Kammarrätten undanröjer skönsmässig avkastningsskatt

Kammarrättens i Stockholm dom den 25 oktober 2012, mål nr 1635-12

Frågan i målet var om Skatteverket haft grund för att genom ordinarie omprövning påföra Klaganden skönsmässigt beräknad avkastningsskatt avseende en utländsk kapitalförsäkring för taxeringsår 2010 samt att ta ut skattetillägg.

Kammarrätten konstaterar inledningsvis att det är Skatteverket som har bevisbördan för att det finns grund för skönsbeskattning och för vilka belopp den skattskyldige i så fall ska beskattas.

I målet får anses klarlagt att Klaganden vid ingången av år 2009 var försäkringstagare avseende en utländsk kapitalförsäkring kopplad till en svensk depå. Han har uppgett att aldrig fört över några medel till depån och att försäkringen avslutades i juli samma år.

I Skatteverkets utredning finns dokumentation om värdet av depån för 2006 och 2007 men det har inte klarlagts vem som varit innehavare vid de aktuella tidpunkterna varför de värden på depån som Skatteverket erhållit inte kan kopplas till Klaganden.

Såvitt framgår av handlingarna har inte Skatteverket på något sätt försökt inhämta kontrollmaterial för att utreda kapitalförsäkringens värde vid ingången av år 2009 utan verket har direkt lagt över bevisbördan på Klaganden.

Enligt kammarrättens mening har Skatteverket under nu angivna förhållanden inte gjort vad som ankommer på verket för att utreda kapitalförsäkringens värde vid ingången av år 2009. Tillräckliga skäl för att fastställa kapitalförsäkringens värde genom skönsbeskattning har därför inte förelegat. Kammarrätten fann mot bakgrund av det anförda att överklagandet ska bifallas och förvaltningsrättens dom samt Skatteverkets beslut upphävas.

Kommentar

Det är Skatteverket som har bevisbördan för att deklarationen eller underlaget för deklarationen innehåller sådana brister att skönstaxering är för handen (se t.ex. RÅ 1995 ref. 31). Om Skatteverket har visat exempelvis förekomsten av oredovisade intäkter så har visserligen verket uppfyllt sin bevisbörda gällande deklarationens eller underlagets brister, men en skönstaxering innebär inte en förskjutning av den bevisbörda som normalt gäller. Det är fortfarande Skatteverket som har att visa att en skattskyldig haft inkomster som denne inte har deklarerat, dvs. Skatteverket har även bevisbördan beträffande den beloppsmässiga höjningen. Beviskravet härför tycks dock vara något lägre än vad som krävs för att Skatteverket skönsmässigt ska kunna frångå deklarationen (jfr RÅ 1982 Aa 41 och RÅ 1983 1:19). Av praxis framgår emellertid att beräkningen ska utgå med försiktighet på grund av de osäkerhetsmoment som kan föreligga i dessa situtioner (jfr RÅ 2009 ref. 27).

Det är inte ovanligt att Skatteverket hävdar att det är tillräckligt att verket visat förekomsten av oredovisade intäkter för en omkastning av bevisbördan ska ske med följd att deklaranten måste visa att han inte haft de påstådda skattepliktiga inkomsterna.

I det aktuella målet synes detta vara fallet enär Skatteverket som skäl för sitt beslut uppgav att mannen var ägare till kapitalförsäkringen och att i brist på underlag som anger försäkringens kapitalbelopp ska värdet påföras skönsmässigt. Förvaltningsrätten delade Skatteverkets inställning och gick så långt att domstolen ansåg det föreligga en presumtion för att det finns ett kapitalvärde att beskatta med hänsyn till att själva innehavet var klarlagt. Eftersom mannen inte kunde prestera någon dokumentation som styrkte påståendet om att det endast rör sig om ett försäkringsskal utan kapitalvärde lämnades hans påstående därom därför utan avseende. När det gäller storleken av det av Skatteverket skönsmässigt påförda kapitalunderlaget fann förvaltningsrätten ingenting som tyder på att detta har blivit för högt.

Tingsrätt avvisar åtal pga förbud mot dubbelbestraffning

Nyköpings tingsrätt avvisade i målet B2442-09 åtal för skattebrott mot krögare som redan påförts skattetillägg på oredovisad inkomst från restaurangverksamheten. Tingsrätten motiverar beslutet enligt följande. Av Högsta domstolens avgöranden i rättsfallet NJA 2010 s. 168 I och II framgår att beslutet om skattetillägg och skattebrottsåtalet avser samma gärning eller ”brott” i den mening som avses i artikel 4. På de skäl som framgår av Högsta domstolens minoritets skiljaktiga mening i sak i rättsfallets avd. II och de skäl som i samma avseenden har utvecklats i Hovrättens för Västra Sverige dom den 23 juni 2010 i mål B 2432-09 finner tingsrätten att skattebrottsåtalet strider mot artikel 4 och att bestämmelsen i 45 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken ska ges den innebörden att rättegångshinder föreligger på grund av lis pendens.

Tingsrätten hänvisar såldes till Högsta domstolens skiljaktiga mening i rättsfallet och ställer sig därmed till raden med underrätter som går emot Regeringsrättens och Högsta domstolens ställningstaganden om att det inte föreligger något hinder mot att pröva eller bifalla ett åtal om skattebrott efter det att skattetillägg påförts.

Generaladvokatens utlåtande i Mål C‑617/10

Som tidigare nämnt pågår i EG-domstolen ett mål om förhandsavgörande gällande om den svenska ordningen med skattetillägg och skattebrott för ett och samma otillåtna handlande är förenligt med principen ne bis in idem och EU-rätten. Målet är fortfarande pågående men Generaladvokaten levererade den 12 juni 2012 ett förslag till avgörande där Generaladvokaten uttrycker tveksamhet till om det går att tillämpa EU-rättens förbud mot dubbelbestraffning (det område som EU-domstolen dömer inom), delvis eftersom den relevanta artikeln i EU-rätten inte ännu ratificerats av alla medlemsstater, och att EU-domstolen inte bör ta upp målet.

Dock anför Generaladvokaten i punkten 96 att han anser att artikel 50 i stadgan ska tolkas så, att den inte hindrar medlemsstaterna från att tillåta straffrättsliga förfaranden vid domstol avseende samma gärning som redan lett till ett lagakraftvunnet avgörande avseende påförande av administrativa sanktioner, dock under förutsättning att den domstol som handlägger brottmålet har möjlighet att beakta den tidigare administrativa sanktionen i syfte att lindra påföljden i brottmålet.

Generaladvokaten markerar vidare särskilt i förslaget att skillnad föreligger mellan unionsrätten och Europakonventionen. Att dubbelbestraffning strider mot Europakonventionen är Generaladvokaten övertygad om då han i punkten 79 anför, att sammanfattningsvis visar utvecklingen av Europadomstolens praxis att artikel 4 i protokoll nr 7 till Europakonventionen för närvarande utgör ett hinder för åtgärder i form av dubbla administrativa och straffrättsliga sanktioner för en och samma gärning. Det är således inte tillåtet att inleda ett andra förfarande, vare sig administrativt eller straffrättsligt, när beslutet att påföra den första sanktionen har vunnit laga kraft. Rättsläget enligt praxis är för närvarande, särskilt med hänsyn till Europadomstolens domar från och med domen i målet Zolotukhin mot Ryssland, att Europadomstolen numera intar ett fast förhållningssätt i frågan. Denna rättspraxis borde ge tingsrätten ett underlag som ur Europakonventionens perspektiv är mer än tillräckligt för att avgöra målet mellan Hans Åkerberg Fransson och svenska staten. Under punkten 104 anges vidare att Haparanda tingsrätt har redogjort för Högsta domstolens praxis, enligt vilken det måste finnas ”klart stöd”, antingen i Europakonventionen eller i Europadomstolens praxis, för att en nationell bestämmelse som strider mot nämnda konvention ska kunna åsidosättas. Högsta domstolen har tillämpat detta villkor i olika mål rörande den problematik som nu är i fråga, och den har i samtliga dessa mål funnit att Europadomstolens praxis avseende artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen inte tillhandahåller något ”klart stöd”. Nyare praxis från Europadomstolen bekräftar dock, som jag påpekat i punkterna 75–79 ovan, att Hans Åkerberg Fransson nu har ”klart stöd” för sin talan.

Det är dock inte EU-domstolens sak att döma angående brott mot Europakonventionen – den rätten tillfaller Europadomstolen, inte EU-domstolen. Generaladvokatens förslag till avgörande handlar således inte om Europakonventionen.

Oavsett om EU-domstolen beslutar i enlighet med Generaladvokatens förslag att inte ta upp det aktuella målet blir det riktigt intressant att se hur Haparanda tingsrätt hanterar utlåtandet enligt ovan om nyare praxis från Europadomstolen ger ”klart stöd” för Åkerberg-Franssons talan.

Orion Life & Secure Capitals "Death Bond"

I ett pågående ärende om vårdslös rådgivning gällande rådgivning från en numera konkursförsatt försäkringsförmedlare introducerades undertecknad för det utländska försäkringsbolaget Orion Life och fastränteprodukten SLF ASB Bond som emitterats av Secure Capital S.A. i Luxemburg. Underliggande tillgång är begagnande livförsäkringar i USA där avkastningen är de medel som betalas ut vid försäkringsfall, dvs. dödsfall i portföljen av livförsäkringar.

Bakgrunden i ärendet är följande. Klienten kontaktades av försäkringsförmedlaren under 2008 . Trots klientens begränsade kunskap och erfarenhet av kapitalförsäkringar och finansiella instrument råddes klienten att ta upp ett tioårigt bolån om två miljoner kronor i SBAB till en sexprocentig ränta i syfte att placera lånade medel i en Orion Life kapitalförsäkring där tillgången utgjordes i en livförsäkringsobligation. Avtalad ränta på obligationen var drygt tio procent och utbetalning skulle ske kvartalsvis. Av korrespondensen mellan klienten och rådgivaren framgår att ING Bank uppgavs vara garant samt att försäkringsförmedlaren hade ansvarsförsäkring hos IF som täckte rådgivningstillfället. Efter att försäkringsförmedlaren försattes i konkurs 3 augusti 2011 skedde korrespondensen med Orion Life direkt. Den 31 augusti 2011 stoppades räntebetalningarna på grund av ”få försäkringsfall i portföljerna”. Under september 2012 erhöll klienten ytterligare information från Orion Life om att försäkringsbolaget såg tre möjliga scenarier för att lösa situationen och begärde i skrivelsen att försäkringstagarna röstade på alternativen. Alternativen var följande:

1. En snabb avveckling där klienten kunde förvänta sig att runt 40 % av kapitalbeloppet återbetalades,
2. en gradvis strukturerad avveckling under 12-18 månaders tid som skulle resultera i en återbetalning om uppskattningsvis 60 %, samt - det rekommenderade alternativet - 
3. en omstrukturering av portföljen där den underliggande produkten omvandlades (?) till en aktieobligation som efter ett par år skulle medföra att uppskattningsvis 80-90 % av kapitalbeloppet kunde betalas tillbaka.

Som skäl till att den negativa utvecklingen inom marknaden för begagnade livförsäkringar angavs att den brittiska finansinspektionen FSA för två år sedan beskrev tillgångsslaget som ”dödsobligationer” och ”giftigt”.

Inledningsvis kan konstateras att trots det angivna skälet till likvidationen av obligationen så fortsätter både Orion Life och Secure Capital S.A. att tillhandahålla produkten SLF ASB Bond.

Utredningen i ärendet har dessutom visat att eftersom Orion Life har sitt säte på Brunei så är bolaget utom den svenska Finansinspektionens långa arm. Enligt försäkringsbolaget IF är inte heller ansvarsförsäkringen tillämplig eftersom ansvarsförsäkringen endast omfattar försäkringsförmedlingsverksamhet och förmedlingen av Orion Life inte anses utgöra sådan verksamhet med hänsyn till att Orion Life saknat FI:s tillstånd att bedriva försäkringsverksamhet i Sverige. Försäkringsförmedlaren har följaktligen ägnat sig åt otillåten verksamhet vid förmedlingen av den aktuella försäkringen. Av de handlingar som finns i ärendet synes inte heller ING Bank vara garant utan endast custodian, dvs. det institut som förvarar och administrerar de finansiella tillgångarna i obligationen.

För den som anser sig förfelad på grund av försäkringsförmedlaren råd att genom lånade medel placera i Secure Capitals obligation genom Orion Life finns följaktligen inte många alternativ vid handen. I första hand bör ett klagomål riktas till Allmänna reklammationsnämnden ("ARN") mot IF med åberopande att det är oskäligt mot konsumenten att ansvarsförsäkringen inte ska vara tillämplig under de aktuella förutsättningarna. Vid eventuell framgång blir nästa fråga om IF anser att rådgivningen varit vårdslös. Om inte, så blir nästa steg att anhängiggöra ett nytt ärende i ARN gällande denna fråga. Dessutom kan eventuellt klagomål framföras mot den bank (SBAB) som medverkat i upplägget genom att bevilja kredit utan att företa någon kreditbedömning. Förhoppningsvis kan ränta och eventuellt bindningstiden därigenom omförhandlas.

En ytterligare aspekt är avkastningsskatten på den utländska försäkringen. Beräkning av avkastningsskatt baseras på kapitalförsäkringens värde vid beskattningsårets ingång. Enligt de värdebesked som klienten erhållit från Orion Life motsvaras detta värde av investerat belopp, dvs. den ursprungliga premien. Med hänsyn till att avtalad ränta inte har betalats ut från försäkringen sedan augusti 2011 och en snabb avveckling av försäkringen endast medför att 40 % av insatt kapital återbetalas har sannolikt avkastningsskatten beräknats på felaktiga grunder med ett för högt kapitalunderlag.

I detta sammanhang kan även omnämnas att det framkommit att en europeisk advokat, enligt egen utsaga specialiserad på försäkringsfrågor, kontaktat flera försäkringstagare och berättat att firman förbereder en grupptalan mot Orion Life och att det är möjligt att ansluta sig till denna talan mot en förskottsvis betalning som motsvarar 20 % av kapitalbeloppet. Min rekommendation är att företa en noggrann due diligence av advokatfirman innan en sådan offert accepteras, särskilt med hänsyn till förekomsten av s.k. ”recovery scams”.

Har du mer information om denna placeringsstruktur eller själv i behov av rådgivning i ett liknande ärende, kontakta mig gärna. Dela även gärna med dig av eventuella erfarenheter i kommentarerna till inlägget och hjälp på så vis andra att inte hamna i liknande situation.