Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden om osanna fakturor

Högsta förvaltningsdomstolen avgjorde idag den 21 november 2012 flera mål om osanna fakturor och konsekvenserna därav beträffande skatter och avgifter (Mål nr 614--618-10, 3602--3605-10, 3606--3607-10, 3856--3864-10 och 3853--3855-10). I enlighet med förväntan invände domstolen mot Skatteverkets framgångsrika processmetod att med åberopande av ”så här brukar det gå till” påföra uppdragsgivaren arbetsgivaravgifter och vägra avdrag för moms när underentreprenören uppvisar likheter med ett fakturabolag/målvaktsbolag.

Högsta förvaltningsdomstolens motiverade sina avgöranden en enligt följande.

Det saknas ofta anledning att vid beskattningen av en näringsidkare ifrågasätta riktigheten av betalda fakturor som ställts ut av en oberoende part och som bokförts i näringsverksamheten. Med det ansvar som en näringsidkare har för en korrekt bokföring och redovisning för skatteändamål är detta en naturlig utgångspunkt. Om det ändå finns anledning att ifrågasätta riktigheten av en sådan faktura kan det bli aktuellt för den som yrkar avdrag för fakturabeloppet att visa att just det som fakturan avser verkligen tillhandahållits.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening visar utredningen i målen att Skatteverket haft fog för sin uppfattning att det har förekommit osanna fakturor i underentreprenörernas verksamhet. Det betyder dock inte med automatik att samtliga dess kunder varit delaktiga i förfarandet. Varje enskilt fall måste bedömas individuellt med beaktande av omständigheterna i just det fallet.

I målen som avsåg det ordinarie förfarandet anförde Högsta förvaltningsdomstolen att för att de aktuella fakturorna skulle kunna godtas måste uppdragsgivaren visa att de överensstämmer med verkliga förhållanden.

Eftersom uppdragsgivaren inte kunde presentera skriftligt underlag eller namnge inhyrd personal trots att han varit arbetsledare ansåg Högsta förvaltningsdomstolen har uppdragsgivaren inte gjort sannolikt att fakturorna avser inhyrd arbetskraft. Vid bedömningen beaktades särskilt att det med hänsyn till uppdragets art och längd framstod som anmärkningsvärt att uppdragsgivaren inte skaffat kontrollunderlag.

Vad avser målen där fråga är om eftertaxering och efterbeskattning anförde Högsta förvaltningsdomstolen att Skatteverket har bevisbördan för att uppdragsgivaren har köpt osanna fakturor och därmed lämnat oriktig uppgift. Den omständigheten att underentreprenörerna må ha ägnat sig åt försäljning av sådana fakturor är enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte tillräcklig för att det beviskrav som gäller i målen ska vara uppfyllt.

Trots att underentreprenörerna inte visa upp något skriftligt underlag för fakturorna och inte heller kunnat namnge någon av de personer som utfört arbetet ansåg Högsta förvaltningsdomstolen det inte tillräckligt för att med de beviskrav som gäller i mål om eftertaxering och efterbeskattning underkänna fakturorna från underentreprenörerna.

Kommentar

Avgörandena är enligt med förväntan och i enlighet med EU-domstols dom den 6 september 2012, mål C-324/11. Som processförare i flera pågående mål om osanna fakturor är domarna dessutom välkomna.

Innebörden och räckvidden av domarna ska dock inte överdrivas. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att även om Skatteverket haft fog för sin uppfattning att det har förekommit osanna fakturor i underentreprenörernas verksamhet betyder det inte med automatik att samtliga dess kunder varit delaktiga i förfarandet. Varje enskilt fall måste bedömas individuellt med beaktande av omständigheterna i just det fallet.

Följaktligen kommer momentet in i processen som har karaktär av bevisning. En samlad bedömning av bevisvärdet av föreliggande omständigheter måste således göras. Av betydelse kan vara om skriftligt underlag finns, om det är rimligt att uppdragsgivaren inte känner till namnen på den inhyrda personalen, antal personer som engagerats, om uppdragsgivaren följt samma rutiner i fråga om alla underentreprenörer, den tid som uppdraget pågått, och ersättningarnas storlek, mm.

Därtill ska bevisbördans placering och de aktuella beviskraven beaktas. I ett ordinärt taxeringsförfarande åligger det uppdragsgivaren att göra sannolikt de ifrågasatta fakturorna. Vid eftertaxering och skattetillägg ligger bevisbördan på Skatteverket ensamt med de högre krav på bevisning som då gäller.

Enligt min mening blir den omedelbara effekten av domarna att Skatteverket kommer fokusera på den ordinarie taxeringen och där ändra sin argumentering något. Min förhoppning är dock att Skatteverket inte längre motiverar sina promemorior och beslut enligt utdraget nedan, som för övrigt är taget ur Skatteverkets bedömning i ett verkligt och pågående ärende.

 

 

EU-dom om osanna fakturor

EU-domstolen har i dom den 6 september 2012, mål C-324/11, angående en begäran om förhandsavgörande framställd av Legfelsőbb Bíróság (Ungern) uttalat sig om i vilken utsträckning principen om skatteneutralitet utgör hinder för en skattemyndighets möjlighet att neka fakturamottagare avdrag för moms p.g.a. att transaktionen misstänks ingå i ett skatteundrandragande som fakturautställaren gjort sig skyldig till.

Bakgrunden i målet var följande.

År 2007 utförde Gábor Tóth byggentreprenader på uppdrag av ett antal beskattningsbara personer. Företaget anlitade underentreprenörer för en del av detta arbete, bland annat den enskilde näringsidkaren M.L. Enligt de avtal som slöts mellan den sistnämnde och Gábor Tóth var underentreprenören skyldig att föra byggdagbok och upprätta en handling som visade att arbetet utförts. Enligt byggdagboken hade M.L. mellan 8 och 14 anställda som deltog i arbetet. Bedömningen av arbetet och dess certifiering genomfördes i samband med Gábor Tóths leverans till kunderna. M.L. hade skickat 20 fakturor för de aktuella arbetena, vilka hade accepterats av Gábor Tóth och vilka redovisats i den sistnämndes bokföring och deklarationer. Gábor Tóth har uppgett att han betalat fakturorna kontant.

M. L. hade från och med år 2003 inte uppfyllt sina skattemässiga förpliktelser M.L. hade inte heller meddelat skattemyndigheten att han hade vare sig några fast eller tillfälligt anställda. Genom slutligt beslut av den 20 juni 2007 återkallade den behöriga kommunala myndigheten M.L.:s tillstånd att utöva enskild näringsverksamhet.

Skattemyndigheten fastställde att Gábor Tóth skulle betala in överskjutande skatt på 5 600 000 HUF för år 2007, med motiveringen att han inte kunde dra av den ingående mervärdesskatt som var hänförlig till de fakturor som utställts av M.L., eftersom denne från och med den 20 juni 2007 hade upphört att vara en beskattningsbar person och därmed från och med detta datum inte kunde ställa ut giltiga fakturor. Vidare var vissa av de fakturor som utställts av M.L. daterade före datumet för införskaffande av det fakturablock dessa fakturor kom från (närmare bestämt den 7 september 2007). Slutligen angav skattemyndigheten att Gábor Tóth underlåtit att göra efterforskningar avseende i vilken funktion de personer som utförde arbetet befann sig på arbetsplatsen.

Efter att Gábor Tóth begärt omprövning av detta beslut fastställde den regionala skattemyndigheten, genom beslut av den 8 januari 2010, det beslut som fattats av den första myndighetsinstansen. Den regionala skattemyndigheten ansåg bland annat att M.L. inte längre var en beskattningsbar person när 16 av de 20 fakturorna upprättades, varför M.L. inte heller hade rätt att övervältra skatten. Det saknade betydelse att M.L.:s skatteregistreringsnummer under det aktuella året ännu inte hade strukits ur skattemyndighetens register.

Nógrád megyei bíróság (regional domstol i Nógrád) ogillade genom avgörande av den 9 juni 2010 Gábor Tóths överklagande av den regionala skattemyndighetens beslut. Domen motiverades med att M.L. den 20 juni 2007 upphört att vara en beskattningsbar person, och därmed förlorat sin rätt att övervältra mervärdesskatten. Vad gäller de fakturor som M.L. utställt före den 20 juni 2007 påpekade nämnda domstol att M.L. inte hade några redovisade anställda eller tillfälligt anställda, varför det därför inte hade visats att han faktiskt hade utfört de aktuella arbetena. Vidare hade Gábor Tóth inte kontrollerat huruvida den tjänst som angavs i fakturan verkligen hade utförts av fakturans utställare, och inte heller kontrollerat huruvida de som arbetat på byggarbetsplatsen var fast anställda eller tillfälligt anställda hos M.L.

Gábor Tóth överklagade Nógrád megyei bíróságs dom till den hänskjutande domstolen. Sistnämnda domstol hyser tvivel angående huruvida avdragsrätten kan begränsas med hänvisning till att utställaren av fakturan hade avförts från registret över enskilda näringsidkare. Vidare frågar sig den hänskjutande domstolen om det kan anses att Gábor Tóth kände till, eller borde ha känt till, att han deltog i ett undandragande av mervärdesskatt, i den mening som avses i punkt 59 i dom av den 6 juli 2006 i de förenade målen C‑439/04 och C‑440/04, Kittel och Recolta Recycling (REG 2006, s. I‑6161), med hänsyn till att han inte brytt sig om att ta reda på huruvida det fanns ett rättsligt förhållande mellan de personer som utförde arbetet och utställaren av fakturan.

Mot denna bakgrund beslutade domstolen följande.

1) Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt och principen om skatteneutralitet ska tolkas så, att de utgör hinder för att skattemyndigheten nekar en beskattningsbar person att dra av mervärdesskatt som ska betalas eller har betalats för tjänster som har tillhandahållits vederbörande, med motiveringen att fakturautställarens tillstånd att bedriva enskild näringsverksamhet återkallats innan fakturautställaren tillhandahållit de aktuella tjänsterna eller ställt ut den motsvarande fakturan. Detta gäller under förutsättning att denna faktura innehåller alla de uppgifter som anges i artikel 226 i direktivet, särskilt sådana som är nödvändiga för att identifiera den person som utfärdat fakturan och vilket slags tjänster som tillhandahållits.

2) Direktiv 2006/112 ska tolkas så, att det utgör hinder för att skattemyndigheten nekar en beskattningsbar person att dra av mervärdesskatt som ska betalas eller har betalats för tjänster som har tillhandahållits vederbörande, med motiveringen att utställaren av fakturan avseende dessa tjänster inte har deklarerat de arbetstagare som var anställda hos denne, utan att myndigheten, mot bakgrund av objektiva omständigheter, har styrkt att den beskattningsbara personen kände till eller borde ha känt till att den till stöd för avdragsrätt åberopade transaktionen ingick i ett skatteundandragande som fakturautställaren eller en annan näringsidkare i ett tidigare led i leveranskedjan gjort sig skyldig till.

3) Direktiv 2006/112 ska tolkas så, att den omständigheten att den beskattningsbara personen inte har undersökt huruvida det funnits ett rättsligt förhållande mellan de arbetstagare som arbetade på byggarbetsplatsen och fakturautställaren, och inte heller har undersökt huruvida den senare hade deklarerat dessa arbetstagare, inte kan anses utgöra en objektiv omständighet som visar att fakturamottagaren kände till, eller borde ha känt till, att denne deltog i ett undandragande av mervärdesskatt när denne inte haft kännedom om något som gett fog för misstanke om förekomst av oegentligheter eller skatteundandragande med anknytning till fakturautställaren. Om de materiella och formella villkoren i direktiv 2006/112 avseende avdragsrättens utövande är uppfyllda, kan således avdragsrätt inte nekas med hänvisning till nämnda omständighet.

4) När skattemyndigheten framlägger konkreta uppgifter som tyder på att ett skatteundandragande förekommit utgör varken direktiv 2006/112 eller principen om skatteneutralitet hinder för att den nationella domstolen, i ett mål mellan den beskattningsbara personen och skattemyndigheten avseende nekad avdragsrätt, undersöker huruvida fakturautställaren själv utfört den aktuella transaktionen och därvidlag beaktar samtliga omständigheter i det enskilda fallet. I en sådan situation som är i fråga i det nationella målet kan emellertid avdragsrätt endast nekas om skattemyndigheten, mot bakgrund av objektiva omständigheter, styrkt att fakturamottagaren kände till eller borde ha känt till att den till stöd för avdragsrätt åberopade transaktionen ingick i ett skatteundandragande som fakturautställaren eller en annan näringsidkare i ett tidigare led i leveranskedjan gjort sig skyldig till.

Kommentar

I mål om osanna fakturor är det vanligtvis ostridigt att de arbeten som de aktuella fakturorna från uppdragstagaren avser har utförts. Skatteundandragandet har vidare vanligtvis skett hos uppdragstagaren eller en annan näringsidkare i ett tidigare led i leveranskedjan genom att skatter och avgifter inte har betalats. Eftersom uppdragstagaren under dessa förhållanden vanligtvis saknar indrivningsbara tillgångar inriktar Skatteverket processen mot uppdragsgivaren genom att genom ett misstänkliggörande resonemang göra gällande att även uppdragsgivaren är oseriös. Det är inte ovanligt att Skatteverket anför att ”så här brukar det gå till”. För att styrka uppdragsgivarens insikt om skatteundandragandet presteras vanligtvis endast en rad omständigheter gällande uppdragstagaren som är kännetecknande för företag som utfärdar osanna fakturor.

Med åberopande av dessa indicier anser Skatteverket att utredning om uppdragstagaren med styrka talar för att uppdragstagaren fungerat som fakturaskrivande bolag utan någon egentlig verksamhet i förhållande till uppdragsgivaren och att de aktuella fakturorna inte motsvaras av arbete som utförts av personal anställd av eller inhyrd till uppdragstagaren. Omständigheter som ligger uppdragsgivaren särskilt till last är att uppdragstagaren inte redovisat några löner samt att uppdragsgivaren inte kan visa att anställningsförhållande förelegat mellan personalen och uppdragstagaren. Under dessa förhållanden anser Skatteverket att uppdragstagarens F-skattsedel saknar betydelse. Skyldighet för bolaget att betala skatter och arbetsgivaravgifter för utbetald lön föreligger således. Då fråga varit om osanna fakturor har Skatteverket också haft fog för att vägra uppdragsgivaren avdrag för ingående mervärdesskatt och att påföra skattetillägg.

Enligt EU-domstolen måste således Skatteverket med objektiva omständigheter styrka att fakturamottagaren kände till eller borde ha känt till att den till stöd för avdragsrätt åberopade transaktionen ingick i ett skatteundandragande. Den omständigheten att uppdragstagaren inte har deklarerat de arbetstagare som var anställda hos denne eller att uppdragsgivaren inte har undersökt huruvida det funnits ett rättsligt förhållande mellan arbetstagarna och fakturautställaren utgör enligt domstolen inte sådana objektiva omständigheter.

Domen är ett bakslag för Skatteverket som i brist på konkreta bevis eller omständigheter som objektivt sett talar för myndighetens hypoteser inriktat sig på att före ett misstänkliggörande resonemang i syfte att styrka förekomsten av osanna fakturor.

Osanna fakturor och F-skattens rättsverkningar

Allmänt

Skatteverkets specialgranskning av svart arbetskraft och organiserad brottslighet har visat att ett ofta förekommande upplägg för att frigöra obeskattade medel till att betala svart arbetskraft är brukandet av osanna fakturor. Myndigheten beskriver förfarandet på sin hemsida på följande sätt.

”Företag A behöver pengar för att betala svart arbetskraft. Företag B erbjuder sig att mot en viss ersättning utfärda en osann faktura som skickas till Företag A. Företag A betalar beloppet till Företag B, exempelvis 125 000 kronor. Företag A får sedan tillbaka större delen av beloppet kontant, säg 120 000 kronor.

Nu kan företag A betala svarta löner med kontanterna. Företaget har dessutom möjlighet att kräva staten på momsen eftersom företag inte betalar moms, det är bara privatpersoner som gör. Vanligtvis är momsen 25 procent vilket i det här fallet ger 25 000 kronor.

Företag A kan också ta upp fakturan i sin bokföring som en kostnad på 100 000 kronor. På så sätt minskas det eventuella överskott som ska beskattas.”

Skatteverket har i kampen mot skattesmitarna farit hårt fram. Det är emellertid tydligt att även oskyldiga drabbas. Skatteverkets generaldirektör Ingemar Hansson har uttryckt det som att "Det är som nollvisionen i trafiken. Det kommer alltid att ske olyckor."

Organisationer som Företagarförbundet, Den nya Välfärden och Svenskt Näringsliv har under de senaste sex månaderna tagit fram flera rapporter som visar stora brister i rättssäkerheten vid denna typ av ärenden och mål. Allt för ofta agerar Skatteverket på juridiskt tvivelaktiga grunder då de på grundval av ett misstänkliggörande resonemang åsidosätter gängse beviskrav.

Enbart den omständighet att den anlitade underentreprenören uppvisar likheter med ett sk. fakturabolag har i vissa fall ansetts tillräcklig för att uppdragsgivaren ska åsättas både ett arbetsgivaransvar för underentreprenörens anställda samt vägras avdrag för den ingående mervärdesskatten. Detta oaktat att uppdragsgivaren gjort vad som är möjligt för att försäkra sig om att underentreprenören sköter sina åtaganden mot det allmänna genom att kontrollera underentreprenörens F-skattesedel och momsregistrering.

Finansiellplanering.blogspot.com reder ut rättsläget gällande fakturabolag och osanna fakturor.

Skenavtal och osanna fakturor

När Skatteverket gör gällande att fråga är om osanna fakturor gör även myndigheten gällande att ett skenavtal föreligger mellan uppdragsgivaren och det faktura utställande bolaget.

Den svenska skatterätten bygger på den s.k. legalitetsprincipen. Beskattning ska ske på grundval av rättshandlingars verkliga innebörd oavsett den beteckning de åsatts (se t.ex. RÅ 2004 ref. 27 och RÅ 1998 ref. 19). Även om frågan i praxis ofta gäller om ett tillvägagångssätt speglar en transaktions verkliga innebörd gäller denna princip också i t.ex. frågor som rör vilka personer som är kontrahenter i ett visst förfarande. Skenavtal ska inte läggas till grund för beskattningen.

För att ett skenavtal ska anses föreligga förutsätts att båda parter varit medvetna om att det saknar rättslig grund. Det finns således inte något utrymme för att någon av parterna av misstag, okunskap eller slarv ingått ett sådant avtal. Syftet med skenavtalet är att i skattesammanhang vilseleda Skatteverket. Skenavtalet manifesteras vanligtvis genom utfärdande av fakturor som saknar verklighetsunderlag, s.k. osanna fakturor. Om handlingen inte är överenskommen utan tillkommen utan den utställande partens kännedom och medgivande är handlingen istället falsk.

Bevisning

När alla fakta inte är ostridiga i ett mål och det gäller att vinna klarhet om vad som egentligen har hänt eller om ett visst förhållande verkligen existerar kommer momentet in i processen som har karaktär av bevisning.

Åberopande av skenrättshandlingar anses följriktigt utgöra oriktig uppgift varför ytterst den subjektiva bevisbördan för att ett skenavtal ska anses föreligga ligger på Skatteverket.

För att visa parternas insikt måste Skatteverket i sin bevisföring inrikta sig på de yttre omständigheterna och visa att dessa ger tillräckligt underlag för att man ska kunna sluta sig till att parternas intentioner varit en annan än vad den yttre formen antyder. Skatteverket ska följaktligen presentera bevis eller, i avsaknad av konkreta bevis, visa på omständigheter som objektivt sett starkt talar för myndighetens påståenden och hypoteser.

Det är naturligtvis svårt att precisera någon procentsats för att beskriva måttet på tillräcklig bevisning. Som tumregel har dock nämnts att det ska finnas en sannolikhet på 75 procent vid den ordinarie taxeringen och att nivån ligger ungefär tio procent högre vid eftertaxering och vid prövning av om skattetillägg ska uttas.

Praxis

En studie av några av de domar som behandlar frågor kring bevisningen i processer där rättsverkningarna av ett innehav av F-skattesedel ignorerats uppvisar en ojämnhet i de allmänna förvaltningsdomstolarna bedömning. Förekomst av ”fakturabolag” anses i några få fall tillräckligt för att bevistemat skall vara uppfyllt medan i de allra flesta fall tillräckligt för att bevistemat ska vara uppfyllt är förekomst av ”fakturabolag” och någon/några indicier. Endast i några domar krävs mer konkreta bevis för att bevistemat skall anses uppfyllt.

I fråga om vanligt förekommande indicier så har framförallt omständigheten, att det föreligger betydande oklarheter gällande vilka personer som utfört arbetet, lagts den skattskyldige särskilt till last. I de mål där den skattskyldiges överklagande har bifallits har även personalen kunnat identiferats och samstämmigt uppge att de inte varit anställda av uppdragsgivaren.

En ytterligare till synes avgörande omständighet som lagts den skattskyldige till last är att fakturorna avser omfattande arbeten och avsevärda (miljon)belopp - både absolut och relativt i förhållande till verksamheten i övrigt. I en verksamhet med uppdragstagare som utför omfattande arbeten till väsentliga belopp förutsätts således att uppdragsgivaren utövar en mer accentuerad kontroll av uppdragstagaren med risk för att oklarheter, muntliga avtal, vaga uppfattningar om händelseförloppet, m.m. annars anses tala för uppdragsgivarens delaktighet i uppdragstagarens bristande redovisning av skatt och avgifter.

Fråga om arbetsgivaransvar

I enlighet med Kammarrättens i Stockholm dom den 12 januari 2010, mål nr 2986--2988-09 ankommer det på Skatteverket att visa att det arbete som fakturorna avser, och som ostridigt har utförts, inte har utförts av personal tillhörande underentreprenören utan av personal för vilken uppdragsgivaren haft arbetsgivaransvar. Skälet till att denna bevisbörda åvilar Skatteverket är F-skattsedelns presumtionsverkan.

I detta sammanhang ska särskilt anföras att systemet med F-skatt infördes för att komma till rätta med svårigheten för företag och enskilda som anlitade någon för att utföra arbete att avgöra om det förelåg skyldighet att verkställa skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter på den utbetalda ersättningen. Någon skyldighet att göra skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter finns inte om den som tar emot ersättningen har en F-skattsedel antingen när ersättningen för arbetet bestäms eller när den betalas ut.

Vid tillkomsten av F-skattereglerna var lagstiftaren medveten om att reglerna kunde komma att missbrukas, t.ex. genom att en F-skattsedelsinnehavare sköts in som mellanman mellan utbetalaren och betalningsmottagaren. De särskilda reglerna om anmälningsskyldighet i40 a§ UBL och om solidariskt ansvar för socialavgifterna i 16 § USAL vid underlåten anmälan infördes just för att komma till rätta med möjligheterna till missbruk genom ett mellanliggande bolag. Dessa regler inskränker enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening i väsentlig mån utrymmet för att med åsidosättande av föreliggande avtal och skattsedelsinnehav påföra uppdragsgivaren arbetsgivaravgifter på utbetalade belopp (RÅ 2007 ref. 61).

Avdrag för ingående mervärdesskatt

I fråga om den ingående mervärdesskatten så stadgar 8 kap. 2 § första stycket ML att ingående skatt utgår från att omsättningen medfört skattskyldighet för den från vilken varorna eller tjänsterna förvärvats. Ett belopp som uppgivits avse mervärdesskatt av en säljare som inte är skattskyldig utgör därför inte ingående skatt enligt ML:s definition av detta begrepp. Till följd härav föreligger inte heller avdragsrätt för ett sådant belopp.

EU-domstolen har emellertid behandlat olika transaktioner som har ansetts utgöra s.k. mervärdesskattebedrägerier (de förenade målen C-439/04 och C-440/04, Kittel). Av domarna framgår att näringsidkare som vidtar varje åtgärd som rimligen kan krävas av dem i syfte att säkerställa att deras transaktioner inte ingår i ett bedrägeri, vare sig det är fråga om mervärdesskattebedrägeri eller andra bedrägerier, ska kunna förlita sig på att dessa transaktioner är rättsenliga, utan att därvid riskera att förlora rätten att göra avdrag för ingående skatt.

För att avdrag för ingående mervärdesskatt ska kunna ske krävs således att det är utrett med hänsyn till de objektiva omständigheterna att den skattskyldiga personen känt till eller borde ha känt till att han genom sitt inköp deltog i en transaktion som utgjorde ett mervärdesskattebedrägeri. Detta innebär att avdrag inte kan vägras för sådana transaktioner i de fall god tro föreligger hos förvärvaren (jmf. Kammarrätten i Göteborg 2009-12-04, mål nummer 1059-1060-09).

Kommentar

Som framgår av redogörelsen har förvaltningsdomstolarna uppvisat stora ojämnheter i de processer domstolarna har haft att pröva frågor kring bevisningen i mål där Skatteverket ignorerat bolags innehav av F-skattesedel. Högsta förvaltningsdomstolen har dock den 15 juni 2011 meddelat prövningstillstånd i flera mål om osanna fakturor och konsekvenserna därav beträffande skatter och avgifter (Mål nr 614--618-10, 3602--3605-10, 3606--3607-10, 3856--3864-10 och 3853--3855-10) varför vi kan förvänta oss ett visst klargörande gällande beviskravet och bevistemat.

Den som vill ta del av de överklagade kammarrättsdomarna får gärna ta kontakt med mig så skickar jag kopior per e-post.

För ett land som vill kalla sig rättsstat är frågan om rättssäkerhet mycket viktig. Ordspråket ”Land skall med lag byggas” uttrycker våra förfäders klara insikt om lagens betydelse och vikten att hålla den i helgd. Förutsägbarheten för medborgarna och företagen kräver att Skatteverkets bedömningar baseras på lagreglering och inget annat. Ett företag ska således kunna förlita sig på att en underleverantörs F-skattebevis och momsregistrering är riktig och om Skatteverket anser att företagarna ingått ett skenavtal bör denna hypotes rimligtvis styrkas med någon form av konkreta bevis och inte enbart ett misstänkliggörande resonemang. Som praktiserande ombud i ärenden och mål om skatt ser jag följaktligen fram emot Högsta förvaltningsdomstolens klargöranden.