fredag 11 mars 2011

Frivillig Rättelse Frågor & Svar

I den första delen av inlägget om frivillig rättelse redogjordes för eventuella konsekvenser om en skattskyldig lämnat ofullständiga eller direkt felaktiga uppgifter till ledning för sin taxering som sedermera kommer till Skatteverkets kännedom på initiativ av annan än den skattskyldige. Andra delen av artikelserien tog upp hur konsekvenserna helt eller delvis bortfalla, trots att oriktig uppgift lämnats, om den skattskyldige frivilligt rättar uppgifterna.

I sista delen följer några svar på de kommentarer som ställts i samband med inlägget "Jakten på den försvunna skatten". Min förhoppning var att inläggen om frivillig rättelse skulle föranleda ytterligare frågor och diskussioner, vilket tyvärr ej blev fallet.

”Men hur tar man i praktiken hem kapitalet (kontanter eller aktier) utan att myndigheterna upptäcker transaktionen och börjar undersöka hur man har skött sig tidigare? ”

Frågan verkar inte avse frivillig rättelse. Några råd om att ta hem tillgångar utan att redovisa dessa i enlighet med ovan anförda kan jag tyvärr inte ge. I synnerhet sådana som kan tolkas som råd i samband med penningtvätt. Jag kan dock berätta att bankernas kontrolluppgiftsskyldighet regleras av lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter.

12 kap. reglerar kontrolluppgiftsskyldigheten vid utlandstransaktioner. Enligt 1 § ska kontrolluppgift (KU) lämnas om direkta och indirekta betalningar som överstiger 150 000 kronor eller utgör delbetalningar av en summa som överstiger 150 000 kronor. På de lämnade kontrolluppgifterna finns fr.o.m. taxeringsår 2009 inte längre någon betalningskod som anger vilken typ av transaktion som pengarna hänför sig till. Orsaken till detta är att betalningskoden tidigare sattes utifrån betalningsmottagarens egna uppgifter. I många fall fick banken dessutom inte tag i personen för att få information om betalningskod och banken fick då ange en kod för ”Övrigt” (kod 999). Istället ska nu en KU på betalning från utlandet innehålla uppgifter om betalning i originalvaluta samt uppgift om betalningsdagen (transaktionsdagen). På KU för betalningar till utlandet finns dock fortfarande uppgift om betalningskod samt uppgift om mottagaren av betalningen.

En intressant aspekt av ovan sagda är att när Skatteverket granskar materialet kan verket svårligen uppfylla sin bevisbörda för att kunna beskatta beloppet om inte den skattskyldige uppger vad beloppet avser eller om verket på annat sätt kan inhämta information om vad betalningen avser.

Vad som avses med delbetalning framgår av prop. 1989/90:135, sid 78, ”Det skall vara fråga om betalning av en viss del av ett på förhand bestämt belopp”. Av nämnda prop. framgår också när delbetalning inte föreligger, ”Däremot avses begreppet inte omfatta periodiskt ut gående betalningar som hänför sig till en på förhand bestämd tid, t.ex. hyresbetalningar, prenumerationer eller räntebetalningar. Detsamma gäller i fråga om kontraktsenliga amorteringar”.

Ett veckovist/månatligt periodiskt sparande om 150 000 kr per tillfälle bör således inte föranleda någon kontrolluppgiftsskyldighet från betalningsförmedlaren.

Omfattande löpande insättningar, även av mindre belopp, kommer dock sannolikt att uppmärksammas genom betalningsförmedlarens granskningsskyldighet enligt 3 kap. 1 § lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Enligt bestämmelsen ska en verksamhetsutövare granska transaktioner för att kunna upptäcka sådana som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Bankernas datorsystem söker exempelvis automatiskt efter denna typen av transaktioner. Om misstanke efter närmare analys kvarstår, ska uppgifter om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt eller finansiering av terrorism utan dröjsmål lämnas till Rikspolisstyrelsen.

I fråga om överföringen av aktier och fonder saknas bestämmelser härom i lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter. Tidigare lämnades kontrolluppgift för innehav av aktier och fonder, men denna skyldighet upphörde i samband med att förmögenhetsskatten avskaffades. Skatteverket erhåller således kontrolluppgifter för värdepapper i samband med utdelning och vid avyttring. Huruvida aktier eller fonder kan flyttas från utländskt värdepappersbolag till ett svenskt sådant kan jag dock inte svara på.

Notera dock att lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism även gäller för denna typ av transaktioner, varför det svenska värdepappersföretaget är skyldigt att utreda andelarnas ursprung.

Har du ytterligare funderingar är du välkommen att höra av dej.

”I den lankade artikeln namner Carnegies skatteexpert att skatten i de flesta fallen blir mindre än 10 % vid en frivillig rattelse. Blir det inte mer an sa?”

Som framgår av inlägget så beror det på. Om rättelsen avser andelar i trust, foundations eller annan utländsk associationsform kan hemtagningen bli betydligt dyrare. Likaså om det gjort insättningar under rättelseperioden av tidigare oredovisade inkomster i näringsverksamhet eller tjänst.

”Om jag förstått det rätt så ska självrättelse göras för åren 2005-2009. Har man tillgångar och avkastning i många värdepappersslag och valutor kan det nog vara lite krångligt.”

Skatteverket har ju öppnat för IB/UB-metoden. Dock kan behöva kompletteras med verifikationer för insättningar och uttag samt eventuellt förvaltningskostnader och skatter.

”Vad säger skatteverket om man kommit upp i undanhållen skatt över 10 basbelopp något/några av de åren?”

Skatteverket är lite otydliga. Om skatten överstiger 10 basbelopp för vart och ett av åren så rekommenderas du inkomma med upplysningar härom. Notera att det gäller per år, så i teorin kan sådan rättelse bli tillämplig endast för ett av åren, exempelvis 2002. Det är inte osannolikt att även om du inkommer med uppgifter om åren före så kommer inte Skatteverket vidta någon rättelse utan avvisa dina tidigare rättelser som försent komna. Anledningen är som beskrivet i inlägget att Skatteverket måste bedöma att förutsättningar förelegat för att döma den skattskyldige till skattebrott, om frivillig rättelse inte hade skett, dvs. att Skatteverket i dessa situationer får göra bedömningar som normalt åvilar åklagare respektive allmän domstol. Detta är bedömningar som Skatteverket normalt saknar kunskap om. Dessutom är det endast ett fåtal som arbetar med utlandsrättelser varför de som besitter viss kompetens saknar tid. Beviskravet är vidare högt och uppsåt måste bedömas. För det fall du inte lämnar uppgift om tidigare år utan hävdar att skatten de år inte uppgick till 10 prisbasbelopp blir ärendet ännu svårare att utreda. Informationsutbyte är inte en tillänglig väg och frågan är om det ens är möjligt att begära handräckning i skattebrottsärendet.

”Skatteverket vill väl också ha in kontoupplysningar ytterligare 5 år bakåt i tiden. Varför och vad ska de göra med dem?"

Vad jag själv erfarit förfrågas endast de kontoupplysningar som ingår i rättelsen. Du ska vidare inte bifoga hela materialet med din omprövning/rättelse. Det räcker med en skrivelse. Du behöver dock kunna styrka dina yrkanden om Skatteverket begär att du kompletterar din begäran, exempelvis genom kopia av kontoutdrag.

"Räcker det i så fall med utdrag hur mycket som fanns på kontot/portföljen i slutet av varje år?”

Se tidigare fråga.

”Man är lite orolig för att ta hjälp av en svensk skattekonsult eftersom risken för tredjemansrevision då finns.”

Din oro är till viss del befogad. Av 3 kap. 8 § TL framgår att taxeringsrevision får beslutas för att kontrollera att deklarations- och annan uppgiftsskyldighet har fullgjorts riktigt och fullständigt. Revision får beslutas även för att inhämta uppgifter av betydelse för kontroll av annan än den som revideras, s.k. tredjemansrevision. Av 3 kap 9 § TL framgår att ett beslut om revision bl.a. ska innehålla uppgift om ändamålet med revisionen. Om det finns särskilda skäl får Skatteverket i ett beslut om tredjemansrevision utesluta uppgift om vilken person eller rättshandling granskningen avser. Den reviderade har en skyldighet att tillhandahålla de handlingar och lämna sådana upplysningar som behövs för revision.

I detta sammanhang bör omnämnas lagen om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet (tvångsåtgärdslagen, TVL). En sådan tvångsåtgärd kan innebära att en revision i sin helhet eller i vissa delar får genomföras i den reviderades verksamhetslokaler utan att denne medgett detta. Under vissa förutsättningar kan viss lokal, förvaringsplats eller annat utrymme genomsökas för att leta efter handlingar som omfattas av en revision eller ett föreläggande. Ett omhändertagande av handlingar kan aktualiseras antingen i anslutning till en eftersökning eller som en självständig tvångsåtgärd.

Tvångsåtgärden kan påbörjas utan att den reviderade underrättas i förväg om att revision ska ske (överraskningsrevision). SKV kan alltså i vissa fall underlåta att fullgöra den underrättelse- och samrådsskyldighet som föreligger enligt 3 kap. 9 och 10 §§ TL. Överraskningsrevision med stöd av tvångsåtgärdslagen kan dock bara göras om det kan visas att det finns sabotagerisk redan innan revisionen påbörjas.

Det är viktigt att hålla en klar skiljelinje mellan revision utan föregående underrättelse om revisionsbeslutet, vilken kan genomföras med stöd av reglerna i 3 kap. 9 § TL, och överraskningsrevision med stöd av tvångsåtgärdslagen. I motsats till överraskningsrevision med stöd av tvångsåtgärdslagen är nämnda revision enligt taxeringslagen inte någon tvångsåtgärd. Revision som med stöd av taxeringslagen sker utan föregående underrättelse, får göras om det är av betydelse att genomföra sådan åtgärd som avses i 3 kap. 11 § andra stycket TL (t.ex. kassainventering) och kontrollen kan mista sin betydelse om den reviderade underrättas i förväg.

Tvångsåtgärdslagen är tillämplig även vid tredjemansrevision. Lagen kan också användas vid förelägganden riktade mot tredje man.

Denna möjlighet utnyttjades exempelvis i ett medialt uppmärksammat fall då Skatteverket genomförde en ”razzia” mot ett av rådgivningsföretagen som specialiserat sig på Cypernupplägg. Genom åtgärden kom det fram information som visade att över 400 personer använt samma upplägg. Sedan det visat sig att deras bolag på Cypern bara varit en fasad upptaxerades de aktuella företagarna.

Jag vill dock framhålla att denna typ av förfaranden är ovanliga. I det aktuella fallet genomfördes åtgärden mot skatterådgivare som gjort sig kända för upplägg för skatteundandragande. Fyra hundra Cypernupplägg genomförs inte diskret utan sådan verksamhet sticker självklart i ögonen på beskattningsmyndigheten. Finansiell planering behöver dock inte vara skatteundandragande. Sannolikheten för en motsvarande åtgärd hos en etablerat seriös skattejurist är inte hög. Att Skatteverket exempelvis ska genomföra en liknande åtgärd mot en skattekonsult som biträder i ärenden om frivillig rättelse är enligt min mening otänkbart. Dels är det tveksamt om en sådan åtgärd skulle anses förta den frivilliga rättelsen, dels kommer effekten bli att färre kommer våga rätta tidigare oredovisat kapital i utlandet. Något som inte ligger i Skatteverkets intresse.

Oavsett ditt ärende rekommenderar jag dig följande i samband med kontakter med rådgivningsföretag.

  1. Undvik skatterådgivare som aggressivt marknadsför djärva utlandslösningar på internet.
  2. Kommunicera inte känsliga uppgifter över e-post som inte är säkrad med någon form av kryptering.
  3. Förvissa dig om hur rådgivaren hanterar sekretessen i sin verksamhet. Vilka uppgifter sparas och hur förvaras de (digitalt eller i pappersform)?
  4. Förvissa dig om att säkerheten för deras arkiv är betryggande, exempelvis kryptering av hårddiskar, larm, mm.
  5. Förvissa dig om att de har och efterlever riktlinjer för gallring av e-post.
  6. Förvissa dig om att de hanterar sekretess avfall på ett betryggande sätt.
I detta sammanhang kan jag även informera om advokaters tystnadsplikt.

I Skatteverkets Handledning för skatterevision 2004, s. 121, anförs följande.

”Med handling, som enligt 27 kap. 2 § RB inte får tas i beslag, avses handling vars innehåll kan antas vara sådant att befattningshavaren eller annan som avses i 36 kap. 5 § RB inte får höras som vittne därom. Fråga är därvid om handling som innehåller sådana uppgifter som bl.a. advokater, läkare, tandläkare och psykologer har anförtrotts i sin yrkesutövning.

Detta innebär att uppgifter som hos dessa yrkesgrupper omfattas av tystnadsplikt kan undantas från föreläggande och revision om den skattskyldige begär detta. Av nedan refererade domar kan slutsatsen dras att SKV:s möjligheter att få del av olika klienttransaktioner hos advokater genom tredjemansförelägganden är mycket små. Rättsfallen visar också att det finns vissa begränsningar i möjligheterna att få del av uppgifter rörande klienter även i samband med förelägganden för advokaters egen beskattning. Även om det inte finns några rättsliga hinder för SKV att genom föreläggande begära uppgifter som omfattas av tystnadsplikten är det lämpligt att viss försiktighet iakttas."
Det finns några fall där advokatsekretessen brutits, exempelvis vid föreläggande om klientnamn, e-post som förvarats av en advokat som även var bolagsjurist (ansågs inte oberoende) samt transaktionsutdrag från klientmedelskonton (Efter tredjemansrevision hos SEB då inte advokatsekretessen ansågs kunna åberopas av banken utan endast de som bedriver advokatverksamhet.). I princip är sekretessen om själva ärendet fredat.

Det kan dock vara svårt att hitta en skattekompetent advokat. Skattejurister tenderar att inte välja advokatsamfundet och dess ersättningsbegränsningar. De advokater som specialiserat sig på skatterätt brukar vidare tillämpa en generös tolkning av begreppet skäligt arvode. En enkel rättelse kan landa på 20.000-30.000 kr medan mer komplicerade rättelser på ett par hundra tusen.

Behöver du ytterligare infallsvinklar eller vill diskutera frågan förutsättningslöst är du välkommen att ta kontakt med mej via min e-post.

torsdag 10 mars 2011

Kommunikationsskyldigheten

Det förekommer situationer då enskilda personer inte kan nås per brev på sin folkbokföringsadress och där det är oklart vad de befinner sig. Posten har då ingenstans att lämna eventuella brev vilket föranleder att försändelserna skickas i retur med uppgift om att adressaten är okänd eller har flyttat utan eftersändning. Dessa personer kan då inte nås av Skatteverkets överväganden och beslut med betydande åtföljande konsekvenser.

I ett ärende där jag biträder en klient har så skett. Klienten är avflyttad sedan ett antal år tillbaka från Sverige men innehar fortfarande en depå under förvaltning av ett svenskt värdepappersbolag. Konsekvenserna av att Skatteverkets skrivelser inte har kommit klienten tillhanda har blivit betydande med bl.a. utmätning som följd.

Skatteverkets kommunikationsskyldighet framgår av 17 § förvaltningslagen (FL), 14 kap. 2 § skattebetalningslagen (SBL) och 3 kap. 2 § taxeringslagen (TL). Av 11 § 1 st. taxeringsförordningen framgår vidare att underrättelse till den skattskyldige ska sändas i vanligt lösbrev. I det andra stycket framhålls dock att om det är av betydelse att få bevis om att ett föreläggande eller annan handling når adressaten ska delgivning ske. En motsvarande bestämmelse finns i 63 § skattebetalningsförordningen. En annan sak är att enligt allmänna regler så befordras post på avsändarens risk.

Kammarrätten i Sundsvall har i dom den 20 januari 2004, mål nr 1898-1899-01, berört en liknande situation. Skattemyndigheten hade efter revision där revisionspromemorian skickats till bolagets officiella adress, medelst omprövningsbeslut eftertaxerat bolaget. Den skattskyldige hävdade att besluten saknade laga verkan eftersom bolaget inte fått del av vare sig revisionspromemorian eller omprövningsbesluten förrän ett halvår efter besluten. Kammarrätten ansåg besluten saknade laga verkan eftersom den dåvarande skattemyndigheten inte iakttagit den i 3 kap. 2 § TL föreskrivna kommunikationsprincipen. Regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd.

Enligt kammarrättens dom skulle bolagets uppgift om att de inte tagit del av handlingarna ”tagas för god”, dvs. en betungande bevisbörda ålades skattemyndigheten. Skattemyndighetens tidigare inställning till postbefordran med lösbrev var att det om den skattskyldige har adress och det saknas anledning att anta att försändelsen inte når fram ska kommunikationsskyldigheten anses som fullgjord genom utskick i lösbrev. Detta ställningstagande motstrids dock av kammarrättsdomen.

Det ska framhållas att kammarrättsdomar inte har prejudicerande verkan och att Skatteverket tenderar att åberopa de domar som styrker Skatteverkets rättsliga bedömningar men inte tillmäta de domar som går verket emot någon väsentlig betydelse. Sedd ur Skatteverkets synvinkel medför ärendehanteringens karaktär av masshantering en administrativt betungande och kostsam process om visshet ska uppnås att varje försändelse når sin adressat. En konsekvens av att Skatteverket förlitar sig på att lösbrev når adressaten är att verket inte känner till om försändelsen faktiskt kommit fram om inte försändelsen kommer i retur. Skatteverkets bevisläge är således väldigt dåligt om en skattskyldig senare gör gällande att han/hon inte fått del av Skatteverkets skrivleser.

För det fall försändelsen kommer i retur bör dock ingen tveksamhet föreligga om Skatteverkets skyldighet att tillämpa stämningsmannadelgivning eller kungörelsedelgivning med åtföljande fördröjning av handläggningen.


söndag 6 mars 2011

Frivillig Rättelse Del 2

Frivillig rättelse

I den första delen av inlägget om frivillig rättelse redogjordes för eventuella konsekvenser om en skattskyldig lämnat ofullständiga eller direkt felaktiga uppgifter till ledning för sin taxering som sedermera kommer till Skatteverkets kännedom på initiativ av annan än den skattskyldige. Av olika skäl kan emellertid konsekvenserna helt eller delvis bortfalla, trots att oriktig uppgift lämnats.

Av 5 kap. 8 § p.4 TL framgår att skattetillägg inte ska tas ut om den skattskyldige frivillig har rättat en oriktig uppgift, medan 12 § SBL stadgar att den som frivilligt vidtar åtgärd som leder till att skatten kan påföras, tillgodoräknas eller återbetalas med rätt belopp inte ska dömas till ansvar enligt 2-8 §§ SBL.

Frivillig rättelse leder till frihet från ansvar när den än sker. Det är alltså i detta hänseende utan betydelse om rättelsen kan leda till rätt debitering av skatt eller avgift i det normala taxerings- och debiteringsförfarandet eller om den kan beaktas först genom eftertaxering.

Det krävs för ansvarsfrihet att rättelsen leder till att skatten för just den beskattningsperiod som det är fråga om beräknas till rätt belopp.

Enligt 4 kap. 9 § TL ska den skattskyldiges begäran om omprövning ha kommit in till Skatteverket före utgången av det femte året efter taxeringsåret. Vid frivillig rättelse enligt 12 § SBL får emellertid beslut om eftertaxering även meddelas efter femårsfristens utgång. Det ligger emellertid i sakens natur att det, för att femårsfristen ska kunna utsträckas i fall av frivillig rättelse, måste ha förelegat förutsättningar för att döma den skattskyldige till skattebrott, om frivillig rättelse inte hade skett. Notera att Skatteverket i dessa situationer får göra bedömningar som normalt åvilar åklagare respektive allmän domstol.

Generellt gäller dock enligt Skatteverkets interna regler att vid tveksamma fall av frivillig rättelse bör ändå en brottsanmälan göras. Bedömningen överlåts därmed till åklagare, som får ta ställning till om förundersökning ska inledas.

Begreppet rättelse

Det föreligger inga formella krav för frivillig rättelse. Av betydelse är att det framgår att fråga är om en rättelse, samt att korrigeringen preciseras i vilket eller vilka avseenden som en deklaration är oriktig. Tillräckligt med uppgifter måste dessutom lämnas att det blir möjligt för Skatteverket att göra en korrekt beräkning av den skatt som blivit felaktig.

I propositionen till Skattebrottslagen (Prop. 1971:10, s. 161ff) framgår följande.

”För straffrihet krävs med andra ord att den skattskyldige vid rättelse lämnar så fullständiga uppgifter att beskattningsmyndigheten utan att vara hänvisad till den rättandes egen bedömning själv kan pröva uppgifterna och fastställa skatten på grundval av sakuppgifter eller vidta åtgärder för att få ett tidigare beslut om skatt ändrat.
Utredningen understryker emellertid, att alltför höga krav inte bör ställas på den rättandes uppgifter. Det måste räcka, att han i väsentliga delar lämnar riktiga uppgifter, även om de efter granskning måste korrigeras på vissa punkter. Det kan t. ex. vara svårt för en skattskyldig att lämna exakta siffror på de belopp han undanhållit beskattning, om rättelsen avser oriktiga uppgifter som lämnats under en följd av år och underlaget av bokföring eller anteckningar är bristfälligt. I sådana fall bör det vara tillräckligt, om han uppger de belopp som uppskattningsvis kan beräknas ha undanhållits från beskattning. Visar det sig senare att de belopp han uppgett är alltför små i förhållande till de verkliga beloppen kan det dock bli fråga om att anse frivillig rättelse föreligga endast intill de belopp den skattskyldige själv uppgett. Enligt utredningens mening får sådana fall lösas av rättspraxis från fall till fall.”
Skatteverket har tolkat ovan uttalande som stöd för att tillämpa den s.k. IB/UB-metoden som kortfattat innebär att en eventuell kontoförändring presumeras kapitalvinst/förlust.

Begreppet frivillighet

Med att åtgärden ska ske frivilligt menas att den skattskyldige ska ha gjort rättelsen utan att känna sig tvingad av yttre omständigheter. Om t.ex. rättelsen sker därför att den skattskyldige fått anledning misstänka att han ska bli föremål för skatterevision, anses åtgärden inte vara frivillig. Enligt propositionen till nya lydelsen av SBL behöver dock inte den omständigheten att den skattskyldige hunnit få en påminnelse att lämna deklaration utesluta möjligheten till frivillig rättelse vad gäller underlåtenhet att lämna deklaration.

RÅ 1982 1:83 åberopas många gånger som stöd för att generella kontrollaktioner är tillräckligt att föranleda skälig anledning att misstänka en förestående kontroll varför en eventuell rättelse inte anses frivillig. Fallet omnämns ofta med anledning av Sveriges nya informationsutbytesavtal med flera före detta skatteparadis och avtalens uppmärksamhet i media.

Rättsfallet behandlar ett fall där de två makarna Folke och Berit N år 1977 meddelat Skatteverket att deras deklarationer avseende 1974-1976 varit felaktiga. Detta då bankmedel placerade i danska banker samt ränta på dessa inte tagits upp till beskattning. Beslutet togs att Makarna skulle eftertaxeras samt att skattetillägg skulle påföras.

Folke N yrkade att rättelsen hade gjorts frivilligt och att skattetillägg därför borde undanröjas. Rättelsen hade haft sin grund i att makarnas son hade hört på TV att en svensk person med bankmedel i Danmark riskerade åtal då tillgångarna inte deklarerats. Sonen kände till föräldrarnas placeringar och berättade om inslaget på TV. Folke N menade att den korta informationen han fått från sonen inte indikerade att Skatteverket hade upplysningar om samtliga personer med bankmedel i Danmark.

Länsrätten bedömde att Folke N måste ha fått misstankar om att en kontroll pågick och att han därmed gjort rättelsen på grund av risken för att uppgifterna om bankmedlen skulle upptäckas. Rättelsen sågs därför inte som frivillig och skattetillägget kvarstod. Varken Kammarrätten eller Regeringsrätten ändrade länsrättens dom.

Jag vill framhålla skillnaden mellan Skatteverkets möjligheter att genomföra en sådan generell kontrollaktion i ett av Danske Banks kontor i Köpenhamn i förhållande till att exempelvis genomföra en generell kontrollaktion i en bank i Schweiz som trots ett avtal om informationsutbyte inte tillåter ”fishing expeditions”.

Skatteverkets handläggningsrutiner

Rättelser av oredovisade tillgångar och kapitalinkomster i utlandet kan vara olika komplicerade. Den enklaste formen av rättelse kan avse ett räntebärande konto som till viss del redan beskattats genom Sparandedirektivet medan mer komplexa ägandestrukturer med utländska bolag och stiftelser kan medföra betydande utredningskostnader och beskattningskonsekvenser vid en självrättelse. Vidare kan underlaget vara mer eller mindre omfattande, exempelvis om fråga är om diskretionär portföljsförvaltning som skett utanför ett försäkringsskal och där omsättningen varit hög, och dessutom svårt och förenat med höga kostnader att begära från den utländska banken/ värdepappersföretaget.

Skatteverket har utarbetat särskilda handläggningsrutiner för att hantera frivilliga rättelser och alla frivilliga rättelser avseende tidigare oredovisade tillgångar och inkomster i utlandet i utlandet handläggs av skattekontoret i Stockholm. Den 12 oktober 2010 gav Skatteverket ut ett meddelande med information om frivillig rättelse. Meddelandet länkas till i dokumentsamlingen efter inlägget.

Även om formella krav för formen av en frivillig rättelse saknas bör rättelsen ur bevis synpunkt företas i skriftlig form. Det ska framhållas att taxeringslagen har ett krav på en begäran om omprövning ska ha skriftlig form och dessutom undertecknas av den skattskyldige (4 kap. 9-10 §§ TL).

Viktigt är vidare att det av rättelsen tydligt framgår vilka uppgifter som rättas och vilket taxeringsår rättelsen avser. Uppgifterna i rättelsen måste vara fullständiga och ska redovisa alla intäkter och kostnader som tidigare inte har redovisats men som rätteligen skulle ha tagits upp i en deklaration. För inkomståret 2006 och tidigare ska även oredovisade tillgångar och skulder tas med i rättelsen. Enligt Skatteverket bör dock inte underlaget bifogas rättelsen men ska finnas tillgängligt om Skatteverket efterfrågar det vid handläggningen av ärendet.

Om underlag saknas för att kunna beräkna kapitalvinster och kapitalförluster kan IB/UB-metoden användas. Metoden får enligt Skatteverket inte användas slentrianmässigt men kan vara lämplig när underlag saknas eller är allt för omfattande på grund av ett stort antal transaktioner, exempelvis vid daytrading eller någon form av diskretionär portföljsförvaltning med hög omsättningshastighet. Det bör framhållas att metoden inte kan användas för inkomståret 2010 i samband med den grundläggande taxeringen 2011 då den förutsätter att fråga är om en rättelse av tidigare felaktig deklaration.

Om skatten för något av de år som föregick eftertaxeringsperioden (tidigare än 2005 när inlägget skrevs) överstiger 10 prisbasbelopp rekommenderas att rättelsen utsträcks även omfatta detta år, förutsatt att det inte är äldre än preskriptionstiden för grovt skattebrott.

Det kan även i detta sammanhand nämnas att kostnader för att hålla kontot hemligt, exempelvis tjänster för postuppsamling m.m. , inte anses utgöra avdragsgilla förvaltningskostnader.

Förfarandebestämmelser i samband med en rättelse

Om alla fakta i ett taxeringsärende är ostridiga går det inte att urskilja några inslag i förfarandet som gör skäl för beteckningen bevisning. Förfarandet i ett sådant ärende kommer uteslutande att handla om hur dessa fakta ska bedömas från rättslig synpunkt. Innebörden av detta är att så länge en skattskyldigs uppgifter i en begäran om omprövning/rättelse inte ifrågasätts av Skatteverket anses de tillstyrkta.

När fakta inte är ostridiga kommer dock moment i förfarandet som har karaktär av bevisning. I samband med en begäran om omprövning/rättelse på en skattskyldigs initiativ gäller att den skattskyldige har bevisbördan och att han/hon ska göra sannolikt sina yrkanden. I praktiken är det dock endast yrkade avdrag som den skattskyldige måste bevisa, då nya upptäckter normalt är i Skatteverkets intresse att ta upp till beskattning.

Även om den skattskyldige i normalfallet ska göra sina påstående sannolika bör det i detta sammanhang nämnas att Skatteverket kan ställa ett något högre krav på den skattskyldige vid utlandstransaktioner. Om kapitalförlust redovisas begärs sannolikt inte enbart avräkningsnotor på redovisad försäljning utan även depåsammandrag eller transaktionssammandrag för hela innehavstiden. Stöd för det högre beviskravet återfinns i Kammarrättens i Göteborg dom den 19 juni 2006, mål nr 3127-05.

I målet hade en man yrkat avdrag för en kapitalförlust om cirka 2,3 miljoner kronor hänförlig till 64 000 Ericssonaktier, vilka avyttrats genom Svenska Handelsbanken S.A. Luxemburg. Skatteverket vägrade avdraget då mannen inte lämnade in depåkontoutdrag och kontoutdrag som verket hade begärt. Mannen överklagade beslutet till länsrätten, men utan framgång. Även kammarrätten avslog mannens överklagande. För att det ska vara möjligt att konstatera att den skattskyldige har gjort en avdragsgill förlust vid handel med aktier och andra finansiella instrument måste det vara möjligt att följa den skattskyldiges samtliga transaktioner beträffande de specifika finansiella instrumenten under förluståret och i förekommande fall även dessförinnan, skriver kammarrätten. Den skattskyldige kan visa att en förlust uppkommit genom att förete ett depåkontoutdrag som visar hans samtliga transaktioner beträffande aktuella finansiella instrument under relevant tidsperiod.

Det bör även uppmärksammas att den skattskyldige ska ges tillfälle att yttra sig innan hans ärende avgörs, om det inte är onödigt (kommunikationsskyldigheten) enligt 3 kap. 2 § TL. Normalt gäller att om den skattskyldige begärt omprövning eller rättelse får den skattskyldige anses ha tillfört sina synpunkter redan i sin begäran om omprövning varför Skatteverket kan underlåta att kommunicera ett övervägande till beslut. Därav följer Skatteverkets rekommendation att i rättelsen ange en kontaktperson samt ett eventuellt meddelande om att verket bör ta kontakt med inlämnaren innan beslut om inte Skattverket avser godta samtliga yrkanden.

En process enligt taxeringlagen är en sakprocess och utmärkande drag är att processföremålet utgörs av den eller de frågor som klaganden avser. Det innebär att om den skattskyldiges yrkanden föranleder ytterligare omprövning ska inte den skattskyldiges begäran om omprövning eller rättelse anses omfatta det nya beslutet.

Innebörden är att om en skattskyldig i en begäran om omprövning yrkar att ett visst belopp ska tas upp till beskattning, alternativt att avdrag ska medges för en förlust så kan Skatteverket endast bifalla helt eller till viss del alternativ avslå begäran om omprövning. Skatteverket kan inte påföra ytterligare inkomster eller annars avvika från den skattskyldiges yrkanden utan att själva initiera ett ärende.

I sådana fall måste Skatteverket kommunicera ett förslag på beslut samt i övrigt uppfylla sin bevisbörda (jmf. Det högre beviskravet vid eftertaxering och skattetillägg).

Förfarandet i praktiken

Ett första steg är normalt att sammanställa underlaget för rättelsen av de olika posterna i inkomstdeklarationen. Information kan hämtas via t ex kontobesked och/eller årsbesked som tillhandahållits av bank eller annan värdepappersförvaltare. Utifrån dessa underlag och tidigare inlämnade inkomstdeklarationer upprättas nya inkomstdeklarationer för de år som ska rättas. I detta moment ingår att bedöma och beräkna beskattningsbara inkomster och tillgångar.

Till inlämnade av korrigerade inkomstdeklarationer bör en skrivelse upprättas som en förklaring till det material som inlämnas.

I det fall Skatteverket efterfrågar delar eller hela underlaget bör verkets förfrågan efterhöras. Om förfrågan ej hörsammas har dock Skatteverket begränsade möjligheter att avvika från rättelsen. Om exempelvis Skatteverket efterfrågar information om tidigare år och den skattskyldige inte efterkommer förfrågan måste Skatteverket på egen hand ta fram uppgifter som styrker en oriktig uppgift för att kunna överväga en eftertaxering (förutsatt att förfrågan avser tid då det ordinarie förfarandet inte gäller). I fall då Skatteverket misstänker grovt skattebrott utifrån det lämnade underlaget måste det allmänna prestera tilltäckligt med objektiva omständigheter som styrker både de objektiva och de subjektiva rekvisiten för att kunna delge den skattskyldige misstanken om skattebrott och slutligen fälla honom/henne för brottet.

Kostnadsränta

Intet att förglömma är att på skattekontot beräknas en kostnadsränta. Räntan räknas dag för dag på aktuellt saldo, från och med dagen efter den dag då ett underskott har uppkommit på kontot, dvs. när slutskatten det aktuella taxeringsåret förföll till betalning. Tidpunkten styrs av skatteuttaget. För merparten deklaranter är tidpunkten den 14 november men för exempelvis näringsidkare är det sista skatteuttaget i november med förfallodag i februari året efter taxeringsåret. Kostnadsräntan är inte avdragsgill.


Enligt 19 kap. 7 § skattebetalningslagen beräknas kostnadsränta för skatt som ska betalas till följd av ett omprövningsbeslut eller ett beslut av domstol enligt nivån för låg ränta från och med dagen efter skattens ursprungliga förfallodag (eller den tidigare dag skatten ansetts vara betald) till och med den dag betalning senast ska ske enligt beslutet. När det är fråga om slutlig skatt beräknas kostnadsräntan i stället från och med den 13 februari taxeringsåret.

Räntorna på skattekontot knyts till en basränta som följer det allmänna ränteläget. Det gör att räntan kan ändras under året. Den låga kostnadsräntan motsvarar basräntan.



Kommentar

Förhoppningsvis har artiklarna ökat förståelsen för förfarandet vid frivillig rättelse. Följderna av att utländska inkomster och tillgångar inte redovisats korrekt i Sverige kan bli mer eller mindre långtgående. Beroende tillgångsstrukturen kan processen kring frivillig rättelse bli komplicerad, även om Skatteverket har öppnat upp för samarbete. Vid tveksamheter kan det vara en god idé att rådfråga en skattejurist inför rättelsen alternativt att uppdra åt juristen att biträda förfarandet.

I "Jakten på den försvunna skatten" ställdes ett antal frågor i kommentarerna till inlägget. Jag har valt att publicera svaren i ett självständigt inlägg i slutet av veckan. Har ytterligare frågor uppstått med anledning av artikelserien är ni välkomna att ställa era frågor i kommentarerna, så kommer jag att försöka besvara även dessa i nästkommande inlägg.




Skatteverkets meddelande 2010-10-12 ang frivillig rättelse


SvSkT 5_2005 - Almendal -Frivillig rättelse


Kammarrätten i Stockholm_ 2010-08-24_ Målnr 3176--79-09


Kammarrätten i Stockholm_ 2010-12-06_ Målnr 2708-10 _ 2709-10_ Cevian- och Nordeamannen


Kammarrättens i Göteborg dom 20090619 3127-05