EU:s nya avtal om utbyte av skatteinfo med Schweiz

Schweiz och EU ingick den 19 mars 2015 ett nytt avtal om automatiskt informationsutbyte. Från och med 2018 kommer de nationella skattemyndigheterna i EU-länerna få en bred uppsättning av uppgifter om sina konton från Schweiz (information om år 2017 och framåt). 

I juli 2014 antog OECD-rådet en ny global standard för automatiskt utbyte av information i skatteärenden internationellt. Cirka 100 länder, inklusive alla de större finansiella instituten, har förbundit sig att införa den nya standarden. Det nya avtalet om automatiskt utbyte av information i skatteärenden mellan Schweiz och EU kommer att till fullo omfattar OECD: s globala standard ("Common Reporting Standard"). Sparskatteavtalet mellan Schweiz och EU som bygger på Sparandedirektivet och som har varit i kraft sedan 2005, kommer att ersättas av det nya avtalet. Det nya avtalet kommer att ha en större räckvidd än det tidigare avtalet, både när det gäller definitionen av finansiella institut (banker, förvaltare, försäkringsbolag, etc.) och den information som omfattas. De uppgifter som kommer att utbytas på årsbasis inkluderar: namn, adress, födelsedatum och skattenummer på skattebetalarna, kontonummer, intressen, utdelningar, kvitton från vissa försäkringar, avyttring av finansiella tillgångar och kontobalanser. 

De som fortfarande har odeklarerade utländska konton i Schweiz, bör därför överväga självrättelse.

"Group requests" & "Fishing expeditions"

Bestämmelserna om informationsutbyte bygger i de flesta fall på artikel 26 i OECD:s modellavtal. Informationsutbytet kan enligt modellavtalet ske i ett antal olika former som är mer eller mindre ingripande. I kommentaren till modellavtalet anges tre former för informationsutbyte: utbyte av information på begäran, spontant informationsutbyte och automatiskt informationsutbyte. 

I fråga om informationsutbyte på begäran ska myndigheterna utbyta information som kan antas vara relevant vid tillämpningen av bestämmelserna i det aktuella skatteavtalet. Kriteriet ”kan antas vara relevant” (“foreseeably relevant”) avser bland annat att klargöra att det inte står en avtalsslutande stat fritt att genomföra s.k. ”fishing expeditions”. 

Den 18 juli 2012 meddelade dock OECD att sådan begäran även kan göras för en viss grupp av skattebetalare (”group reqests”), utan att namnge dem för sig, så länge ansökan inte är en "fishing expeditions". Uppdateringen har även godkänts av Schweiz som tillmötesgått grupp begäran sedan den 1 februari 2013. 

Vad innebär då begreppet ”group request” och hur särskiljs en grupp begäran från ”fishing expeditions”? 

Första gången begreppet användes var den 16 juli 2008 när den amerikanska skattemyndigheten IRS presenterade en begäran om informationsutbyte till Schweiz gällande en grupp av UBS-klienter där skattebetalarna i fråga var okända för IRS. Den schweiziska förvaltningsdomstolen (TAF) bekräftade i beslut den 5 mars 2009, att det i sig inte utgjorde ett hinder för informationsutbyte att skattebetalarna inte kunde namnges, så länge de kunde identifieras på annat sätt. I det aktuella målet kunde skattebetalarna identifieras av ett beteende som var en typiskt för skatteundandragande. Fråga var om offshorebolag med schweiziskt konton där den officiella företagsledningen utgjordes av personer som inte var skattskyldig i USA men där banken hade uppgift om att skatteskyldiga amerikanska medborgare var de faktiska betalningsmottagarna (”beneficial owners”). 

I de uppdaterade kommentarerna till modellavtalet gällande artikel 26 anges att det ibland kan vara svårt att särskilja ”group requests” från "fishing expeditions" eftersom inte någon officiell utredning behöver ha inletts för att information ska lämnas ut. Flera exempel på när informationsutbyte ska ske ges under punkt 8 e-h. 

Ett typexempel är att den begärande staten har, genom att bearbeta information om transaktioner som inbegriper utländska kreditkort som utförs på statens territorium under ett visst år, identifierat kreditkortsnummer där frekvens och mönster av transaktioner tyder på att kortinnehavarna var obegränsat skattskyldiga i staten. Ett annat exempel är att en finansiell aktör marknadsför en produkt till den begärande statens invånare som syftar till att undanhålla skatt och trots att staten informerat sina invånare om att eventuell avkastning ska deklareras så har staten funnit flera fall när så inte har skett. 

Under punkten 8.1 a-b anges dock att en avtalsslutande stat inte är skyldigt att lämna ut information till en begärande stat om denna stat endast begränsat sin begäran till kontohavare som är invånare i den begärande staten, eller att en förteckning över ett bolags aktieägare förfrågas där det enda kriteriet är att aktieägarna är invånare i den begärande staten. 

Sammanfattningsvis innebär ändringen  ett steg mot ytterligare transparens och ökad risk för skattebetalare med oredovisade inkomster i utlandet.

Schweiziska UBS lämnar ut uppgifter om avkastning

Ändringar av skatteavtalet mellan Sverige och Schweiz enligt det protokoll som undertecknats den 28 februari 2011 bröt den schweiziska banksekretessen och gav därmed Skatteverket ökade möjligheter att få ut bankinformation och annan information. Informationsutbytet är dock begränsat till information på begäran. Alltjämt gäller mellanstatligt att Schweiz inte behöver utbyta information om ränteinkomster årligen enligt Sparandedirektivet så länge Schweiz i stället innehåller källskatt på ränteinkomsterna och överför viss del av denna till den medlemsstat där den faktiska betalningsmottagaren har sin hemvist. För närvarande uppgår denna EU-källskatt till 35 %.

Under veckan (v. 50) framkom dock i media att den schweiziska storbanken UBS skickat ut ett brev, som är daterat den 24 oktober 2013, där kontoinnehavaren uppmanas där att skriva under en fullmakt som ger banken rätt att automatiskt lämna ut information till myndigheter om tillgångar och avkastning. Om inte fullmakt inges fram till mitten av 2014 kommer kontot istället att avslutas. Likande brev har tidigare skickats även till Jyske Banks schweiziska kunder.

Även om det fortfarande är möjligt att fortsätta gömma tillgångarna någon annanstans, är inkomståret 2014 ett ypperligt tillfälle att vidta rättelse. Eftersom en frivillig rättelse endast innebär beskattning av avkastningen på det aktuella kapitalet så blir skattebelastningen under normala förhållanden för samtliga år tillsammans inte mer än ett några procent, vilket ofta undertiger kostnaderna för att behålla tillgångarna i utlandet. Erfarenheten av de åtskilda rättelser som jag har biträtt ger vid handen att banker som UBS har haft en undermålig förvaltning med höga avgifter. Förvaltningen har därtill varit transaktionsintensiv och för banken courtagegenerarenade.

En ytterligare fördel med att vidta rättelse under 2014 är att rättelsen ska göras för 2008 och framåt. Inkomståret 2007 var toppen av högkonjunkturen och generellt sett ett bra år för aktiemarknaden. Under 2008 kulminerade dock finanskrisen och av de som haft aktierelaterade tillgångar så kan majoriten uppvisa stora (avdragsgilla) förluster detta inkomstår. Under de följande inkomståren (2009-2013) har marknaden i huvudsak gått sidled och de rättelser som jag biträtt uppvisar under denna tid endast marginella vinster som omintegjorts av bankernas höga avgifter. Enligt min mening kommer därför skattebelastningen för rättelser som görs under 2014 bli synnerligen låg. Om man istället väljer att vänta ytterligare ett år till 2015 kommer denna avdragsmöjlighet att försvinna eftersom rättelse då ska företas från och med 2009.

Informationsutbyte och Internationell skattekontroll

Bakgrund

Globaliseringen av ekonomin och allt snabbare pengaflöden över gränserna medför ökade möjligheter för skattebetalarna att agera internationellt. Eftersom skatteadministrationerna i stor utsträckning befinner sig i den nationella jurisdiktionen blir skatteförvaltningarna mer och mer beroende av att kunna utbyta information med varandra för att förhindra skatteflykt och skatteundandragande.

Det internationella informationsutbytet regleras i bilaterala och multilaterala skatteavtal, internationella konventioner, direktiv inom EU-rätten samt i nationell lagstiftning. Regleringen är något splittrad, vilket innebär att informationsutbytet varierar i omfattning mellan olika länder.

Nedan följer en kort redogörelse för några av de samarbeten som Sverige inlett med andra länder, samt hur Skatteverket utnyttjar informationen i urvalet av granskningsvärda objekt.

Skatte- och handräckningsavtal

Sverige har undertecknat 81 skatteavtal i syfte att främja utbytet av varor och tjänster, kapitalrörelser och arbetskraftens rörlighet genom undanröjande av internationell dubbelbeskattning. De flesta skatteavtalen innehåller bestämmelser som reglerar informationsutbytet mellan skatteförvaltningarna.





Bestämmelserna om informationsutbyte bygger i de flesta fall på artikel 26 i OECD:s modellavtal.Informationsutbytet kan enligt OECD:s modellavtal ske i ett antal olika former som är mer eller mindre ingripande. I kommentaren till modellavtalet anges tre former för informationsutbyte: utbyte av information på begäran, spontant informationsutbyte och automatiskt informationsutbyte.

Fram tills nyligen reserverade sig flera länder mot artikel 26. I kölvattnet av finanskrisen och det faktum att flera skatteparadis visat sig härbärgera terroristpengar har dock trycket på länder som inte anslutit sig till artikel 26 hårdnat.

Några viktiga skatteavtal som har omförhandlats för anpassning till OECD:s standard är

• Österrike: I kraft och tillämpas för beskattningsår som påbörjas 1 januari 2010 eller senare
• Luxemburg: I kraft den 1 oktober 2011 och kommer att tillämpas på beskattningsår som påbörjas 1 januari 2010 eller senare
• Schweiz: Undertecknat 28 februari 2011 och kommer eventuell kunna tillämpas på beskattningsår som påbörjas 1 januari 2012 eller senare, dock mer sannolikt inte förän beskattningsår som påbörjas 1 januari 2013.

Det kan nämnas att svarstiderna varierar från jurisdiktion till jurisdiktion. Några uppfyller inte alltid sina skyldigheter enligt gällande avtal; Andra har mycket långa handläggningstider; De flesta uppfyller dock sina mellanstatliga skyldigheter inom 6-12 månaders tid. Likaså kan även svarens innehåll variera i kvalitet och omfång mellan jurisdiktioner.

Av de länder som inte gett efter för OECD:s påtryckningar och som fortfarande betecknas som ”sekretess jurisdiktioner” kan Panama, Förenade Arabemiraten (Dubai) och Hong Kong särskilt nämnas.

TIEAs

OECD har även sedan ett antal år tillbaka inlett ett samarbete med ett stort antal länder som tidigare betraktats som skatteparadis, dvs. sekretess jurisdiktioner som har särskilt förmånliga skatteregler för vissa företag eller vissa företeelser.


För detta ändamål har OECD tagit fram ett modellavtal för informationsutbyte, TIEAs (Tax Information Exchange Agreements). TIEAs är tänkta att komplettera skatteavtalen och är mer detaljerade när det gäller informationsutbyte. För att kvalificera för OECD:s ”vita lista” måste jurisdiktionen ha tecknat minst 12 informationsutbytesavtal.

För att stärka de nordiska ländernas förhandlingsposition gentemot skatteparadisen samordnar de nordiska länderna förhandlingsarbetet. I det nordiska samarbetet samarbetar Danmark, Finland, Island, Norge, Sverige och de självstyrande områdena Färöarna, Grönland och Åland. Genom att ingå avtal med den nordiska alliansen tecknar således motparts jurisdiktionen samtidigt 8 av de föreskrivna 12 informationsutbytesavtalen.

Hittills har nästan 500 avtal träffats, de flesta 2007-2011. Av dessa har drygt 200 träffats med de Nordiska länderna. Sverige har totalt träffat 32 avtal varav 17 redan har trätt ikraft.

Enligt Margareta Nyström på Skatteverket (Seminarium om Frivillig rättelse i Malmö den 12 oktober 2011) så har uppgifter hittills begärts med åberopande av de nya informationsutbytesavtalen i drygt 80 ärenden. Skatteverkets uppfattning är att svaren är bra och svarstiderna korta.

Exempel på information är

Kontouppgifter från banker

Uppgifter om personer som uppträder som ombud, representant eller förvaltare,

Uppgifter om verkliga ägarförhållanden (beneficial owner)

Uppgifter om stiftare, förvaltare och förmånstagare i truster och stiftelser.

Europaråds- och OECD-konventionen

Inom Europarådet och OECD har en konvention utarbetats om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Konventionen antogs i april 1987 och trädde i kraft 1995.

EG:s handräckningsdirektiv

Inom Europeiska unionen sker ett utbyte av information om alla typer av skatter. På den direkta skattens område regleras informationsutbytet i huvudsak genom direktiven om indrivning, sparande och handräckning, där direktiv 77/799/EEG (EG:s handräckningsdirektiv) från 1977 är den generellt mest omfattande regleringen.

Sparandedirektivet

Direktiv 2003/38/EG (sparandedirektivet) gäller från den 1 juli 2005 och innehåller tvingande regler för EU:s medlemsländer att skapa ett automatiskt informationsutbyte om räntebetalningar från ett medlemsland till skattebetalare som är bosatta i andra medlemsländer

Övriga former av informationsutbyte

I takt med att handräckningsärendena har blivit mer komplicerade och omfattande har nyare former för informationsutbyte vuxit fram.

Exempel på sådana former är bland annat närvaro vid skatteutredning, samt simultan revision eller samtidig skatteutredning som innebär att två eller flera stater avtalar om att samtidigt genomföra en granskning, var och en inom sin egen jurisdiktion, av en eller flera personer (såväl fysiska som juridiska) av gemensamt intresse.

Ett ytterligare exempel är Fiscalisprogrammet som innebär ett samarbete på direkta och indirekta skatters område genom informationsdelning och kunskapsutbyte mellan enskilda medlemsstater skatteförvaltningar.

Det ska noteras att det internationella samarbetet inte bara omfattar informationsutbyte utan även indrivning, betalningssäkring, delgivning, mm.

Brister i Skatteverkets hantering av informationsutbytet

I detta sammanhang ska även Riksrevisionens Granskningsrapport RiR 2009:24 ”Internationell skattekontroll” nämnas. Sammantaget konstaterar Riksrevisionen att det finns betydande brister i Skatteverkets hantering av informationsutbytet. Följande brister lyfts fram i rapporten.

Många automatiska kontrolluppgifter blir aldrig inlästa eller riskerar att bli för gamla för att kunna användas i taxeringen innan de läses in.

Automatisk identifiering av utländska kontrolluppgifter saknas och upptar följaktligen stora manuella resurser i anspråk.

Många kontrolluppgifter granskas aldrig.

Innehållet i utländska kontrolluppgifter är inte kartlagt.

System för en effektiv uppföljning saknas.

Det finns dock tecken på att det spontana utbytet av kontrolluppgifter minskar. (Till skillnad från det automatiska informationsutbytet bygger det spontana informationsutbytets utveckling i hög grad på initiativ av enskilda handläggare och revisorer.)

Fördröjd it-utveckling.

Riksrevisionens slutsatser överensstämmer för övrigt med mina egna erfarenheter vad gäller Skatteverkets hantering av kontrolluppgifter från utlandet.

Hur upptäcker Skatteverket transaktioner med skatteparadis?

En betydande del av den information som finns tillgänglig avseende affärer mellan Sverige och skatteparadis utgörs av Riksbankens uppgifter om utlandsbetalningar samt de kontrolluppgifter om utlandsbetalningar som ska lämnas av betalningsförmedlaren till Skatteverket enligt 12 kap. 1 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter.

I fråga om Riksbankens uppgifter om utlandstransaktioner avseende exempelvis transporttjänster, resevaluta, kontokort, övriga tjänster, löner och transfereringar så inhämtas dessa med stöd av lagen om Sveriges riksbank (1988:1385) och Riksbankens föreskrifter (RBFS 2002:4). För vissa uppgifter i blanketterna UHT2-5 baseras även uppgiftsskyldigheten på lagen om den officiella statistiken (SFS 2001:99), förordningen om den officiella statistiken (SFS 2001:100) och SCB:s föreskrifter (SCB-FS 2002:27).

Skatteverket genomför regelmässigt kontrollurval utifrån ovan underlag. Betalningar till skatteparadis är nästan alltid kontrollvärda medan sådana som sker till exempelvis Liechtenstein eller Cypern kan vara godtagbara ur i vart fall svensk skattesynpunkt. Utbetalningar för royalty, speciellt om de sker till skatteparadis, är också oftast kontrollvärda. När det gäller s.k. ”slussning” av royaltybetalningar via, ur skattesynpunkt mer acceptabla länder (s.k. stepping-stone; jmf även the Dutch Sandwich) utreds dessa vidare inom diverse projekt av Skatteverket. Även utbetalningar för olika former av konsulttjänster, framförallt till skatteparadis, kan vara intressanta ur skattesynpunkt.

En ytterligare stor och tillika i media uppmärksammad del av urvalet är uppgifter om kontokort knutna till bankkonton i skatteparadis. Uppgifter om användning av kontokort i Sverige av utländsk person ska bland annat lämnas till Riksbanken enligt 5 § Riksbankens föreskrifter (RBFS 2002:4), men inhämtas även regelmässigt av Skatteverket genom tredjemansutredningar (se exemplet nedan).


En viktig del av Skatteverkets kontroll av transaktioner med skatteparadis är vidare att efterforska och dokumentera vilka personer och företag som aktivt säljer denna typ av upplägg. Erbjudanden och reklam sker i allmänhet från utländska företag via Internet. Via revisioner och andra utredningar kartläggs företagens omfattning och kundkrets (Kammarrättens beslut i Stockholm den 24 januari 2008). På så vis kan Skatteverket upprätta företeckningar över ”kända” oseriösa rådgivare samt ”kända” filialadresser .

Rådgivare är normalt kontrollvärda om de tillhandahåller utländska bolag med bankkonton och fasadadresser, samt i övrigt tillhandahåller upplägg för att undgå beskattning eller upplägg för att penningtvätt eller annars medvekar genom att dölja verkliga penningströmmar, mm.

Vanligen är bolag från skatteparadis inte verksamma i Sverige. Det förekommer dock fall där de blir "synliga" för svenska myndigheter. Detta gäller t.ex. om paradisbolag inträder som delägare i handelsbolag eller kommanditbolag, om paradisbolag köper fastighet, om bolaget öppnar bankkonto eller om företaget börjar bedriva verksamhet här och därigenom får fast driftställe i landet.

Andra källor är tredjemansmans information från finansiella aktörer, tips från Finanspolisen och andra myndigheter, spontana kontrolluppgifter från annat land, sparande direktivet, mm.

Sparandedirektivet 2.0

Sammanfattning

Sveriges utökade möjligheter till informationsutbyte har av pressen lyfts fram som slutet på offshore konton och skatteparadis. Att de avtal som tecknats mer kan liknas med papperstigrar, då de endast avser information på begäran, synes ha gått pressen förbi - liksom det verkliga hotet mot skatteparadisen som lurat i bakgrunden sedan 2008 då EU kommissionen meddelade att en ändring av sparandedirektivet föreslagits i syfte att rätta till de rådande bristerna i det gällande direktivet.

Sparandedirektivet gäller från 1 juli 2005 och innebär att EU:s medlemsstater minst en gång per år ska utbyta information om ränteinkomster eller leverera källskatt. Direktivet gäller i nuvarande form endast för fysiska personers ränteinkomster.

Förslaget innebär bland annat en ny mer omfattande definition av begreppet ränta som även omfattar räntefonder (UCITS III, OEIC, mm), vissa livförsäkringsprodukter samt andra finansiella produkter som emulerar ränta (strukturerade produkter, derivat, swap funds, CDO:s, repos, certifikat, mm).

Den största förändringen är dock klargörandet av betalningsombud när man mottar betalning. Efter ändringen träder ikraft kommer inte endast fysiska personers ränteinkomster omfattas av direktivet utan även räntor som betalas till strukturer som truster, partnerskap och andra skatteparadis baserade bolag.

Vissa vanligt förekommande offshore jurisdiktioner kommer drabbas hårdare än andra. Exempelvis kan nämnas att ändringen kommer få längst gående konsekvenser för Isle of Man och Guernsey som redan övergått till automatiskt informationsutbyte med EU.

Av kanalöarna är Jersey den jurisdiktion som hårdast emotsatt sig den föreslagna ändringen. Landet vägrade tidigare att följa Isle of Mans och Guernseys exempel, att växla källskatt mot informationsutbyte, och har nu även reserverat sig mot delar av den föreslagna ändringen.

Med hänsyn till det vidare räntebegreppet samt de föreslagna reglerna kring betalningsombud när man mottar betalning kommer ändringarna även få betydande konsekvenser de jurisdiktioner som endast levererar källskatt, exempelvis Liechtenstein, Schweiz, mm.

I detta sammanhang kan även nämnas den överhängande risken för att övergångsreglerna i Luxemburg och Österrike slutar gälla med följd av att dessa medlemsstater måste börja utbyta information istället för leverera källskatt.

För den som har oredovisade tillgångar i utlandet kan det således vara värt att undersöka hur ändringen kommer påverka den aktuella strukturen samt överväga en frivillig rättelse med risk för att annars drabbas av en obehaglig överraskning om (när) ändringen träder i kraft den 1 januari 2014.

Sparandedirektivet (2003/48/EG)

Sparandedirektivet (Savings Tax Directive) gäller från 1 juli 2005 och innebär att EU:s medlemsstater minst en gång per år ska utbyta information om ränteinkomster eller leverera källskatt. Direktivet gäller i nuvarande form endast för fysiska personers gränsöverskridande ränteinkomster.

Övergångsregler gäller för Luxemburg och Österrike. Bestämmelserna betyder i korthet att dessa länder inte är skyldiga att tillämpa bestämmelserna om informationsutbyte. Dessa länder ska i stället innehålla källskatt och överföra viss del av denna till de andra medlemsstaterna. Även Belgien tillämpade övergångsreglerna tidigare men utbyter sedan 1 januari 2010 information om ränteinkomster med de andra avtalsländerna.

I fråga om systemet med källskatt föreskrivs det i direktivet att när den faktiska betalningsmottagaren har sin hemvist i ett annat medlemsland än det där betalningsombudet (banken) är etablerat ska Luxemburg och Österrike ta ut en källskatt enligt följande.

• 15 % fr.o.m. 1 juli 2005
• 20 % fr.o.m. 1 juli 2008
• 35 % fr.o.m. 1 juli 2011

Om den faktiska betalningsmottagaren med hemvistintyg kan visa att han är skatterättsligt bosatt i annan medlemsstat dras ingen källskatt. Om han uttryckligen bemyndigar betalningsombudet att lämna kontrolluppgift till annan medlemsstat ska källskatt inte heller dras.

Hemvistintyg utfärdas för att fastställa betalningsmottagarens identitet. Det kan ske t.ex. när annan id-handling, t.ex. pass, inte visar betalningsmottagarens adress. Det utfärdas också i de fall betalningsmottagaren inte vill att källskatt ska dras. Genom detta hemvistintyg får Skatteverket vetskap om det utländska kontot. Handläggning av hemvistintyg enligt artikel 13 (2) Rådets direktiv 2003/48EG av den 3 juni 2003 görs vid det skattekontor där den skattskyldige normalt handläggs.

När det gäller intäktsdelning föreskrivs det i direktivet att de medlemsländer som tillämpar ett system med källskatt ska behålla 25 % av sina intäkter och överföra 75 % av intäkterna till det medlemsland där den faktiska betalningsmottagaren av räntan har sin hemvist.

Med sparandedirektivet som förebild har liknande avtal ingåtts med följande länder/landområden.

• Andorra, Levererar källskatt
• Anguilla, Utbyter information
• Aruba, Utbyter information
• British Virgin Islands, Utbyter information (sedan 2011-01-01)
• Cayman Islands, Utbyter information
• Gibraltar, Utbyter information
• Guernsey, Utbyter information (sedan 2011-07-01)
• Isle of Man, Utbyter information (sedan 2011-07-01)
• Jersey, Levererar källskatt
• Liechtenstein, Levererar källskatt
• Monaco, Levererar källskatt
• Montserrat, Utbyter information
• Nederländska Antillerna*, Levererar källskatt
• San Marino, Levererar källskatt
• Schweiz, Levererar källskatt
• Turks & Caicos, Levererar källskatt

(*Nederländska Antillerna (nederländska: Nederlandse Antillen) var en autonom provins i Västindien, associerad med Nederländerna. Huvudstad var Willemstad på Curaçao. Nederländska Antillerna upphörde som enhet 10 oktober 2010. Enligt en överenskommelse från 2004 har två av öarna – Curaçao och St Maarten – erhållit status av oberoende enheter, medan de övriga tre – Bonaire, Saba och St Eustatius – har status som särskilda kommuner (bijzondere gemeenten) i Nederländerna, utanför någon särskild provins.)

Offshore jurisdiktioner som inte har ingått något liknande avtal med EU är bland annat Bahamas, Barbados, Bermuda, Dubai, Hong Kong, Mauritius, Panama, Seychellerna och Singapore.


Brister i det gällande direktivet

Direktivets syfte är att effektivisera beskattningen av ränta på sparande inom EU genom att räntan ska beskattas i betalningsmottagarens hemviststat. Direktivet har dock visat sig vara behäftat med flera brister.

• För närvarande kan direktivet kringgås genom omstrukturering av finansiella affärer på ett sådant sätt att inkomster som har liknande fördelar som fordringar när det gäller begränsad risk, flexibilitet och en avtalad räntabilitet, inte omfattas av den formella definitionen av ränta.
• Betalningsombudens ansvar för betalningar till kunder genom mellanliggande strukturer etablerade utanför EU är oklart. Likaså föreligger oklarheter beträffande passivt mottagande eller passiv betalning, där den allmänna principen om att betalningsombudet är den sista förmedlaren i kedjan inte kan tillämpas konsekvent i alla medlemsstater.
• Direktivet omfattar för närvarande inte betalningar till juridiska subjekt och konstruktioner som innehas av fysiska personer. Denna begränsning kan ge fysiska personer möjligheter att kringgå direktivet genom att använda en juridisk person eller konstruktion som träder emellan (exempelvis partnerskap, truster, stiftelser, osv.).

Med hänsyn till ovan brister är det inte anmärkningsvärt att Liechtenstein under 2010 endast innehållit källskatter om 7.8 miljoner euro. Beräknat utifrån källskatten 2010 (20 %) bör beskattade räntebetalningar uppgått till endast 40 miljoner euro. Om ränta under perioden förutsätts ha uppgått till endast 2 % kan vidare det underliggande kapitalet uppskattas till 2 miljarder euro. Furstendömets banker rapporterade emellertid att de förvaltade totalt 140 miljarder euro under 2010. Beskattning synes således endast ha utgått på 2 % av det totala förvaltade kapitalet.

Förklaringen är Liechtensteins drygt 100 000 rättssubjekt och juridiska konstruktioner som är upprättade med förmånstagare utanför furstendömet.

Den vanligt förekommande Liechtensteinstiftelsen kringgår exempelvis direktivet genom att stiftelsen bildas av en advokat eller professionell stiftelseförvaltare som endast formellt agerar som stiftare i syfte att bevara anonymiteten vad gäller den verklige stiftaren. Förmånstagarna anges inte i stiftelseurkunden och en tillfällig förvaltare förordnas utanför direktivets jurisdiktion.

Eftersom förmånstagare saknas finns inte heller någon faktisk betalningsmottagare i direktivets mening. Externt synes den formella stiftaren eller förvaltaren utöva kontrollen över stiftelsen men dessa är bundna av den verkliga stiftarens konfidentiella ”letter of wishes” och i enlighet med stiftarens riktlinjer kan tillgångarna delas ut som välgörande gåvor, konsultarvoden, löner, lån, mm.


Förslag om ändring av sparandedirektivet (COM/2008/727)

I ett pressmeddelande under 2008 meddelade EU kommissionen att en ändring av sparandedirektivet föreslagits i syfte att rätta till de rådande bristerna i det gällande direktivet och för att därigenom sörja för effektiv beskattning av inkomster från sparande och undanröja oönskade snedvridningar av konkurrensen. De föreslagna ändringarna presenterades i ett slutligt utkast den 4 mars 2011 i (COM/2008/727). Tillägget innebär bland annat följande.

• Definitionen av faktisk betalningsmottagare (”Beneficial Owner”): förslag om "transparens" för att täcka räntebetalningar som har gjorts på uppdrag av ett rättssubjekt eller en juridisk konstruktion som innehas av fysiska personer;
• Identifiering av faktisk betalningsmottagare: det föreslås att den faktiska betalningsmottagarens födelsedatum alltid ska registrerar samt att dennes personuppgifter kompletteras med ett skatteregistreringsnummer i de fall sådant anges i handlingarna i identifieringssyfte;
• Definitionen av begreppet betalningsombud (”Paying Agents”): klargörande av begreppet betalningsombud när man mottar en betalning och införandet av en ”positiv” definition av mellanliggande strukturer i någon av medlemsstaterna och en förpliktelse att agera som betalningsombud vid mottagning av en betalning (”Paying Agents Upon Receipt”).
• Definitionen av räntebetalning (”Interest”) för att täcka likvärdiga finansiella instrument som de som uttryckligen täcks: produkter som liknar fordringar samt vissa typer av försäkringsprodukter som är direkt jämförbara med företag för kollektiva investeringar på så sätt att dess resultat är strikt kopplat till inkomster från fordringar eller likartade inkomster;
• En utvidgning av tillämpningsområdet till företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag: även non-ucits);
• Förbättrad rapportering av information av betalningsombud;
• Införandet av ett kommittéförfarande för att snabbt kunna stoppa tillämpningsåtgärder inom ramen för direktivet.

”Betalningsombud när man mottar betalning”

Förslagets viktigaste ändringar avser definitionen av begreppet betalningsombud när man mottar betalning (”Paying Agents Upon Receipt”). Begreppet behandlas i de ursprungliga punkterna 2–5 men ha på grund av oklarheter skapat osäkerhet varför det föreslås att begreppet utvecklas vidare.

Begreppet definieras i förslagets artikel 4.2 så som ett subjekt eller en juridisk konstruktion som inte beskattas för sina inkomster eller för den del av inkomsterna som tillfaller delägare som inte har hemvist, inklusive ränteinkomster, enligt de allmänna bestämmelser för direkt beskattning som är tillämpliga i den medlemsstat där subjektet eller den juridiska konstruktionen har sin faktiska företagsledning, ska anses vara ett betalningsombud när en sådan räntebetalning erhålls eller ombesörjs.

Detta innebär att direktivets bestämmelser ska tillämpas av dessa strukturer – inklusive juridiska konstruktioner såsom vissa typer av truster och öppna bolag – när de tar emot räntebetalningar från ekonomiska aktörer i tidigare led, oavsett var aktören är etablerad (inom eller utanför EU), så länge som den faktiska betalningsmottagaren är en fysisk person med hemvist i en annan EU-medlemsstat.

Vid tillämpning av det bestämmelserna ska en juridisk konstruktion anses ha sin faktiska företagsledning i det land där den person som har den primära äganderätten och primärt förvaltar egendom och inkomster har sin fasta adress.

En betalning som gjorts eller ombesörjts av subjektet eller den juridiska konstruktionen ska anses vara gjord direkt till eller ombesörjd till förmån för den fysiska person som har lagstadgad rätt till subjektets eller den juridiska konstruktionens tillgångar eller inkomster eller, om en sådan fysisk person inte finns, anses vara gjord direkt till eller ombesörjd till förmån för en person om personerna med ansvar för förvaltning av subjektet eller den juridiska konstruktionen vet att denna person direkt eller indirekt har bidragit till det berörda subjektets eller den berörda juridiska konstruktionens tillgångar.

En ekonomisk aktör, dvs. betalningsombudet (banken), som gör eller ombesörjer en räntebetalning till ett sådant subjekt eller sådan juridisk konstruktion ska underrätta etableringsmedlemsstatens behöriga myndighet om subjektets namn och platsen för dess företagsledning eller om det är fråga om en juridisk konstruktion, namn på eller fast adress till den person som har den primära äganderätten till och primärt förvaltar egendom och inkomster för den juridiska konstruktionen samt totalbeloppet på räntebetalningen som har gjorts eller ombesörjts till subjektet eller den juridiska konstruktionen. Om subjektets eller den juridiska konstruktionens faktiska företagsledning är belägen i en annan medlemsstat ska den behöriga myndigheten vidarebefordra informationen till den behöriga myndigheten i den medlemsstaten.

Enligt förslaget ska vidare betalningsombud som omfattas av skyldigheterna att bekämpa penningtvätt använda information som de enligt dessa skyldigheter redan har om de faktiska betalningsmottagarna när det gäller betalningar till vissa juridiska personer eller konstruktioner (metoden med genomlysning). När en faktisk betalningsmottagare som omfattas av skyldigheterna att bekämpa penningtvätt är en fysisk person med hemvist i en annan EU-medlemsstat, ska betalningsombudet i EU behandla betalningen som om den skulle gå direkt till denna faktiska betalningsmottagare.


Konsekvenser för offshore strukturer i skatteparadis

Klargörandet av begreppet betalningsombud när man mottar betalning kommer få betydande konsekvenser för offshore förmögenhetsstrukturer i s.k. skatteparadis ("Tax Havens").

När ett sådant betalningsombud mottar betalning blir ombudet, dvs. rättsubjektet eller juridiska konstruktionen (truster, stiftelser, öppna bolag, partnerskap, international business companies - IBC:s - och andra offshore bolag) skyldigt att tillämpa direktivet oberoende av var banken finns (dvs. även utanför direktivets jurisdiktion, exempelvis Panama).

Att betalningsombud när man mottar betalningen ska tillämpa direktivet innebär att rättsubjektet eller juridiska konstruktioner ska lämna information om ränteinkomsterna eller leverera källskatt till den medlemsstat där den faktiska betalningsmottagaren hör hemma.

Eftersom en juridisk konstruktion anses ha sin faktiska företagsledning i det land där den person som har den primära äganderätten och primärt förvaltar egendom och inkomster har sin fasta adress gäller exempelvis att en trust som hör hemma utanför direktivets jurisdiktion, t.ex. på Bahamas, men som förvaltas av någon med fast adress inom jurisdiktionen, t.ex. schweizisk ”trustee”, träffas av bestämmelserna.

Bestämmelserna träffar även banker som betalar ersättning till ett rättssubjekt eller juridisk konstruktion som finns och förvaltas utanför direktivets jurisdiktion, exempelvis en Bahamas trust som förvaltas av en bahamansk ”trustee” med ett bankkonto i Schweiz.

Om ett betalningsombud när man mottar betalningen finns inom en jurisdiktion som förbundit sig att utväxla information, exempelvis Guernsey eller Isle of Man, så ska denna till de berörda myndigheterna bland annat lämna uppgift den faktiska betalningsmottagarens identitet (namn, adress, kontonummer, mm). Finns istället ett betalningsombudet när man mottar betalningen inom en jurisdiktion som levererar källskatt ska ombudet beskatta ränteinkomsten med 35 %.

Enligt artikel 2(4) ska det betalningsombud som mottar betalningen bestämma vem som är den faktiska betalningsmottagaren enligt följande ordning.

1. Den fysiska person som har direkt laglig rätt till subjektets eller den juridiska konstruktionens tillgångar eller inkomster;
2. Saknas sådan person (t.ex. om fråga är om ”discretionary trusts”), den fysiska person som direkt eller indirekt har bidragit till det berörda subjektets eller den berörda juridiska konstruktionens tillgångar, dvs. stiftaren. Den som ansvarar för förvaltningen av subjektet eller den juridiska konstruktionen är i sådant fall skyldigt att uppge vem stiftaren är. På så sätt kan inte direktivet kringgås genom anlitandet av en advokat eller professionell stiftelseförvaltare som endast formellt agerar som stiftare (Liechtenstein stiftelser).
3. Finns inte en fysisk person som har direkt lagstadgad rätt till subjektets eller den juridiska konstruktionens tillgångar eller inkomster, och stiftare saknas efter att denna har avlidit, så ska den faktiska betalningsmottagaren vara en sådan fysisk person som får direkt lagstadgad rätt till subjektets eller den juridiska konstruktionens tillgångar eller inkomster och som kan identifieras inom en tio års period från räntebetalningens mottagande (tidsfristen följer av 4(2)). Betalningsombud när man mottar betalningen anses då istället vara betalningsombud när man distribuerar betalningen (”Paying Agent Upon Distribution”).

Det ska noteras att faktisk vidarebetalning till betalningsmottagaren saknar betydelse för tillämpningen av direktivet. Avgörande är istället om denne kan identifieras.

Eftersom även öppna bolag omfattas kan inte heller direktivet kringgås genom att trusten/stiftelsen placerar tillgångarna i lager med offshore bolag utanför direktivet jurisdiktion och därigenom försöker klassificera om räntebetalningen till en utdelning.

I den föreslagna ändringen har redan vissa brister kunnat identifieras. Direktivet ska dock utvärderas och vid behov revideras efter en tre års prövoperiod varför sannolikt dessa brister då kommer att åtgärdas.


Livsförsäkring

Begreppet livförsäkring är en typ av personförsäkring där själva risken för ett försäkringsfall är knutet till en (ibland flera) personers liv, hälsa eller arbetsförmåga.

I stort finns i Sverige två huvudsakliga varianter.

1. Kapitalförsäkring, där ett kapital utfaller vid en viss avtalad tidpunkt. Indelas i två undergrupper: Kapital som faller ut vid dödsfall samt Kapital som utfaller endast om försäkringstagaren uppnår en viss ålder
2. Livränteförsäkring, där ett belopp (livräntan) ska betalas ut under en viss period som startar vid en viss avtalad tidpunkt.

I fråga om ändringsförslaget (KOM/2008/727) så föreslås att livsförsäkringar ska omfattas av sparandedirektivet om de är upprättade efter juni 2010 och

1. garanterar inkomst, eller
2. den faktiska avkastningen utgör minst 25 % ränta.

Dock undantas en förmån från ett livförsäkringsavtal som är tecknat som en pensionsförsäkring som ska utbetalas löpande under minst fem år om det är fråga om en betalning till den som tecknat försäkringsavtalet (”repayment”) eller om förmånstagaren ändras senast fem år efter betalningen av försäkringen gjorts.

Förslaget definierar förmån (”benefit”) som alla skillnader mellan de belopp som har utbetalats på grundval av ett livförsäkringsavtal och summan av alla betalningar som har gjorts till livförsäkringsgivaren enligt samma livförsäkringsavtal.

En utbetalning på grund av dödsfall, arbetsoförmåga eller sjukdom anses dock inte enligt förslaget utföra en förmån.

Om försäkringsbolaget är etablerat inom sparandedirektivets jurisdiktion anses det vara betalningsombud när man tar emot betalning (jmf. ovan). Om betalningen istället kommer från ett försäkringsbolag utanför detta område är den bank som hanterar betalningen betalningsombud med ansvar för att direktivet efterlevs.

Ett försäkringsbolag måste vidare rapportera betalningar till subjekt eller juridiska konstruktioner som inte effektivt beskattas för sina inkomster men som ligger inom direktivets jurisdiktion. Subjektet eller den juridiska konstruktion blir då betalningsombud när man tar emot betalning.

Övergångsreglerna för Luxemburg och Österrike

Enligt artikel 10 i Sparandedirektivet ska övergångsreglerna upphöra att gälla den dag då ett avtal träder i kraft mellan Europeiska gemenskapen, efter enhälligt beslut av rådet, och det sista av följande länder, nämligen Schweiziska edsförbundet, Furstendömet Liechtenstein, Republiken San Marino, Furstendömet Monaco och Furstendömet Andorra, i vilket avtal det föreskrivs informationsutbyte på begäran i överensstämmelse med OECD:s modellavtal.

Vid övergångsperiodens slut måste Luxemburg och Österrike upphöra att tillämpa bestämmelserna om källskatt och intäktsdelning och ansluta sig till att automatiskt lämna information om räntesparande till övriga länder.

Förutsättningarna för övergångsperioden slut är såldes för handen. Luxemburg och Österrike anser det dock medföra stor konkurrensnackdel om länderna automatiskt måste utväxla sådan information samtidigt som Schweiz endast på begäran ska lämna informationen. Med anledning härav stoppade Luxemburg och Österrike tillfälligt förslaget med åberopande av ländernas vetorätt.

För att ändringarna ska godkännas har dock ECOFIN godtagit att övergångsperiodens slut ska utgöra en separat framtida förhandlingsfråga.

Skatteverkets kontrollmaterial

Innebörden av det automatiska informationsutbytet är att Skatteverket minst en gång per år erhåller kontrollmaterial från utlandet om ränteinkomster. Hur dessa uppgifter sorteras av Skatteverket och görs tillgängliga i granskningen lämnas här osagt.

För det fall en sådan oredovisad tillgång i utlandet uppmärksammas av Skatteverket kan dock underlåtenheten att redovisa tillgången anses utgöra en oriktig uppgift som föranleder att skattetillägg påförs.

I fråga om vilken procentsats som skattetillägget ska beräknas på anförs i Skatteverkets handledning för Särskilda avgifter enligt taxeringslagen 2009 följande på sidan 124.

Kontrolluppgift om betalning från utlandet ska enligt 12 kap.
1 § LSK under vissa förutsättningar lämnas. För sådana
kontrolluppgifter gäller vad som sagts ovan om obligatoriska
kontrolluppgifter. Uppgift om betalning från utlandet, som inte
lämnas med stöd av LSK utan enligt avtal mellan olika länder,
betraktas som normalt tillgängligt kontrollmaterial (se RSV:s
skrivelse 2003-02-24, ”Fråga om tillämplig procentsats vid
beräkning av skattetillägg då kontrolluppgift från utlandet
funnits tillgänglig för skattemyndigheten före utgången av
november månad taxeringsåret”, dnr 1404-03/100). Har den
skattskyldige inte redovisat en sådan inkomst, som kan rättas
med ledning av sådan uppgift som lämnats med stöd av avtal,
ska skattetillägg således påföras med 10 % (jfr avsnitt 2.3 vid
kantrubriken ”Aktie i utlandet”).

Avräkning för levererad källskatt

Med anledning av sparandedirektivet har en bestämmelse införts i 11 kap. 14 § 2 st. punkt1 f) skattebetalningslagen (1997:483). Innan avstämning görs av skattekontot ska skatt som avser sådana återbetalningar som ska göras enligt sparandedirektivet dras av från den slutliga skatten. Förarbetena till bestämmelsen finns i prop. 2004/05:113.

Skatteverket har i en skrivelse 2006-04-11, Undanröjande av dubbelbeskattning enligt sparandedirektivet samt avtalen med Guernsey, Isle of Man m.fl. (dnr 131 211790-06/111), ansett att källskatt som tagits ut i Belgien, Luxemburg och Österrike enligt sparandedirektivet ska avräknas i enlighet med avräkningslagens bestämmelser så långt det är möjligt. Överskjutande belopp ska återbetalas med stöd av bestämmelserna i 11 kap 14 § SBL. Ett liknande ställningstagande gällande källskatt i Schweiz har meddelats 2007-11-20, Avtal med Schweiz om källskatt på ränta (dnr 131 696178–07/111).


KOM/2008/727



Final version of the revised Proposal for a Council Directive amending Directive 2003/48/EC

Rättslig hjälp i brottmål mellan Sverige och Schweiz

Schweiz och internationell rättslig hjälp vid skattebrott

Internationell rättslig hjälp i brottmål syftar till att åklagare och domstolar i Sverige och utomlands bistår varandra i brottsutredningar. Exempel på sådana åtgärder är förhör under förundersökning eller utlämnande av olika typer av bankinformation. Rättslig hjälp kan begäras och lämnas såväl på ett tidigt stadium i brottsutredningen som under rättegången.

Nedan följer en e-post konversation med en tjänsteman vid den schweiziska skattemyndigheten gällande internationell rättslig hjälp i brottsmål och informationsutbyte med anledning av skattebrott mellan Sverige och Schweiz.

"Mutual legal assistance between Sweden and Switzerland can be granted based on

• European Convention on Mutual Assistance in Criminal Matters
• Convention on Laundering, Search, Seizure and Confiscation of the Proceeds from Crime
• Convention of 19 June 1990 implementing the Schengen Agreement
• Cooperation Agreement between the European Community and its Member States, of the one part, and the Swiss Confederation, of the other part, to combat fraud and any other illegal activity to the detriment of their financial interests

The Swiss Federal Act on International Mutual Assistance in Criminal Matters of 20.3.81 (IMAC; SR 351.1) contains a comprehensive regulation of international assistance. The IMAC is applicable only insofar as an international agreement neither explicitly nor implicitly provides otherwise (Art. 1, para. 1 IMAC), i.e. IMAC is Swiss law, only subsidiary applicable if international agreement applicable.

If there's no international agreement Switzerland will/can grant assistance based on the IMAC, but in fiscal matters only if tax fraud is fulfilled regardless if direct or indirect taxes!

Tax fraud and tax evasion are punishable in Switzerland. The exclusion of mutual assistance in fiscal matters is not a consequence of any lack of dual criminality, but rather is based solely on the provision contained in the Federal Act on International Mutual Assistance in Criminal Matters (Art. 3, para. 3 IMAC), which basically rules out cooperation in the fiscal area.

Tax evasion is where a person does not reveal information in their tax return in order to avoid a tax assessment or to ensure that this is incomplete. In Switzerland, tax evasion is regarded as a misdemeanor and is punished by a fine.

Tax fraud, meanwhile, refers to the provision of forged, falsified or untrue documents – such as business ledgers, balance sheets, profit and loss accounts and salary statements – in order to evade tax and deceive the tax authorities. Duty fraud refers to where a person fraudulently withholds a duty, fee or other payment to the public authority, or otherwise impairs its assets. Tax and duty fraud are regarded in Switzerland as crimes and are punished by imprisonment.

The exclusion of mutual assistance in the case of fiscal offences does not apply to tax fraud. In tax fraud proceedings, coercive measures such as searches and seizures may be used and banking secrecy may be lifted under Swiss administrative criminal law. Similarly, Switzerland provides mutual assistance based on a corresponding request from a foreign authority associated with criminal proceedings. The Swiss authorities, which order the necessary measures, e.g. the production of bank documents, are responsible for the execution of mutual assistance. The persons affected by mutual assistance have the right of appeal and may demand a judicial review of the measures ordered. It is only when the conclusive decree has become absolute that the evidence requested may be transferred to the foreign authorities.

On 29 May 2009, the Federal Council decided to apply the expansion of cooperation in cases of tax evasion - which had already been decided with respect to administrative assistance - to mutual assistance as well in a second step. In order to avoid gaps and contradictions, the Federal Council will therefore adapt mutual assistance law to the new principles of international cooperation in the case of tax offences. After the opening up of administrative assistance as part of the revision of the bilateral double taxation agreements, Switzerland will adopt and implement the negotiated solutions in the field of mutual assistance as well. In this regard, the Federal Council will focus on further development of mutual assistance by way of international agreements.

The implementation of the Federal Council decision dated 29 May 2009 - therefore the amendment - is not yet transposed into national legislation but this "declaration of intent" contents the political will, that the requirements in mutual assistance regarding the tax evasion shall be adapted to the administrative assistance, where the "barrier" for assistance is not so high.

Concerning direct taxes (income tax, property tax) Switzerland will grant assistance in criminal matters only if the qualification of tax fraud is fulfilled (see art. 3, para. 3 IMAC).

Concerning indirect taxes Switzerland will grant assistance in criminal matters based on the Convention of 19 June 1990 implementing the Schengen Agreement (see art. 50; the agreement is applicable regardless of the fact, when the criminal action happened) and or the Cooperation Agreement between the European Community and its Member States of the one part, and the Swiss Confederation, of the other part, to combat fraud and any other illegal activity to the detriment of their financial interests (but see art. 46 of the cooperation agreement: applicable for criminal actions happened six months after the ratification). Requests for information for crimes covered by the Agreement can, therefore, be filed since 8 April 2009 for crimes committed after 26 April 2005.

In executing a request, the Swiss magistrate may order searches or seizure of evidence, issue summonses, interview witnesses or release from legal obligations to keep certain facts secret only if the offence described in the request – assuming it were committed in Switzerland – were also punishable there (principle of dual criminality). When making its decision, he will consider whether in Switzerland the objective elements of an offence would be given. Moreover, dual criminality does not mean that Switzerland and the requesting State must have identical penal provisions or that their provisions are aimed at protecting the same goods or values; it is sufficient if the facts described in the request fall under one provision of ordinary Swiss penal law.

Requests for mutual assistance must contain the following information:

• Name of the authority making the request. Requests are generally made by judicial authorities.
• The object of the foreign proceedings and the reason for the request (description of the official acts requested) .
• Identifying data of the person who is the object of the criminal proceedings.
• Legal evaluation of the facts in the requesting state.
• Description of the essential facts (place, time and circumstances).

The requesting authority does not have to prove that its description is accurate. It must only present reasonable grounds for suspicion. The requesting authority may not be required to explain what precisely it wishes to establish via its request. "Fishing expeditions", however, are heavily frowned-upon. Evidence may not be collected at random and without material clues.

Assistance is granted under the condition that the authorities of the requesting State do not use the results of investigations for investigative purposes or introduce them as evidence in any proceeding relating to an offence for which assistance is not permissible.

According to customary practice, the Swiss Federal Supreme Court emphasises that direct or indirect use of the documents obtained and the information contained therein is not permissible under any circumstances for fiscal administrative proceedings nor for criminal proceedings based on purely fiscal elements (apart from a duty or tax fraud). This means that, according to the Federal Supreme Court, utilisation for a tax assessment is even prohibited when judicial assistance was provided on the basis of duty or tax fraud.

Reservation of Speciality

To the authorities of the requesting State

Based on the applicable treaties and conventions and on articles 67 and 63 of the Swiss Federal Law on International Mutual Assistance in Criminal Matters of 20 March 1981, the use of evidence and information obtained through the means of mutual assistance is subject to the following conditions:

Use permitted
I.
The evidence and information obtained through the means of mutual legal assistance can, in the requesting State, be used for investigative purposes and be introduced as evidence in the criminal procedure for which assistance has been requested, as well as for any other criminal procedure, subject to the following points:

Use not permitted
II.
The evidence and information obtained through the means of mutual legal assistance may not be used, neither directly nor indirectly, in a criminal procedure concerning an offence for which assistance is not admissible.
III.
Assistance is not admissible if the criminal procedure concerns an act which, according to Swiss law, is qualified as a political or a military offence or which violates regulations concerning monetary, trade or economic policy.
IV.
Assistance is also not admissible where the criminal procedure concerns an act which, according to Swiss law, is qualified as a fiscal offence. Considered as a fiscal offence is any act which appears to be aimed at reducing fiscal duties or taxes.

Use permitted after prior consent

V. After prior consent by Switzerland, the evidence and information obtained through the means of mutual legal assistance may be used:

a) for the prosecution of acts which are qualified as tax fraud according to Swiss law, and

b) additionally for the Schengen States: for the prosecution of the offences mentioned in article 50 of the Convention on the implementation of the Schengen Agreement (indirect fiscality), under the conditions of article 51 of this Convention.

VI. Subject to prior consent by Switzerland is also:

a) any other transmission of evidence and information, in particular to a third State or an international institution;

b) any other use in a procedure other than the ones mentioned under number I., in particular in administrative or civil procedures. However, for the Schengen States, no prior consent is necessary for civil actions joined to criminal proceedings according to article 49 subparagraph d of the Convention on the implementation of the Schengen Agreement.

Conclusion

• Direct taxes -> assistance if tax fraud / e contario: NO assistance if only tax evasion! (possible adaption in the future if the decision of the Federal Council will be implemented)
• Indirect taxes -> assistance based on the Schengen Agreement and Cooperation Agreement with the EC (no tax fraud required, but see requirements stated there)
• Schengen Agreement applicable regardless of the time of the criminal action
• Cooperation Agreement with the EC applicable if time of criminal action six months after ratification

Between Sweden and Switzerland the mentioned agreements are applicable, so Switzerland can grant assistance concerning indirect taxes based on the anti-fraud agreement (above mentioned as "Cooperation Agreement between the European Community") and the Schengen Agreement.

Due to the lack of an international agreement concerning mutual legal assistance in criminal matters concerning direct taxes (the European Convention on Mutual Assistance in Criminal Matters is not applicable in fiscal matters! see art. 2) Switzerland will/can grant assistance only based on the IMAC (direct taxes: tax fraud has to be fulfilled).

• Swedish request for mutual legal assistance concerning criminal action "direct taxes" -> requirements based on the IMAC (tax fraud necessary)
• Swedish request for mutual legal assistance concerning criminal action "indirect taxes" -> requirements based on Schengen and Anti-fraud agreement

Limitation of liability: no warranty can be given in respect of the accuracy, reliability, up-to-dateness or completeness of this information."

Kommentar

Ovan text är ett sammandrag av flera mail. Sammanfattningsvis kan sägas att Sverige har sedan tidigare möjligheter till att begära handräckning från Schweiz i samband med en brottsutredning. För att åtgärder ska kunna vidtas i Schweiz krävs dock att den gärning som ansökan avser motsvarar ett brott enligt schweizisk lag, dvs. det ställs ett krav på dubbel straffbarhet. För att ett skattebrott ska anses utgöra ett ett brott enligt schweizisk lag krävs att skattebrottet förenats med någon form av urkundsförfalskning. I det fall skattebrottet enbart grundar sig i oredovisade inkomster anses de enligt schweizisk lag utgöra sådant ”skatteundandragande” som inte omfattas av IMAC, oavsett beloppets storlek.

Det bör även noteras att det föreligger vissa begränsningar vad gäller hur informationen får användas av den mottagande staten.

Andra viktiga ändringar i skatteavtalet med Schweiz

I de tidigare inläggen om skatteavtalet med Schweiz har endast Sveriges möjligheter till informationsutbyte belysts. Genom andra ändringar i skatteavtalet får Sverige emellertid även utökad rätt för att beskatta svenska pensionsutbetalningar till personer bosatta i Schweiz, samt utökad rätt att beskatta kapitalvinst på aktier m.m. hos personer bosatta i Schweiz som tidigare har bott i Sverige. Sistnämnda rätt gäller om avyttringen inträffar vid något tillfälle under de fem år som följer närmast efter den tidpunkt då personen upphörde att ha hemvist i Sverige.

Jag har via e-post fört en diskussion med en läsare gällande dessa ändringar och vad som framkommit redovisas nedan.

Skatteavtalen är uppbyggda så att allmänna definitioner, vilka personer, skatter mm som omfattas av avtalet anges först. Därefter anges vanligtvis i artikel 4 vad som ger skatterättslig hemvist i ett land. Enligt avtalet kan bosättning endast föreligga i ett land. I de följande artiklarna sker fördelningen av beskattningsrätten; Om det står att en inkomst får beskattas i det land varifrån inkomsten kommer (källstaten) innebär det att såväl bosättningsland som källstat kan beskatta inkomsten; Om beskattningsrätten istället förbehålls en stat står det i avtalet ”beskattas endast i”. Eftersom skatteavtalet i flera situationer föranleder dubbelbeskattning av en inkomst måste slutligen metodartikeln slutligen studeras för att lösa denna dubbelbeskattning.

Om kapitalvinst på försäljning av lös egendom (dock ej i fast driftställe) stadgas i artikel 13 följande

”Vinst på grund av avyttring av annan än i §§ 1 och 2 ovan avsedd egendom skall beskattas endast i den stat, i vilken säljaren äger hemvist.”

I fråga om pensioner anges i artikel 19

”Där icke bestämmelserna i artikel 20 annat föranleda, skola pensioner och liknande ersättningar, som i anledning av tidigare anställning utbetalas till en person med hemvist i en avtalsslutande stat, beskattas endast i denna stat.”

Även om hemvist föreligger i Schweiz enligt avtalet kan även bosättning föreligga i Sverige enligt interna regler pga. väsentlig anknytning.

I artikel 25 § 1 (metodartikeln) stadgas således

”En fysisk person med hemvist i Schweiz, vilken därjämte enligt bestämmelserna angående de svenska skatter som avses i artikel 2 av avtalet anses bosatt i Sverige, må beskattas i Sverige oavsett övriga bestämmelser i detta avtal. Därvid skall Sverige emellertid enligt bestämmelserna i § 1 av denna artikel från svensk skatt avräkna samtliga i Schweiz erlagda skatter på inkomst eller förmögenhet.

Avtalet förutsätter, att bestämmelserna i föregående stycke endast skola äga tillämpning på svenska medborgare, vilka avrest från Sverige för icke mer än tre år sedan, och icke i något fall på schweiziska medborgare.”

Detta är den s.k. treårsregeln. Regeln reflekterar en processuell regel om bevisbördans fördelning som tidigare gällde i Sverige. Regeln innebar att bevisbördan gällande huruvida en tidigare här bosatt svensk medborgare fortfarande hade väsentlig anknytning till Sverige, under de tre första åren efter utflyttning åvilade den skattskyldige, varefter en omkastning av bevisbördan skedde. Treårsregeln förlängdes vid 1985 års översyn till fem år (5-årsregeln).

Genom det nya avtalet så får utbetalningsstaten beskatta pension och liknande ersättning. Dessutom får Sverige beskatta vinst vid avyttring av aktie under fem år från utflyttningen. Regeln om omvänd credit och treårsregeln i artikel 25 § 2 har tagits bort och artiklarna § 6,7 har följaktligen ändrats i enlighet härmed.

Fråga uppkommer då vad som gäller för exempelvis en person som anses ha sin hemvist i Schweiz sedan fyra år tillbaka men fortfarande anses obegränsat skattskyldig i Sverige pga. väsentlig anknytning. Enligt det gällande avtalet har personen sedan kalenderåret 2010 inte behövt skatta för vare sig svensk pension eller kapitalvinst vid avyttring av aktier.

I protokollets artikel om bestämmelsernas tillämpning (artikel 15), stadgas beträffande artikel 19 (Pension, livränta och liknande ersättning) att avtalet ska tillämpas, på pension och livränta som betalas den 1 januari det kalenderår som följer närmast efter den dag då detta protokoll träder i kraft eller senare, dock med undantag för pension och livränta som var under utbetalning den dag då protokollet undertecknades och som härrör från en avtalsslutande stat och betalas till person med hemvist i den andra avtalsslutande staten som hade hemvist i denna andra stat den dag då protokollet undertecknades; beträffande sådan pension och livränta ska den äldre lydelsen av artiklarna 19 och 21 alltjämt tillämpas.

Min tolkning av ovan är att personen i exemplet ovan alltjämt inte kommer beskattas för sin svenska pension.

I fråga om beskattning av kapitalvinster stadgas inget liknande undantag . Istället anges beträffande andra skatter (än källskatt) på inkomst, att ändringarna ska tillämpas på skatt som utgår för beskattningsår som börjar den 1 januari det kalenderår som följer närmast efter den dag då detta protokoll träder i kraft eller senare.

Min tolkning är att personen i kommer att beskattas för sådana kapitalvinster under inkomst kalenderåret 2012 för att från och med kalenderåret 2013 åter inte beskattas för sina kapitalvinster.

Har någon läsare annan åsikt är ni välkomna att kommentera inlägget.

Det gällande skatteavtalet med Schweiz..

Protokoll om ändring i skatteavtalet mellan Sverige och Schweiz

Skatteavtalet med Schweiz

I gårdagens inlägg redogjordes för Sveriges möjligheter till informationsutbyte med Schweiz samt förväntningarna på kommande ändring av gällande skatteavtal. I dag meddelade Finansdepartementet i ett pressmeddelande att ändringarna undertecknats. Av tilläggs protokollet framgår följande.

Artikel 27

Utbyte av upplysningar

De behöriga myndigheterna i de avtalslutande staterna ska utbyta sådana upplysningar som kan antas vara relevanta vid tillämpningen av bestämmelserna i detta avtal eller för administration eller verkställighet av intern lagstiftning i fråga om skatter av varje slag och beskaffenhet som tas ut för de avtalslutande staterna eller för deras politiska underavdelningar eller lokala myndigheter, om beskattningen enligt denna lagstiftning inte strider mot avtalet. Utbytet av upplysningar begränsas inte av artiklarna 1 och 2.

Till artikel 27 (Utbyte av upplysningar) i avtalet

a) Upplysningar ska endast begäras efter att den anmodande staten har vidtagit alla sedvanliga åtgärder för att inhämta upplysningarna som står till dess förfogande enligt inhemskt skatteförfarande.

b) Kriteriet ”kan antas vara relevant” avses dels möjliggöra vidast möjliga informationsutbyte i skatteärenden, dels klargöra att det inte står en avtalsslutande stat fritt att genomföra s.k. ”fishing expeditions” eller att begära upplysningar som inte kan antas vara relevanta för ett skatteärende avseende en bestämd skattskyldig. Även om punkt c) innehåller viktiga förfarandekrav, vilka syftar till att säkerställa att s.k. ”fishing expeditions” inte äger rum, ska 1) – 5) tolkas så att de inte motverkar effektivt utbyte av upplysningar.

c) Vid begäran om upplysningar enligt artikel 27 i avtalet ska den behöriga myndigheten i den anmodande staten till den behöriga myndigheten i den anmodade staten lämna följande upplysningar:

1. namn och, såvitt det är känt, andra upplysningar, såsom adress, kontonummer eller födelsedatum, för att identifiera den person eller de personer som är föremål för utredning eller undersökning,

2. den tidsperiod för vilken upplysningarna begärs,

3. uppgift om de begärda upplysningarna, inbegripet deras närmare beskaffenhet och i vilken form som den anmodande staten önskar att få upplysningarna från den anmodade staten,

4. det beskattningsändamål för vilket upplysningarna efterfrågas,

5. namn och, såvitt det är känt, adress på person som kan antas inneha de begärda upplysningarna.

d) Artikel 27 i avtalet medför inte en skyldighet för de avtalsslutande staterna att utbyta upplysningar på spontan eller automatisk basis.

e) Vid utbyte av upplysningar, ska administrativa förfaranderegler till skydd för skattskyldiga i den anmodade avtalsslutande staten förbli tillämpliga innan upplysningar överlämnas till den anmodande avtalsslutande staten. Denna bestämmelse syftar till att tillvarata den skattskyldiges rätt till ett vederbörligt förfarande och inte till att otillbörligt hindra eller fördröja utbyte av upplysningar.

Informationsartikeln är således i linje med förväntningarna i föregående inlägg.

EDIT: Efter inlägget har följande tillägg gjorts.

I fråga om tilläggets tillämplighet stadgas i artikel 15 p. 2 d att bestämmelserna tillämpas i båda staterna beträffande artikel 27 (Utbyte av upplysningar) i avtalet, på begäran som framställts dagen för ikraftträdandet av detta protokoll eller senare, och som avser upplysningar som hänför sig till kalenderår som börjar den 1 januari det år som följer närmast efter den dag då detta protokoll undertecknades eller senare. Då protokollet till skatteavtalet undertecknades den 28 februari 2011 av Finansminister Anders Borg och Schweiz ambassadör Kurt M. Hoechner tillämpas det först på upplysningar som avser kalenderåret 2012 och senare. Ändringen ges följaktligen inte någon retroaktiv verkan.

Jakten på den försvunna skatten

Bakgrund

Ett hett ämne i finanspressen har den senaste tiden varit Sveriges alltjämt utökade möjligheter till informationsutbyte med länder som tidigare betecknats som skatteparadis. Senast den 23 februari 2011 publicerade Privata Affärer en artikel med rubriken ”Skatteparadisen försvinner”. Tre veckor tidigare berättade Carnegie Private Bankings skatteexpert Jerker Löfgren för DI att han fått information från schweiziskt håll att förhandlingarna mellan Sverige och Schweiz har avslutats och att han råder alla svenskar med tillgångar undanstoppade i Schweiz att redovisa dem i Sverige. En snabb google sökning hittar ett flertal liknande artiklar, i synnerhet efter Regeringskansliets pressmeddelande den 7 september 2010 om att ändringar i skatteavtalet med Luxemburg genomförts som förbättrar informationsutbytet i skatteärenden mellan länderna.

Av artiklarna att döma är det bara en tidsfråga innan Skatteverket får fram kontolistor över medborgarnas utlandskapital. Trots det har Skatteverket utlovat en generös tolkning av reglerna gällande frivillig rättelse, varför Sverige nu synes översvämmas av kapital i form av självrättelser.

Som lekman är det svårt att avgöra vad ändringarna i skatteavtalen egentligen innebär för infomationsutbytet mellan länderna, särskillt utifrån vad som rapporteras i media.

Informationsutbyte

Ändringarna avser i huvudsak artikel 26 i OECD-mallen för skatteavtal. Artikeln reglerar de avtalsslutande staternas skyldighet att utbyta information som förutses relevant och korrekt för ett skatteavtal samt för administration och genomförande av skattelagstiftningen. I kommentaren till modellavtalet har tre sätt att utbyta information redovisats

• Informationsutbyte på begäran i särskilt fall tillämpas när interna informationskällor saknas och då exempelvis för utredning av en skattskyldigs inkomstförhållanden behövs upplysningar som finns tillgängliga i ett annat land. Det kan vara frågan om uppgifter om betalningar som har skett mellan skattskyldiga i de berörda länderna eller om ett bankkonto som en skattskyldig disponerar i det andra landet.
• Spontant informationsutbyte menas att ett land utan särskild begäran tillställer det andra landet sådan information som myndigheten i det förstnämnda landet bedömer kan vara av intresse för det mottagande landet. Vanligen är det här fråga om upplysningar som skattemyndigheten påträffar i den normala kontrollverksamheten
• Automatiska kontrolluppgifter förstås kontrolluppgifter av visst slag, vanligen massinformation som exempelvis löner, pensioner, royaltyn, räntor, utdelningar m.m. till personer bosatta eller hemmahörande i utlandet och som källstaten utan anmaning och utan närmare granskning vidarebefordrar till hemviststaten.

Schweiz har tidigare förklarat sig förhindrat att tillmötesgå önskemål om att i skatteavtal ta in regler om utbyte av upplysningar för taxeringsändamål. Det ska dock framhållas att viss information kan utbytas redan på grund av förefintliga bestämmelser rörande förfarandet vid ömsesidig överenskommelse m. m. samt att en särskild bestämmelse i fråga om utbyte av upplysningar.

Schweizisk lag skiljer på skatteundvikande och skattebedrägeri. Att undvika att redovisa en inkomst i deklarationen anses enligt schweizisk lag inte utgöra sådan brottsligt handling för vilken banksekretessen kan lyftas. Anledningen härtill är att underlåtenheten inte är tillräckligt för att uppsåt ska anses visat. Detta är vanligtvis det argument som anförs av de schweiziska bankerna för att framhålla den schweiziska "oigenomträngliga" banksekretessen.

En åklagare eller domare kan dock lyfta banksekretessen om fråga är ett brottmål. Skattebedrägeri är brottsligt enligt schweizisk lag. Med skattebedrägeri anses mervärdeskattebedrägerier samt skatteundvikande där en deklaration förfalskats eller annan falsk handling ingivits, exempelvis ett falskt bankintyg eller en falsk värdering av egendom.

Sedan den 8 januari 2009 tillämpar Schweiz den europeiska anti-fraud konventionen och lämnar följaktligen handräckning i mål om skattebrott och skatteflykt. Eftersom en olovlig skatteparadistransaktion oftast innefattar någon form av falsk uppgift så är den schweiziska banksekretessen i realiteten en papperstiger.

Till dags datum har särskilda tillägg gällande informationsutbyte mellan Schweiz och ett tiotal länder trätt i kraft 2010 och ytterligare aviserats färdigförhandlade eller vara under förhandling. I de tillägg som den schweiziska skattemyndigheten har aviserat färdigförhandlade ingår Sverige.

Det bör uppmärksammas att även om fokus vid omförhandlingarna av skatteavtalen legat på bankinformation så gäller informationsutbytet även information om de schweiziska bolagen.

Några intressanta iakttagelser är att under gällande schweizisk lag så har den schweiziska skattemyndigheten större befogenheter att inhämta information om enskilda skatteskyldiga än om schweiziska bolag. Detta kan dock komma att ändras genom den lag som nu förebereds med anledning av de nya förpliktelserna.

Den schweiziska skattemyndigheten kan vidare med stöd av artikel 26 överlämna all information om ett schweiziskt bolag som finns i de federala skattemyndigheterna och i kantonerna. Det är således rimligt att anta att bolagen fortsättningsvis blir mer försiktiga med att dela med sig av information då de skatteförhandlar med kantonerna.

Information som bl.a. kommer kunna begäras med stöd av artikel 26 är uppgifter om koncerinintern prissättning, ett bolags vinstmarginal, meddelade skattebeslut och information om bolagsägare.

Vad som överenskommits med Sverige är fortfarande inte känt, men i de fall ändrigar i de schweiziska skatteavtalen trätt i kraft har fråga varit om informationsutbyte på begäran. Något som ligger i linje med det Schweiziska Federala Rådets pressmeddelande den 13 mars 2009 om att Schweizs nya policy gällande informationsutbyte kommer att begränsas till indivuella ärenden där den stat som vill ha information måste visa att den begärda informationen har relevans och att slumpmässigt sökande efter napp är inte tillåtet (s.k. fishing expeditions).

I sådana fall förutsätts den begärande staten lämna upplysningar om identiteten på den person som är föremål för utredningen, uppgifter om de begärda upplysningarna, uppgifter om beskattningsändamålet, skälen för att anta att de begärda upplysningarna finns i anmodade staten, uppgifter om den person som kan antas inneha de begärda upplysningarna, uppgift om att den anmodade staten har vidtagit alla åtgärder för att inhämta upplysningarna inom dess eget territorium.

Av ovan anförda kan slutsat dras att informationsutbytet förutsätter att Skatteverket har anledning att begära upplysningarna, exempelvis på grund av ett tips, transaktionsspår i svenska bankkonton, inköp med kontokort kopplade till det utländska kontot , samt annat pappers- eller transaktionsspår som framkommit i här i landet.

I fråga om Skatteverkets möjligheter att retroaktivt begära upplysningar brukar detta begränsas även om fall förekommer där informations utbytet givits retroaktiv verkan. Skatteavtalet med Luxemburg som träffades under 2010 ska exempelvis gälla redan på informationsutbyte som avser beskattningsperioder som börjar den 1 januari 2010 eller senare.

Kommentar

Min samlade bedömning är att Skatteverket även i fortsättningen kommer få svårigheter med att finna väl undangömt kapital i utlandet. Till saken hör att det fortfarande förekommer länder där Sverige inte träffat avtal om informationsutbyte: Hong Kong, Singapore, Dubai, Förenade Arabemiraten och Panama. I synnerhet Hong Kong blir en svår nöt att knäcka på grund av EU:s ekonomiska beroende av Kina.

En ytterligare aspekt är Skatteverkets möjligheter att fastställa taxeringsbeslut på grundval av av de uppgifter som framkommer vid ett eventuellt informationsutbyte. Många gånger är fråga om eftertaxering/beskattning varför bevisbördan åvilar Skatteverket och beviskravet är ”mycket sannolikt”.

Så varför detta mediadriv om skatteparadisens avveckling? Till att börja med är media en underhållningsbransch. Tidningarnas syfte är att attrahera läsare i syfte att kunna sälja anonsplatser, och inte att sprida kunskap och sanning. Artiklar om förmögna personers olycka har ett stort underhållningsvärde i jantelagens Sverige.

Informationen kommer vidare från Skatteverket. Inom Skatteverket finns en avdelning för mediakommunikation och en viktig del av verkets strategi är att synas i media för att på så vis agera förebyggande och avskräckande i enlighet värdegrunden "offensivt" (jmf. artikeln "Hårdare tag mot skattefusket"). Ofta gör mediakampanjerna mer nytta än själva insatsen.

Även skatteexperten Jerker Löfgrens råd till alla svenskar med undanstoppade i tillgångar i utlandet, att redovisa dem i Sverige, bör tas med en nypa salt och ses i ljuset av att Carnegie är en av sveriges ledande investmentbanker och sannolikt den enskilda firma som gagnas mest av att investerarna byter schweizisk investmentbank mot svensk sådan.

Bilden nedan visar fördelningen av mottagen källskatt enligt Sparandedirektivet (2003/48/EG)och liknande avtal med andra länder/landområden (se exempelvis avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiz, (EUT L385 29.12.2004, sid. 50)) som innebär att de avtalsslutande länderna minst en gång per år ska utbyta information om ränteinkomster eller leverera källskatt. Av fördelningen framgår att nästan hälften svenskarnas utlandsbaserade kontoinnehav finns i Schweiz. Något som bör vara av intresse inte enbart för Skatteverket men även för de svenska investmentbankerna.

Att ta hem tillgångarna är inte nödvändigtvis ett dåligt alternativ. De senaste årens utveckling har inte varit till fördel för den med tillgångar utomlands, och snaran dras åt allt mer. Sverige är vidare i många hänseenden ett skatteparadis med förhållandevis låg bolagsskatt och fördelaktiga regler vid omstruktureringar samt varken förmögenhetsskatt eller arvs- och gåvoskatt. Den som har tillgångar i utlandet råder jag dock till att uppdra en åt en kvalificerad skattejurist, utan eget intresse i att kapitalet flyttas hem, att genomföra en rättsutredning i det enskilda ärendet och upprätta för en handlingsplan med ingående konsekvensanalys.

Till inlägget länkas den schweiziska tillfälliga förordningen gällande genomförandet av informationsutbytet i intern rätt: Ordinance on the Administrative Assistance according to Double Taxation Conventions (OAADTC).

Tillagt 2011-09-24: Det senare inlägget Sparandedirektivet 2.0 redogör för ett mer verkligt "hot" mot banksekretessen och offshoresparande i s.k. skatteparadis.

 

Tillagt 2013-12-12 Det senare inlägget Schweiziska UBS lämnar ut uppgifter om avkastning redogör schweiziska bankers  egna initiativ till automatiskt informationsutbyte om bankkunder till berörda stater.

 

Tillagt 2013-12-15: Det senare inlägget Group requests & Fishing expeditions redogör skattemyndigheternas nya verktyg att söka information om sina medborgare hos andra avtalsslutande stater, inklusive Schweiz.

För mer information eller rådgivning i frågan kontakta mig gärna på skattejuristen.com.