Taxeringsrevision och skatterevision är olika former av utredningar som Skatteverket (SKV) har rätt att göra hos personer som är eller kan antas vara bokföringsskyldiga. Lagreglerna kring taxeringsrevision finns i 3 kap. 8 – 14 § § taxeringslagen (TL) och reglerna kring skatterevision finns i 14 kap. 7-8 §§ skattebetalningslagen.
Revision ska enligt 3 kap. 10 § TL genomföras under samverkan.
Samverkan innebär bl.a. att revisionen ska bedrivas på sådant sätt att den inte onödigt hindrar verksamheten och att överenskommelse träffas om tiden och platsen för revisionen. Eftersom SKV alltid har rätt att besluta om revision, är samverkansförfarandet inte frivilligt i den meningen att den reviderade har inflytande över om revisionen ska utföras eller inte. Om revisionen inte kan bedrivas i samverkan kan tvångsmedel tillämpas. Att revisionen ska genomföras under samverkan innebär också att den reviderade ska medverka så att SKV får den hjälp och information som behövs för att genomföra revisionen.
Samverkansförfarandet har i lagstiftningen bl.a. markerats genom föreskriften om att beslutet om revision som huvudregel ska överlämnas innan revisionen verkställs. I vissa särskilt angivna fall kan dock beslutet överlämnas när revisionen verkställs. Vidare krävs för att få genomföra revision i den reviderades verksamhetslokaler dennes medgivande. Om den som ska revideras inte lämnar sitt medgivande kan revisorn inte begära att få komma till den som ska revideras för att verkställa revisionen. Det bör dock observeras att den reviderade ska tillhandahålla revisorn de handlingar som behövs för revisionen och dessutom lämna tillträde till de lokaler som behövs för att genomföra inventering och besiktning m.m. 3 kap. 12 § TL regleras den reviderades huvudsakliga skyldigheter att medverka vid en revision. SKV kan också med stöd av denna bestämmelse förelägga den reviderade att komma in med handlingar etc.
För det fall den reviderade inte vill medverka kan exempelvis anföras att man inte har någonting att tillägga, samt att allt som finns att säga framgår av bokföringen. Det ska dock framhållas att den som tiger även riskerar att ge intryck av att ha något att dölja. En avvägning måste följaktligen göras i varje enskilt fall.
Som motdrag till sådan taktik kan SKV förelägga den reviderade vid hot om vite att lämna de efterfrågade uppgifterna.
Finns det anledning att anta att den reviderade har begått brott eller lämnat en oriktig uppgift, får den skattskyldige emellertid inte föreläggas vid vite att medverka i utredningen av en fråga som har samband med den gärning som brottsmisstanken avser eller frågan för vilken den oriktiga uppgiften har betydelse. Detta vitesförbud följer av artikel 6 i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
För att bilda sig en uppfattning om huruvida passivitetsrätten kan åberopas bör partsinsyn åberopas och revisionsakten gås igenom. Denna rättighet följer av 16 § förvaltningslagen där det stadgas att en sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts ärendet, om detta avser myndighetsutövande mot någon enskild.
Enligt 17 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen kan sekretess upprätthållas mot den det gäller under planläggningen av en utredning. Eftersom ett beslut om revision har tagits så har också planläggningsfasen uppfört. I 2 § ges ytterligare en möjlighet till att hemlighålla uppgifter om det med hänsyn till syftet med kontrollen är av synnerlig vikt att uppgiften inte uppenbaras för den som kontrolleras. Avgörande är rekvisitet ”synnerlig vikt”.
Om SKV vägrar partsinsyn med hänvisning till 17 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen bör den reviderade meddela att han inte kommer att samverka i revisionen, samt begära ett skriftligt beslut med överklagandehänvisning.
Du bör ha gått igenom revisionsakten innan SKV får tillång till dina räkenskaper. Revisionsakten kan innehålla värdefull information om ditt ärende. Om SKV gjort en brottsanmälan enligt 22 § taxeringsförordningen kan detta framgå av akten. Likaså kan akten innehålla uppgifter från planeringsstadiet, exempelvis kontrolluppgifter, anonyma anmälningar, spaningsuppgifter, relevanta rättsfall och andra övervägningar som skatterevisorerna gjort inför revisionen. Akten bör även gås igenom innan synpunkter lämnas på en eventuell revisionspromemoria.
I detta sammanhang kan omnämnas att SKVs databaserade ”akt”, Safirakten, innehåller dels revisionsplanen och dels revisorns dagbok. Omnämn gärna att du även är intresserad av denna information i samband med att du begär insyn i akten.
Ett annat enkelt sätt att få veta om anmälan gjorts om skattebrott är att i e-post till revisorn skriva: ”Innan vi svarar på dina frågor vill vi veta om det finns någon misstanke om brott mot oss eller om vi löper risk att få skattetillägg?”
För att minska risken för missförstånd bör du dessutom inte svara på muntliga frågor från SKV. SKV kan dock om den reviderade ställer krav på att frågorna från revisorn ska vara skriftliga, ställa motkravet att frågorna besvaras skyndsamt, dvs. att den skriftliga formen inte förlänger svarstiden.
Vid muntlig kommunikation bör ett vittne närvara eller samtalet spelas in.
Den reviderade bör även informera personalen att de inte pratar om företaget. Inte heller företagets revisor bör ha någon direktkontakt med skatterevisorerna under revisionen. Det bör endast ägaren, VD eller ansvarig på plats göra. Bokföraren bör dock omgående informeras om den förestående revisionen och uppdras att gå igenom räkenskaperna. I detta sammanhang ska framföras att taxeringsrevisorerna inte har någon laglig rätt att kontakta den reviderades personal utan bara att få tillgång till räkenskaper, uppgifter, lokaler och liknande.
Slutligen ska framföras att om inte Skatteverket anser att samverkan fungerar så kan Skatteverket tillgripa lagen om särskilda tvångsåtgärder vid beskattningsförfarandet. Genom lagen ges Skatteverket vittgående möjligheter att utan den skattskyldiges medgivande, med kronofogdemyndighetens biträde, både eftersöka och omhänderta nödvändig information.
fredag 6 maj 2011
lördag 30 april 2011
Skatteverkets seminarium om frivillig rättelse
Utlandsskattekontoret i Stockholm arrangerade ett frukostseminarium den 27 april 2011 för att informera de som vill rätta sina gamla deklarationer i efterhand genom en s.k. frivillig rättelse. Syftet är att ge svar på vanligt förekommande frågor som till exempel innebörden av 4 kap. 21 § andra och tredje stycket taxeringslagen samt om det går att fasa ut den s.k. IB/UB-metoden.
Seminariet inleddes med att sektionschefen Jenny Segeljakt presenterade projektets bemanning samt informerade kort om handläggningstider och statistik. Sektionschefen berättade att 41 miljoner kronor hittills hade influtit till statskassan sedan projektet påbörjades. Under 2010 har 396 personer lämnat frivillig rättelse medan det under januari-mars 2011 inkommit fler rättelser än under hela 2010. Per den siste april beräknas 610 personer inkommit med rättelser bara under 2011. För närvarande ligger 3400 ärenden i balansen. Att så många ärenden väntar på handläggning beror på att varje person genererar 5 ärenden (dvs. 5 inkomstår rättas). För att klara hålla rimliga handläggningstider kommer gruppens bemanning utökas efter den 3 maj.
I fråga om handläggningstiden är målsättningen att de ärenden som inkommit under 2010 och fortfarande ligger i balansen ska avslutas före sommaren 2011. I övrigt nämndes en uppskattad handläggningstid om 6 månader. Som orsak till den långa handläggningstiden framfördes att en stor andel av rättelserna lämnats av skattskyldiga utan ombud vilket "i sig kan vara en utmaning" eftersom rättelserna då "inte är lika redigt förklarade” som om biträde anlitats.
I fråga om statistik försäkrades att någon sådan inte noterades på individnivå. Den statistik som förs är bruttobeloppshöjningar, antal ärenden, handläggningstid, vilka länder som förekommer och företeelser.
En av åhörarna lyfte härnäst fram frågan om bokföringsbrott och att en frivillig rättelse inte kunde anses omfatta sådant brott. Skatteverkets representanter instämde med att bokföringsskyldiga personer bör vara medvetna om risken för åtalsanmälan för bokföringsbrott men framförde att någon sådan anmälan inte hittills hade lämnats för någon av projektets rättade personer.
Mats Åbom redogjorde därefter om IB/UB metoden och belyste skillnaderna i att använda metoden i förhållande till verkligt anskaffningsvärde eller schablon. Utfallet visade sig inte alltid det mest fördelaktiga.
Claes Engren poängterade att IB/UB-metoden inte kunde tillämpas vid den årliga taxeringen och presenterade om alternativa metoder att beräkna anskaffningsvärdet om underlag saknades (se skrivelse daterad 2011-04-19). Det framfördes till åhörarnas besvikelse att den årliga deklarationsgranskningen gjordes ”i linjen” och inte av den speciella gruppen för frivilliga rättelser.
Mats Åbom redogjorde därefter om möjligheterna till att ansöka om återbetalning av sådan kupongskatt som dragits i den utländska depån på utdelning från svenska aktier. Han framförde bland annat att ingen ränta utgick enligt Kupongskattelagen för skatt som felaktigt innehållits. För att korrigera detta bör den skattskyldige i samband med sin ansökan till Ludvikakontoret begära att skatten utbetalas till skattekontot istället för bankkontot.
I detta sammanhang togs åter frågan om bokföringsbrott upp. Om de tillgångar som är föremål för frivillig rättelse inte direkt ägs av den fysiska personen utan av ett utländskt bolag som ligger i ett lågskatteland kan fråga vara om sk. CFC-beskattning.
Enligt nuvarande skatteregler beskattas delägare löpande för sin andel av det överskott som uppkommer hos ett CFC-bolag. Beskattning sker oavsett om beloppet tas ut ur CFC-bolaget eller inte. Med delägare avses en skattskyldig som vid utgången av delägarens beskattningsår innehar minst 25 % av den utländska juridiska personens andelar av kapitalet eller rösterna. Innehavet kan vara direkt eller indirekt genom andra utländska personer, av delägaren eller av delägaren och personer i intressegemenskap med denne.
Inkomsten hos en utländsk juridisk person anses lågbeskattad om den inte beskattas alls, eller om den beskattas med en skattesats lägre än 14.5 % (55 % av bolagsskattesatsen). En delägare kan undantas från beskattning enligt CFC-reglerna om CFC-bolaget är etablerat i ett av de länder som räknas upp i en särskild bilaga till Inkomstskattelagen.
Bortsett från den betungande beskattningen saknas ofta bokföring och annan dokumentation i dessa bolag varför bokföringsbrott regelmässigt anses föreligga. Claes Engren informerade i samband härmed att rättsenheten just nu överväger i en fråga om ett s.k. Panamabolag och huruvida Skatteverket kan bortse från den faktiska juridiska personen genom att VD:ns direkta tillgång till bolagets konton får anses medföra att bolaget inte är ägare av tillgångarna.
Eva Alm-Bloom tog därefter ordet för att belysa Skatteverkets inställning om innebörden av 4 kap. 21 § andra och tredje stycket taxeringslagen. Enligt bestämmelsen kan Skatteverket eftertaxera utöver den normala eftertaxeringsfristen i samband med rättelse av grovt skattebrott.
Enligt Skatteverkets mening är det emellertid "inte så enkelt som det låter och myndigheten är väldigt osäker på under vilka förutsättningar Skatteverket ska kunna eftertaxera utifrån den förlängda skattefristen”. Grovt skattebrott innefattar andra objektiva rekvisit än skattemål. Dessutom måste det subjektiva rekvisitet vara uppfyllt för att skattebrott ska vara för handen. Detta är en prövning som Skatteverket egentligen inte gör. Skatteverket har inte heller har de verktyg och befogenheter som polis och åklagare har för att göra en sådan utredning. Alm-Bloom meddelade således att Skatteverket kommer vara fortsatt försiktiga och restriktiva i bedömingen och inte enbart eftertaxera på grund av att den skattskyldige rättat tio år tillbaka. Det framfördes även att någon sådan rättelse hittills inte hade gjorts.
Alm-Bloom berättade vidare att Skatteverket lyft frågan till Finansdepartementet och föreslagit en förenkling av regelverket med innebörd att en skattskyldig ska kunna rätta tio år tillbaka i tiden mot nuvarande femårsfrist.
Som ombud för företagare även i andra ärenden än frivilliga rättelser kan jag inte undgå att notera den väsentliga skillnaden mellan Skatteverkets välvilliga inställning till frivilliga rättelser även vid mycket stora belopp och myndighetens annars offensiva inställning i ärenden som exempelvis skatterevision.
Claes Engrens svar på frågan om myndigheten anser avancerade upplägg med ägande genom CFC-bolag (i syfte att minska riskerna för upptäckt tala för att den skattskyldige har uppsåt att undvika skatt) belyser utomordentligt myndighetens inställning till frivilliga rättelser.
”Vi vill ju ha in dom där här pengarna. Vårt syfte är inte att sätta dit folk på något sätt genom att skicka in åtalsanmälan.... Ur det arbetssättet får du utläsa vad jag tycker...”
Frivillig rättelse 27 april 2011
Seminariet inleddes med att sektionschefen Jenny Segeljakt presenterade projektets bemanning samt informerade kort om handläggningstider och statistik. Sektionschefen berättade att 41 miljoner kronor hittills hade influtit till statskassan sedan projektet påbörjades. Under 2010 har 396 personer lämnat frivillig rättelse medan det under januari-mars 2011 inkommit fler rättelser än under hela 2010. Per den siste april beräknas 610 personer inkommit med rättelser bara under 2011. För närvarande ligger 3400 ärenden i balansen. Att så många ärenden väntar på handläggning beror på att varje person genererar 5 ärenden (dvs. 5 inkomstår rättas). För att klara hålla rimliga handläggningstider kommer gruppens bemanning utökas efter den 3 maj.
I fråga om handläggningstiden är målsättningen att de ärenden som inkommit under 2010 och fortfarande ligger i balansen ska avslutas före sommaren 2011. I övrigt nämndes en uppskattad handläggningstid om 6 månader. Som orsak till den långa handläggningstiden framfördes att en stor andel av rättelserna lämnats av skattskyldiga utan ombud vilket "i sig kan vara en utmaning" eftersom rättelserna då "inte är lika redigt förklarade” som om biträde anlitats.
I fråga om statistik försäkrades att någon sådan inte noterades på individnivå. Den statistik som förs är bruttobeloppshöjningar, antal ärenden, handläggningstid, vilka länder som förekommer och företeelser.
En av åhörarna lyfte härnäst fram frågan om bokföringsbrott och att en frivillig rättelse inte kunde anses omfatta sådant brott. Skatteverkets representanter instämde med att bokföringsskyldiga personer bör vara medvetna om risken för åtalsanmälan för bokföringsbrott men framförde att någon sådan anmälan inte hittills hade lämnats för någon av projektets rättade personer.
Mats Åbom redogjorde därefter om IB/UB metoden och belyste skillnaderna i att använda metoden i förhållande till verkligt anskaffningsvärde eller schablon. Utfallet visade sig inte alltid det mest fördelaktiga.
Claes Engren poängterade att IB/UB-metoden inte kunde tillämpas vid den årliga taxeringen och presenterade om alternativa metoder att beräkna anskaffningsvärdet om underlag saknades (se skrivelse daterad 2011-04-19). Det framfördes till åhörarnas besvikelse att den årliga deklarationsgranskningen gjordes ”i linjen” och inte av den speciella gruppen för frivilliga rättelser.
Mats Åbom redogjorde därefter om möjligheterna till att ansöka om återbetalning av sådan kupongskatt som dragits i den utländska depån på utdelning från svenska aktier. Han framförde bland annat att ingen ränta utgick enligt Kupongskattelagen för skatt som felaktigt innehållits. För att korrigera detta bör den skattskyldige i samband med sin ansökan till Ludvikakontoret begära att skatten utbetalas till skattekontot istället för bankkontot.
I detta sammanhang togs åter frågan om bokföringsbrott upp. Om de tillgångar som är föremål för frivillig rättelse inte direkt ägs av den fysiska personen utan av ett utländskt bolag som ligger i ett lågskatteland kan fråga vara om sk. CFC-beskattning.
Enligt nuvarande skatteregler beskattas delägare löpande för sin andel av det överskott som uppkommer hos ett CFC-bolag. Beskattning sker oavsett om beloppet tas ut ur CFC-bolaget eller inte. Med delägare avses en skattskyldig som vid utgången av delägarens beskattningsår innehar minst 25 % av den utländska juridiska personens andelar av kapitalet eller rösterna. Innehavet kan vara direkt eller indirekt genom andra utländska personer, av delägaren eller av delägaren och personer i intressegemenskap med denne.
Inkomsten hos en utländsk juridisk person anses lågbeskattad om den inte beskattas alls, eller om den beskattas med en skattesats lägre än 14.5 % (55 % av bolagsskattesatsen). En delägare kan undantas från beskattning enligt CFC-reglerna om CFC-bolaget är etablerat i ett av de länder som räknas upp i en särskild bilaga till Inkomstskattelagen.
Bortsett från den betungande beskattningen saknas ofta bokföring och annan dokumentation i dessa bolag varför bokföringsbrott regelmässigt anses föreligga. Claes Engren informerade i samband härmed att rättsenheten just nu överväger i en fråga om ett s.k. Panamabolag och huruvida Skatteverket kan bortse från den faktiska juridiska personen genom att VD:ns direkta tillgång till bolagets konton får anses medföra att bolaget inte är ägare av tillgångarna.
Eva Alm-Bloom tog därefter ordet för att belysa Skatteverkets inställning om innebörden av 4 kap. 21 § andra och tredje stycket taxeringslagen. Enligt bestämmelsen kan Skatteverket eftertaxera utöver den normala eftertaxeringsfristen i samband med rättelse av grovt skattebrott.
Enligt Skatteverkets mening är det emellertid "inte så enkelt som det låter och myndigheten är väldigt osäker på under vilka förutsättningar Skatteverket ska kunna eftertaxera utifrån den förlängda skattefristen”. Grovt skattebrott innefattar andra objektiva rekvisit än skattemål. Dessutom måste det subjektiva rekvisitet vara uppfyllt för att skattebrott ska vara för handen. Detta är en prövning som Skatteverket egentligen inte gör. Skatteverket har inte heller har de verktyg och befogenheter som polis och åklagare har för att göra en sådan utredning. Alm-Bloom meddelade således att Skatteverket kommer vara fortsatt försiktiga och restriktiva i bedömingen och inte enbart eftertaxera på grund av att den skattskyldige rättat tio år tillbaka. Det framfördes även att någon sådan rättelse hittills inte hade gjorts.
Alm-Bloom berättade vidare att Skatteverket lyft frågan till Finansdepartementet och föreslagit en förenkling av regelverket med innebörd att en skattskyldig ska kunna rätta tio år tillbaka i tiden mot nuvarande femårsfrist.
Som ombud för företagare även i andra ärenden än frivilliga rättelser kan jag inte undgå att notera den väsentliga skillnaden mellan Skatteverkets välvilliga inställning till frivilliga rättelser även vid mycket stora belopp och myndighetens annars offensiva inställning i ärenden som exempelvis skatterevision.
Claes Engrens svar på frågan om myndigheten anser avancerade upplägg med ägande genom CFC-bolag (i syfte att minska riskerna för upptäckt tala för att den skattskyldige har uppsåt att undvika skatt) belyser utomordentligt myndighetens inställning till frivilliga rättelser.
”Vi vill ju ha in dom där här pengarna. Vårt syfte är inte att sätta dit folk på något sätt genom att skicka in åtalsanmälan.... Ur det arbetssättet får du utläsa vad jag tycker...”
Frivillig rättelse 27 april 2011
lördag 16 april 2011
Tredjemansrevision
Institutet Skatter & Rättssäkerhet arrangerade den 4 februari 2011 ett seminarium hos Näringslivets Hus som belyste ”Tredjemansrevision – ett värdefullt redskap i skattekontrollen eller ett hot mot integriteten?”. Den av Institutet Skatter & Rättssäkerhet belysta frågan var följaktligen om intresset av att upptäcka och beivra skattefel står i rimlig proportion till det ingrepp i den enskildes privatsfär samt den belastning för företagen som en generell tredjemansrevision innebär.
Skatteverket har enligt gällande lagstiftning möjlighet att inhämta uppgifter om enskilda som innehas av företag genom så kallad tredjemansrevision (3 kap. 8 § taxeringslagen).
Tredjemansrevisioner har varit föremål för kritik och avskaffades 1994 på förslag av Rättssäkerhetskommittén, men återinfördes 1997. Fortsatt kritik har riktats mot Skatteverkets tredjemansrevisioner i remissvaren till Skatteförfarandeutredningens förslag till ny skatteförfarandelag. I lagrådsremissen meddelar regeringen att man anser att "utformningen av bestämmelserna om tredjemansrevision bör utredas i syfte att ytterligare stärka rättssäkerheten".
Tredjemanskontroll sker inte bara genom tredjemansrevision utan
även genom föreläggande. Ursprunget till dagens bestämmelser om tredjemansföreläggande infördes 1994 i samband med att tredjemansrevisionerna slopades. Ändamålet med tredjemanskontrollen bör vara detsamma oavsett vilken metod som används.
Enligt 17 kap. 4 § lagen om självdeklarationer (LSK) och kontrolluppgifter samt 14 kap. 4 § skattebetalningslagen får Skatteverket förelägga den som är eller kan antas vara bokföringsskyldig enligt bokföringslagen eller som är en annan juridisk person än ett dödsbo, att lämna uppgift om en rättshandling mellan honom och någon annan eller att visa upp en handling eller lämna över en kopia av en handling som rör rättshandlingen. Finns särskilda skäl får även annan person än den som är bokföringsskyldig eller juridisk person att komma in med uppgifter om en rättshandling. Fråga är således om kontroll av någon annan den reviderade/förfrågade.
Föreläggandet kan enligt 17 kap. 8 § LSK förenas med vite om det finns anledning att anta att föreläggandet inte kommer efterlevas.
Juris doktor Carl Michael von Quitzow anförde under seminariet att tredjemansrevision är ett uttalat fall av ”fishing expedition”, informationssökning utan befogad misstanke – och sådana är aldrig tillåtna, vare sig på finans- eller skatteområdet enligt Europakonventionen. Bland annart omnämnde följande rättsfall från Europadomstolen om tvångsåtgärder och rätten att inte lämna belastande information
Ytterligare ett exempel är Kammarrättens i Stockholm dom den 4 november 2010 om att SEB ska betala vite för att banken har vägrat att lämna ut uppgifter om närmare 300 advokaters klientmedelskonton till Skatteverket. Enligt kammarrätten hindrar varken banksekretessen eller advokatsekretessen att banken lämnar ut uppgifterna till Skatteverket.
I ett tidigare inlägg belyste jag även riskerna med att anlita en skattekonsult genom att referera till ett fall från hösten 2009 då Skatteverket genomförde en överrasknings tredjemansrevision av ett skatterådgivningsföretag som specialiserat sig på utlandsupplägg. Efter en tids sökande hittade jag kammarrättens beslut härom. Skatteverkets framställan till länsrätten är ett utomordentligt exempel på förfarandet vid särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet varför kammarrättens beslut bifogas inlägget.
Skatteverket använder regelmässigt tredjemansrevisioner och tredjemansförelägganden i kontrollverksamheten. Medelst tredjemansföreläggande söker exempelvis Skatteverkets Utlandsskattekontor aktivt efter oredovisade utlandskonton genom att inhämta kopior på kontoslippar, kontantnotor eller liknande handlingar för transaktioner från diverse företag och affärer i syfte att identifiera personer med kontokort knutna till utländska konton.
I tredjemanskontrollen framhåller Skatteverket vanligtvis att kontrollen avser annan den reviderade/förelagde. I detta sammanhang ska dock nämnas om Skatteverket vid en tredjemansrevision gör iakttagelser som ligger utanför beslutet gäller reglerna om överskottsinformation. Med överskottsinformation menas att iakttagelsen är ett resultat av granskningen och inte av ett aktivt, systematiskt sökande.
Frågan om användningen av överskottsinformation är reglerad i 5 § revisionsföreskrifterna (RSFS 2002:33). Om granskningen inte påbörjats av den som uppgifterna avser ska de förstöras senast när revisionen avslutas. En revision anses i normalfallet avslutad när ärendet avslutas i diariet. Det finns dock inga bestämmelser som direkt begränsar omfattningen eller användandet av den överskottsinformation avseende tredje man som kan finnas vid en revision. För att aktivt leta efter information som inte omfattas av revisionsbeslutet fordras enbart ett tillägg till revisionsbeslutet.
Tredjemanskontrollen riskerar därmed att komma i konflikt med rättssäkerhetsgarantierna i rättegångsbalken samt med artikel 6 i Europakonventionen. Enligt gällande lagstiftning finns ett förbud mot att utfärda vite om det finns anledning att anta den kontrollerade har begått en gärning som är straffbelagd eller kan leda till skattetillägg (3 kap. 6 § andra stycket och 12 § fjärde stycket TL, 23 kap. 2 § andra stycket SBL, 17 kap. 9 § LSK och 8 § andra stycket lagen (2005:1117) om deklarationsombud.)
Vitesförbudet gäller inte vid tredjemanskontroll. Frågan om ett vitesförbud bör omfatta tredjemansföreläggande väcktes av Lagrådet i 1998 års lagstiftningsärende. Regeringen ansåg att de nya reglerna borde ta sikte på de bestämmelser som kan innebära en kränkning av passivitetsrätten. Eftersom föreläggande att lämna uppgift om tredje man är kontroll av annan än uppgiftslämnaren borde sådana förelägganden inte omfattas av förbudet (prop. 1997/98:10, s. 62).
Lagrådet tog upp frågan på nytt i det lagstiftningsärende som ledde fram till LSK. I det ärendet ansåg regeringen att det fanns skäl att frångå den tidigare bedömningen och utvidga vitesförbudet till att även avse föreläggande att lämna uppgift om tredje man. Regeringen anförde att en arbetsgivare kan t.ex. komma att avslöja sig själv om han föreläggs att lämna uppgifter om arbetstagare som anlitats svart. Det skulle en arbetsgivare inte behöva göra enligt regeringen (prop. 2001/02:25, s. 206 och 207).
Denna inriktning fullföljdes dock inte i den proposition som föregick 2003 års utvidgning av vitesförbudet till gärningar som kan föranleda skattetillägg. Trots att regeringen hänvisade till vad som uttalats om vitesförbud i propositionen som föregick LSK, låt vara till andra uttalanden än det om tredjemansföreläggande, lämnades inget förslag om att utvidga vitesförbudet i skattebetalningslagen till tredjemansförlägganden. Regeringen föreslog inte heller att vitesförbudet i LSK skulle utvidgas till gärningar som kan föranleda skattetillägg.
Enligt Skatteförfarandeutredningens förslag ska även föreläggande att lämna uppgift om annan omfattas av vitesförbudet om det finns anledning att anta att den som ska föreläggas har begått en gärning som är straffbelagd eller kan leda till kontrollavgift eller skattetillägg.
Tredjemansrevision medelst tvångsåtgärdslagen -
Vitesförbudet i skatteutredning
Skatteverket har enligt gällande lagstiftning möjlighet att inhämta uppgifter om enskilda som innehas av företag genom så kallad tredjemansrevision (3 kap. 8 § taxeringslagen).
Tredjemansrevisioner har varit föremål för kritik och avskaffades 1994 på förslag av Rättssäkerhetskommittén, men återinfördes 1997. Fortsatt kritik har riktats mot Skatteverkets tredjemansrevisioner i remissvaren till Skatteförfarandeutredningens förslag till ny skatteförfarandelag. I lagrådsremissen meddelar regeringen att man anser att "utformningen av bestämmelserna om tredjemansrevision bör utredas i syfte att ytterligare stärka rättssäkerheten".
Tredjemanskontroll sker inte bara genom tredjemansrevision utan
även genom föreläggande. Ursprunget till dagens bestämmelser om tredjemansföreläggande infördes 1994 i samband med att tredjemansrevisionerna slopades. Ändamålet med tredjemanskontrollen bör vara detsamma oavsett vilken metod som används.
Enligt 17 kap. 4 § lagen om självdeklarationer (LSK) och kontrolluppgifter samt 14 kap. 4 § skattebetalningslagen får Skatteverket förelägga den som är eller kan antas vara bokföringsskyldig enligt bokföringslagen eller som är en annan juridisk person än ett dödsbo, att lämna uppgift om en rättshandling mellan honom och någon annan eller att visa upp en handling eller lämna över en kopia av en handling som rör rättshandlingen. Finns särskilda skäl får även annan person än den som är bokföringsskyldig eller juridisk person att komma in med uppgifter om en rättshandling. Fråga är således om kontroll av någon annan den reviderade/förfrågade.
Föreläggandet kan enligt 17 kap. 8 § LSK förenas med vite om det finns anledning att anta att föreläggandet inte kommer efterlevas.
Juris doktor Carl Michael von Quitzow anförde under seminariet att tredjemansrevision är ett uttalat fall av ”fishing expedition”, informationssökning utan befogad misstanke – och sådana är aldrig tillåtna, vare sig på finans- eller skatteområdet enligt Europakonventionen. Bland annart omnämnde följande rättsfall från Europadomstolen om tvångsåtgärder och rätten att inte lämna belastande information
- Funke mot Frankrike (25/2 1993) A 256-AI praktiken kan det röra sig om mycket stora mängder information. Ett exempel på förfarandet är den generella tredjemansrevision som riktades mot internetleverantören Bahnhof och som resulterade i att företaget fick lämna ut uppgifter om ca 100 000 kunder. Skatteverket ville ha kundernas personnummer och bland annat uppgifter om vilka sidor kunderna hade besökt och om de hade haft reklambanners på sina webbsidor.
- Crémieux mot Frankrike (25/2 1993) A 256-B
- Miailhe mot Frankrike (25/2 1993) A 256-C
- André m.fl. mot Frankrike, nr 18603/03 (dom 24/7 2008)
Ytterligare ett exempel är Kammarrättens i Stockholm dom den 4 november 2010 om att SEB ska betala vite för att banken har vägrat att lämna ut uppgifter om närmare 300 advokaters klientmedelskonton till Skatteverket. Enligt kammarrätten hindrar varken banksekretessen eller advokatsekretessen att banken lämnar ut uppgifterna till Skatteverket.
I ett tidigare inlägg belyste jag även riskerna med att anlita en skattekonsult genom att referera till ett fall från hösten 2009 då Skatteverket genomförde en överrasknings tredjemansrevision av ett skatterådgivningsföretag som specialiserat sig på utlandsupplägg. Efter en tids sökande hittade jag kammarrättens beslut härom. Skatteverkets framställan till länsrätten är ett utomordentligt exempel på förfarandet vid särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet varför kammarrättens beslut bifogas inlägget.
Skatteverket använder regelmässigt tredjemansrevisioner och tredjemansförelägganden i kontrollverksamheten. Medelst tredjemansföreläggande söker exempelvis Skatteverkets Utlandsskattekontor aktivt efter oredovisade utlandskonton genom att inhämta kopior på kontoslippar, kontantnotor eller liknande handlingar för transaktioner från diverse företag och affärer i syfte att identifiera personer med kontokort knutna till utländska konton.
I tredjemanskontrollen framhåller Skatteverket vanligtvis att kontrollen avser annan den reviderade/förelagde. I detta sammanhang ska dock nämnas om Skatteverket vid en tredjemansrevision gör iakttagelser som ligger utanför beslutet gäller reglerna om överskottsinformation. Med överskottsinformation menas att iakttagelsen är ett resultat av granskningen och inte av ett aktivt, systematiskt sökande.
Frågan om användningen av överskottsinformation är reglerad i 5 § revisionsföreskrifterna (RSFS 2002:33). Om granskningen inte påbörjats av den som uppgifterna avser ska de förstöras senast när revisionen avslutas. En revision anses i normalfallet avslutad när ärendet avslutas i diariet. Det finns dock inga bestämmelser som direkt begränsar omfattningen eller användandet av den överskottsinformation avseende tredje man som kan finnas vid en revision. För att aktivt leta efter information som inte omfattas av revisionsbeslutet fordras enbart ett tillägg till revisionsbeslutet.
Tredjemanskontrollen riskerar därmed att komma i konflikt med rättssäkerhetsgarantierna i rättegångsbalken samt med artikel 6 i Europakonventionen. Enligt gällande lagstiftning finns ett förbud mot att utfärda vite om det finns anledning att anta den kontrollerade har begått en gärning som är straffbelagd eller kan leda till skattetillägg (3 kap. 6 § andra stycket och 12 § fjärde stycket TL, 23 kap. 2 § andra stycket SBL, 17 kap. 9 § LSK och 8 § andra stycket lagen (2005:1117) om deklarationsombud.)
Vitesförbudet gäller inte vid tredjemanskontroll. Frågan om ett vitesförbud bör omfatta tredjemansföreläggande väcktes av Lagrådet i 1998 års lagstiftningsärende. Regeringen ansåg att de nya reglerna borde ta sikte på de bestämmelser som kan innebära en kränkning av passivitetsrätten. Eftersom föreläggande att lämna uppgift om tredje man är kontroll av annan än uppgiftslämnaren borde sådana förelägganden inte omfattas av förbudet (prop. 1997/98:10, s. 62).
Lagrådet tog upp frågan på nytt i det lagstiftningsärende som ledde fram till LSK. I det ärendet ansåg regeringen att det fanns skäl att frångå den tidigare bedömningen och utvidga vitesförbudet till att även avse föreläggande att lämna uppgift om tredje man. Regeringen anförde att en arbetsgivare kan t.ex. komma att avslöja sig själv om han föreläggs att lämna uppgifter om arbetstagare som anlitats svart. Det skulle en arbetsgivare inte behöva göra enligt regeringen (prop. 2001/02:25, s. 206 och 207).
Denna inriktning fullföljdes dock inte i den proposition som föregick 2003 års utvidgning av vitesförbudet till gärningar som kan föranleda skattetillägg. Trots att regeringen hänvisade till vad som uttalats om vitesförbud i propositionen som föregick LSK, låt vara till andra uttalanden än det om tredjemansföreläggande, lämnades inget förslag om att utvidga vitesförbudet i skattebetalningslagen till tredjemansförlägganden. Regeringen föreslog inte heller att vitesförbudet i LSK skulle utvidgas till gärningar som kan föranleda skattetillägg.
Enligt Skatteförfarandeutredningens förslag ska även föreläggande att lämna uppgift om annan omfattas av vitesförbudet om det finns anledning att anta att den som ska föreläggas har begått en gärning som är straffbelagd eller kan leda till kontrollavgift eller skattetillägg.
Tredjemansrevision medelst tvångsåtgärdslagen -
Vitesförbudet i skatteutredning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)