måndag 21 mars 2011

Fåmansföretag - Introduktion

Bakgrund
”De ämnen som behandlas i lagrådsremissen hör till de svåraste inom skatterätten… Det kan till en början slås fast att de remitterade förslagen kännetecknas av mycket hög komplexitet. Även för en erfaren skattejurist torde det vara näst intill omöjligt att med ledning enbart av lagtexten bilda sig en uppfattning om vad reglerna innebär.”

- Lagrådets yttrande till prop.1998/99:15 , Omstruktureringar och Beskattning

En stor del av finansiell planering avser frågor som rör ägaruttag av vinstmedel från så kallade fåmansföretag. Vinstmedel från dessa företag beskattas nämligen i vissas fall med så mycket som 58% enligt den särreglering som gäller för fåmansföretagen. Det kan följaktligen vara lönsamt att ha grundläggande kunskaper om regelverket.

I de följande inläggen avser jag översiktlig redogöra för reglerna om fåmansföretag och presentera några av de lösningar som vanligtvis erbjuds inom finansiell planering.

Allmänt

Kapitalinkomster på onoterade andelar beskattas med en proportionell skatt på 25 % medan förvärvsinkomster beskattas progressivt med en högsta marginalskatt om ca 58 %. För att förhindra att aktieägare i fåmansföretag med höga arbetsinkomster ska utnyttja denna skillnad och ta ut lönen som utdelning (eller kapitalvinst i samband med försäljning) har en särreglering införts av beskattningen av utdelning och kapitalvinst på aktier i fåmansföretag.

Bestämmelserna om fåmansföretag och fåmanshandelsbolag finns i ett särskilt kapital i inkomstskattelagen (56 kap IL). De särskilda reglerna om utdelning och kapitalvinst, som tidigare fanns i 3 § 12 mom. lagen som statlig inkomstskatt, finns numera i 57 kap. IL. Reglerna kallas även 3:12-reglerna med hänsyn till tidigare regelverk.

Fåmansföretag

Privata aktiebolag är den dominerande och viktigaste företagsformen eller associationsformen. Definitionen av fåmansföretag omfattar både svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar samt deras utländska motsvarigheter.

Ett fåmansföretag är enligt huvuddefinitionen i 56 kap. 2 § IL ett aktiebolag eller en ekonomisk förening eller en därmed jämförlig utländsk juridisk person, som ägs direkt eller indirekt av fyra eller färre fysiska personer på så sätt att dessa personer ha mer än 50 % av rösterna. En person och hans närstående anses som en delägare och även indirekt ägande via juridisk person beaktas.

Huvuddefinitionen har kompletterats med den s.k. subsidiära definitionen (filialregeln). Den subsidiära definitionen avser fåmansföretag och fåmanshandelsbolag där näringsverksamheten är uppdelad på två eller flera verksamheter (verksamhetsgrenar) som är oberoende av varandra och en person genom sitt ägande eller på jämförligt sätt ha den reella bestämmanderätten över en verksamhetsgren och självständigt kan förfoga över dess resultat. I praktiken tillämpas sällan eller aldrig den subsidiära definitionen som därmed har karaktären av stoppregel.

Den utvidgade definitionen eller s.k. konsultregeln, utgår från ägarnas aktivitet i bolaget. Regeln tillämpas enbart i samband med beräkning av utdelning och kapitalvinst i enlighet med 3:12-reglerna. Enligt konsultregeln räknas alla aktieägare som är verksamma i företaget i betydande omfattning som en enda person, varför exempelvis ett konsultföretag, som ägs av de anställda kan vara ett fåmansföretag även om det bestämmande inflytande inte innehas av fyra eller färre. I RÅ 1993 ref. 99 ansågs exempelvis ett aktiebolag med 150 verksamma aktieägare som ett fåmansföretag enligt detta utvidgade begrepp.

I fråga om närstående räknas, enligt 2 kap. 22 § IL, föräldrar, far- och morföräldrar, make, avkomling eller avkomlings make, syskon eller syskons make eller avkomling samt dödsbo som den skattskyldige eller närstående är delägare i. Med avkomling räknas även styvbarn och fosterbarn.


Definitionen av fåmansföretag och fåmanshandelsbolag omfattar även motsvarande utländska juridiska personer. Av 2 kap. 2 § IL framgår att de termer och uttryck som används i IL omfattar också motsvarande utländska företeelser om det inte anges eller framgår av sammanhanget att bara svenska företeelser avses.

Privatpersonen som äger s.k. kvalificerad andel i ett fåmansföretag träffas av särreglerna och ska därmed ta upp utdelning och kapitalvinst delvis som inkomst i inkomstslaget tjänst istället för bara som inkomst av kapital.

Kvalificerad andel

En andel är enligt 57 kap. 1 § IL kvalificerad om andelsägaren eller någon närstående varit verksam i företaget i betydande omfattning under beskattningsåret eller något av de fem närmast föregående åren. Man kan även ha varit verksam i ett annat fåmansföretag som bedriver samma eller likartad verksamhet. En andel är också kvalificerad om fåmansföretaget äger andel i annat fåmansföretag eller fåmanshandelsbolag i vilket fåmansdelägaren eller närstående varit aktiv under nämnda tid. Regeln om verksam i delägt bolag förutsätter att ägarbolaget är ett fåmansföretag pga. ett fåtal ägare eller pga. det utvidgade fåmansföretagsbegreppet.

Syftet med bestämmelsen i 57 kap. 4 § första stycket 1 IL om ”samma eller likartad verksamhet” är att det inte ska vara möjligt att flytta verksamhet mellan olika företag för att undgå beskattning enligt bestämmelserna i 57 kap. IL (prop. 1998/90:110 del 1 s. 468 0ch 703 f.). Denna regel tar enligt Högsta förvaltningsdomstolen sikte på sådana fall där hela eller delar av verksamheten i ett fåmansföretag förs över till ett annat fåmansföretag och där verksamheten i det senare företaget ligger inom ramen för den tidigare bedrivna verksamheten eller på fall där likartat samband föreligger, se RÅ 1999 ref.28.

I detta sammanhang kan omnämnas att Högsta förvaltningsdomstolen har funnit att förvaltning av kapital som har sitt ursprung i upparbetade vinstmedel i en bedriven verksamhet är en del av den samlade verksamheten i ett företag. I tre överklagade förhandsbesked har Högsta förvaltningsdomstolen funnit att överföring av sådant kapital från ett företag till ett annat medför att företagen anses bedriva samma eller likartad verksamhet (RÅ 2010 ref. 11 I, III och V).

I RÅ 2010 ref. 11 I var omständigheterna följande.

Personen A ägde MB med dotterbolaget DB. Den verksamhet som bedrevs i DB bestod av konsultverksamhet samt förvaltning av de i verksamheten generade vinstmedlen. A var verksam i betydande omfattning i DB. A avsåg att avskilja upparbetat kapital i DB för separat förvaltning. A övervägde två alternativ. Det ena innebar att en utdelning skulle göras från DB till MB varefter MB överlåter aktierna i DB till underpris till ett nybildat företag, NYAB, som också skulle ägas av A (alternativ 1). Det andra alternativet var att MB säljer, till underpris, en viss del av aktierna i DB till NYAB. Därefter skulle de av NYAB ägda aktierna i DB lösas in till marknadsvärdet (alternativ 2). Överförda medel skulle förvaltas av en extern förvaltare. SRN fann att den verksamhet som tidigare endast bedrivits i DB kommer att delas upp på ytterligare ett företag. Konsultverksamheten skulle fortsättningsvis bedrivas i DB medan MB:s verksamhet kom att avse förvaltning av kapital som bolaget får från DB genom utdelning. Motsvarande ansågs gälla för NYAB avseende det kapital som bolaget får när dess aktier i DB inlöses. SRN fann därför att MB, alternativt NYAB, och DB ska anses bedriva samma eller likartad verksamhet. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde samma bedömning som SRN.

Verksam i betydande omfattning

Innebörden av begreppet verksam i betydande omfattning har inte preciserats i lagtexten. Vid tolkningen bör man därför hämta vägledning i de förarbeten som ligger till grund för lagstiftningen. I propositionen (1989/90:110 s. 703) uttalas följande angående bedömningen av den skattskyldiges eller honom närståendes insatser i företaget.

”En person ska alltid anses verksam i betydande omfattning i ett företag om hans arbetsinsatser har stor betydelse för vinstgenereringen i företaget. Till denna grupp av kvalificerat verksamma hör naturligtvis företagsledare och andra högre befattningshavare. I mindre företag kan arbetsledare och ibland även anställda utan någon ledarbefattning räknas till samma kategori. Detta gäller särskilt i sådana fall där delägarna kan anses bedriva en gemensam verksamhet. Det behöver inte vara fråga om ett heltidsarbete utan arbetsinsatsen måste ses i relation till företagets omfattning och övriga omständigheter. En styrelsemedlem som inte utför kontinuerligt arbete kan dock inte utan vidare anses kvalificerat verksam, även om han gjort enstaka insatser av stor betydelse t.ex. för att skaffa en viktig order till företaget.”

En företagsledare liksom annan högre befattningshavare vars arbetsinsatser har eller har haft stor betydelse för vinstgenereringen i företaget anses följaktligen verksam i betydande omfattning. Av Rå 2002 ref. 21 framgår att det inte räcker med att delägaren (eller närstående) haft företagsledande ställning, han måste också ha varit verksam i företaget i sådan omfattning att hans arbetsinsats haft en påtaglig betydelse för vinstgenereringen. Skatteverket anser (SKV A 2006:16) dock att företagets vd och högre befattningshavare regelmässigt bör anses verksamma i betydande om fattning. I vissa fall räknas även anställda utan arbetsledande befattning som verksamma i betydande omfattning, nämligen om deras arbetsinsats har stor betydelse för vinsterna i företaget, t.ex. inom konsult- och kunskapsföretag.

I fråga om fastighetsförvaltande bolag har ägare inte ansetts verksam i betydande omfattning, trots att han ensam svarat för de löpande arbetsuppgifterna i bolaget (RÅ 2007 not.37). Ägaren hade uppgift att han utfört arbetet i bolaget under bara 2,5 timmar per år. Vidare hade vinsten vid aktieförsäljningen till största delen berott på att värmeutvecklingen på fastigheter varit god under innehavstiden.

Högsta förvaltningsdomstolen har även i ett antal mål prövat frågan om andelsägares arbetsinsatser i kapitalförvaltande fåmansföretag medfört att denne var verksam i betydande omfattning. se t.ex. RÅ 2004 ref. 61, RÅ 2004 not. 125, RÅ 2004 not. 162 och RÅ 2009 ref. 68. Inte i något av nämnda avgöranden ansågs arbetsinsatsen medföra att andelarna var kvalificerade.

Sedvanligt styrelsearbete medför normalt inte heller att andelarna ska anses vara kvalificerade för en styrelse leda mot enligt RÅ 2000 not.164.

Femårsregeln

I detta sammanhang bör även den s.k. femårsregeln i 57 kap. 4 och 6 §§ IL nämnas. Regeln säger att en andel anses som kvalificerad om aktieägaren eller närstående varit verksamma i betydande omfattning under beskattningsåret eller något av de senaste fem åren före beskattningsåret. Regeln tillämpas även på företag som upphört att vara fåmansföretag under den senaste femårsperioden. Särreglerna kan således tillämpas på exempelvis andelar i ett bolag vars aktier nu är noterade men som tidigare vari ett fåmansföretag om ägaren är eller varit verksam i betydande omfattning i bolaget.

I fråga om vid vilken tidpunkt man ska ha varit närstående har Högsta Förvaltningsdomstolen i dom 2007-11-30, mål 469-07 anfört att det är tillräckligt att verksamheten bedrivits av någon som under beskattningsåret eller föregående femårsperiod då omfattades av närståendekriteriet.

tisdag 15 mars 2011

Om att driva skatteprocess

Skatteprocess

Att driva en skatteprocess eller begära en omprövning kräver inte enbart god kännedom om de materiella skattereglerna utan även insikt i de formella reglerna.

Med materiella regler förstås bestämmelser som reglerar själva skattefrågan, exempelvis huruvida en kostnad är avdragsgill eller inte. De formella reglerna avser bestämmelser om ärendets handläggning, exempelvis bevisbördans placering, dvs. vilken part som bär risken av att en omständighet inte kan bevisas, men även frågor om skönstaxering, oriktig uppgift, eftertaxering, skattetillägg, anstånd, förhållandet mellan skattebrott och skattetillägg, osv.

En felaktig tillämpning av förfarandereglerna kan medföra motgång för den skattskyldige trots att han eller hon har rätt i sak. Det är således väsentlig skillnad mellan att ha rätt och att få rätt.

Ovan anförda samt skatterättens låga beviskrav medför att skatterätten i många delar är godtycklig och att enskilda som hamnar i systemet tappar tilltron till rättsväsendet. I en artikel i Advokaten förklarar skatteadvokaten Peter Nordquist att kärnan i rättsäkerhetsproblemet inom skatterätten är Skatteverkets tredubbla funktion, som utredare, företrädare för statens intressen och objektiv beslutsfattare. Följden blir att Skatteverket ofta måste lägga sig på den fiskala linjen.

Det kan följaktligen vara lönsamt att anlita särskild hjälp i omprövningsärenden och domstolsprocesser.

Dessutom kan framhållas att ju tidigare i processen kvalificerad hjälp efterfrågas desto större är sannolikheten för framgång. Ett ärende kan avgöras redan efter första svaret på Skatteverkets förfrågan. Tyvärr anlitas jurist vanligen först i samband med ett ofördelaktigt beslut. I detta skede är det många gånger försent.

Revisorn

Under min tid på Skatteverket upplevde jag allt för ofta att skattskyldiga vände sig till sin revisor eller bokförare för hjälp vid tvister med Skatteverket. Revisorn och bokföraren saknar emellertid generellt den juridiska kompetens som krävs för att driva en skatteprocess. Framförallt saknar de insikt om de formella reglerna.

Det finns en anledning till att Skatteverkets egna revisorer inte fattar verkets omprövningsbeslut, och inte heller representerar Skatteverket i domstol. Denna uppgift faller på Skatteverkets jurister, de s.k. processförarna. I detta sammanhang kan omnämnas att processförarna involveras i processen redan i ett långt tidigare skede. Dels rådgör revisorerna regelmässigt med processförarna i frågor som rör revisionen, dels ”förankras” promemorian hos juristen innan den tillställs den skattskyldige.

Advokaten

Advokat får bara den som är medlem av Sveriges Advokatsamfund kalla sig. För att bli invald i samfundet krävs att man har juristexamen (juris kandidatexamen). Dessutom avlägger advokaten en särskild advokatexamen och förutsätts arbetat minst 3 år och 3000 arbetstimmar med rättsliga angelägenheter för att kvalificera sig till medlemskap i samfundet. Att anlita advokat anses således vara ett särskilt kvalitetstecken.

Huruvida Advokatsamfundets krav är tillräckliga för säkra juristens juridiska kompetens kan dock ifrågasättas. Advokatexamensutbildningen avser inte juridiska spörsmål utan områden som bl.a. god advokatsed, framställnings-, förhandlings- och förhörsteknik, advokatbyrådrift, rådgivaransvar och europarätt. Dessutom utgör inte tre års praktik tillräcklig praktik för expertis. Forskning har visat att expertis förutsätter minst 10 års praktik och åtminstone 10 000 timmars övning (jmf. Dr. K. Anders Ericsson, “The Cambridge Handbook of Expertise and Expert Performance”, 2006, samt Malcolm Gladwell, “Outliers”, 2008).

Juridiken omfattar dessutom många olika delområden (t.ex. skatterätt, familjerätt, brottmål osv.). Majoriteten advokater ägnar sig åt brottmål och civilrätt. Skatteprocessen följer emellertid helt andra formella regler än Rättegångbalkens bestämmelser. I åtskilliga mål bevittnade jag exempelvis hur advokater i skattetilläggsärenden argumenterade ingående om den skattskyldiges uppsåt trots att uppsåt saknar relevans för bedömningen av oriktig uppgift och skattetillägg. Genom sin argumentation tillstyrkte de istället ofta omständigheterna i ärendet och försatte på så vis sina klienter i sämre läge än om klienten valt att inte svara på Skatteverkets frågor.

En processförares kvalifikationer

På marknaden erbjuder åtskilliga skattejurister sina tjänster. Det ska dock uppmärksammas att det inte finns något krav på att den som kallar sig "jurist" har någon formell juridisk utbildning.

Enligt min mening bör hjälp i första hand sökas av en jurist (advokater inkluderat) med praktisk erfarenhet som specialiserat sig på skatterätt och som är väl förtrogen med de formella reglerna. En framgångsrik skatteprocess avgörs ofta genom ett samspel mellan det materiella och de formella reglerna samt processförarens nyttjande av taktik, initiativ och pedagogik.

Det kan påpekas att en jurist kunnig inom ett skatteområde inte nödvändigtvis är kunnig inom förfarande. Särskild praktisk erfarenhet från processföring bör således efterfrågas. Vill du kontrollera ombudet närmare kan du be om referenser.

Övrigt

Förutom ombudets curriculum vitae bör även undersökas hur klienternas personliga uppgifter behandlas. I inlägget ”Frivillig Rättelse – Frågor & Svar” berörs skattejuristens tystnadsplikt. Det ska framhållas att sekretess och tystnadsplikt inte enbart är av intresse i frågor som rör Skatteverkets tredjemansrevisioner utan även i frågor om exempelvis förmögenhetsbrott, identitetsstöd och ryktesspridning.

Arvodet kan vidare variera mellan de olika rådgivningsfirmorna, från cirka 1000 kronor i timmen och uppåt. Det förekommer även att skattejurister debiterar utifrån en procentuell andel av den omtvistade skatten. Vanligtvis erbjuds dock klienten ett inledande kostnadsfritt möte. Be att få en uppskattning av de totala kostnaderna för uppdraget.

Slutligen bör även ombudets ansvarsförsäkring undersökas. Fel förekommer och ett felaktigt råd kan föranleda betydande förmögenhetsskador. Advokater är som regel försäkrade genom Advokatsamfundet. Det bör dock noteras att det i kundavtalen vanligtvis görs gällande någon form av ansvarsbegränsning, beräknad utifrån arvodet för uppdraget. I fråga om jurister som inte är advokater är det av särskild betydelse att juristens försäkring studeras. Endast ett fåtal försäkringsbolag försäkrar nämligen sådan förmögenhetsskada som felaktig juridisk rådgivning kan föranleda.

Kommentar

(Skatte)rättsliga tvister kan medföra betungande konsekvenser för den enskilde för det fall han/hon inte vinner bifall för sina yrkanden. Det kan följaktligen vara värt att ägna lite extra tid på att hitta ett lämpligt biträde/ombud. Min rekommendation är att inte anlita första bästa skattekonsult, utan undersöka flera alternativ. Jämför deras dokumenterade erfarenhet och uppskattade totalkostnad. Om en advokat anlitas kan det vara värt fråga om det de facto är advokaten som gör den rättsliga utredningen eller om denna del läggs på oerfarna biträdande jurister.

lördag 12 mars 2011

Rättslig hjälp i brottmål mellan Sverige och Schweiz

Schweiz och internationell rättslig hjälp vid skattebrott

Internationell rättslig hjälp i brottmål syftar till att åklagare och domstolar i Sverige och utomlands bistår varandra i brottsutredningar. Exempel på sådana åtgärder är förhör under förundersökning eller utlämnande av olika typer av bankinformation. Rättslig hjälp kan begäras och lämnas såväl på ett tidigt stadium i brottsutredningen som under rättegången.

Nedan följer en e-post konversation med en tjänsteman vid den schweiziska skattemyndigheten gällande internationell rättslig hjälp i brottsmål och informationsutbyte med anledning av skattebrott mellan Sverige och Schweiz.

"Mutual legal assistance between Sweden and Switzerland can be granted based on
The Swiss Federal Act on International Mutual Assistance in Criminal Matters of 20.3.81 (IMAC; SR 351.1) contains a comprehensive regulation of international assistance. The IMAC is applicable only insofar as an international agreement neither explicitly nor implicitly provides otherwise (Art. 1, para. 1 IMAC), i.e. IMAC is Swiss law, only subsidiary applicable if international agreement applicable.

If there's no international agreement Switzerland will/can grant assistance based on the IMAC, but in fiscal matters only if tax fraud is fulfilled regardless if direct or indirect taxes!

Tax fraud and tax evasion are punishable in Switzerland. The exclusion of mutual assistance in fiscal matters is not a consequence of any lack of dual criminality, but rather is based solely on the provision contained in the Federal Act on International Mutual Assistance in Criminal Matters (Art. 3, para. 3 IMAC), which basically rules out cooperation in the fiscal area.

Tax evasion is where a person does not reveal information in their tax return in order to avoid a tax assessment or to ensure that this is incomplete. In Switzerland, tax evasion is regarded as a misdemeanor and is punished by a fine.

Tax fraud, meanwhile, refers to the provision of forged, falsified or untrue documents – such as business ledgers, balance sheets, profit and loss accounts and salary statements – in order to evade tax and deceive the tax authorities. Duty fraud refers to where a person fraudulently withholds a duty, fee or other payment to the public authority, or otherwise impairs its assets. Tax and duty fraud are regarded in Switzerland as crimes and are punished by imprisonment.

The exclusion of mutual assistance in the case of fiscal offences does not apply to tax fraud. In tax fraud proceedings, coercive measures such as searches and seizures may be used and banking secrecy may be lifted under Swiss administrative criminal law. Similarly, Switzerland provides mutual assistance based on a corresponding request from a foreign authority associated with criminal proceedings. The Swiss authorities, which order the necessary measures, e.g. the production of bank documents, are responsible for the execution of mutual assistance. The persons affected by mutual assistance have the right of appeal and may demand a judicial review of the measures ordered. It is only when the conclusive decree has become absolute that the evidence requested may be transferred to the foreign authorities.

On 29 May 2009, the Federal Council decided to apply the expansion of cooperation in cases of tax evasion - which had already been decided with respect to administrative assistance - to mutual assistance as well in a second step. In order to avoid gaps and contradictions, the Federal Council will therefore adapt mutual assistance law to the new principles of international cooperation in the case of tax offences. After the opening up of administrative assistance as part of the revision of the bilateral double taxation agreements, Switzerland will adopt and implement the negotiated solutions in the field of mutual assistance as well. In this regard, the Federal Council will focus on further development of mutual assistance by way of international agreements.

The implementation of the Federal Council decision dated 29 May 2009 - therefore the amendment - is not yet transposed into national legislation but this "declaration of intent" contents the political will, that the requirements in mutual assistance regarding the tax evasion shall be adapted to the administrative assistance, where the "barrier" for assistance is not so high.

Concerning direct taxes (income tax, property tax) Switzerland will grant assistance in criminal matters only if the qualification of tax fraud is fulfilled (see art. 3, para. 3 IMAC).

Concerning indirect taxes Switzerland will grant assistance in criminal matters based on the Convention of 19 June 1990 implementing the Schengen Agreement (see art. 50; the agreement is applicable regardless of the fact, when the criminal action happened) and or the Cooperation Agreement between the European Community and its Member States of the one part, and the Swiss Confederation, of the other part, to combat fraud and any other illegal activity to the detriment of their financial interests (but see art. 46 of the cooperation agreement: applicable for criminal actions happened six months after the ratification). Requests for information for crimes covered by the Agreement can, therefore, be filed since 8 April 2009 for crimes committed after 26 April 2005.

In executing a request, the Swiss magistrate may order searches or seizure of evidence, issue summonses, interview witnesses or release from legal obligations to keep certain facts secret only if the offence described in the request – assuming it were committed in Switzerland – were also punishable there (principle of dual criminality). When making its decision, he will consider whether in Switzerland the objective elements of an offence would be given. Moreover, dual criminality does not mean that Switzerland and the requesting State must have identical penal provisions or that their provisions are aimed at protecting the same goods or values; it is sufficient if the facts described in the request fall under one provision of ordinary Swiss penal law.

Requests for mutual assistance must contain the following information:
  • Name of the authority making the request. Requests are generally made by judicial authorities.
  • The object of the foreign proceedings and the reason for the request (description of the official acts requested) .
  • Identifying data of the person who is the object of the criminal proceedings.
  • Legal evaluation of the facts in the requesting state.
  • Description of the essential facts (place, time and circumstances).
The requesting authority does not have to prove that its description is accurate. It must only present reasonable grounds for suspicion. The requesting authority may not be required to explain what precisely it wishes to establish via its request. "Fishing expeditions", however, are heavily frowned-upon. Evidence may not be collected at random and without material clues.

Assistance is granted under the condition that the authorities of the requesting State do not use the results of investigations for investigative purposes or introduce them as evidence in any proceeding relating to an offence for which assistance is not permissible.

According to customary practice, the Swiss Federal Supreme Court emphasises that direct or indirect use of the documents obtained and the information contained therein is not permissible under any circumstances for fiscal administrative proceedings nor for criminal proceedings based on purely fiscal elements (apart from a duty or tax fraud). This means that, according to the Federal Supreme Court, utilisation for a tax assessment is even prohibited when judicial assistance was provided on the basis of duty or tax fraud.

Reservation of Speciality

To the authorities of the requesting State

Based on the applicable treaties and conventions and on articles 67 and 63 of the Swiss Federal Law on International Mutual Assistance in Criminal Matters of 20 March 1981, the use of evidence and information obtained through the means of mutual assistance is subject to the following conditions:

Use permitted
I.
The evidence and information obtained through the means of mutual legal assistance can, in the requesting State, be used for investigative purposes and be introduced as evidence in the criminal procedure for which assistance has been requested, as well as for any other criminal procedure, subject to the following points:

Use not permitted
II.
The evidence and information obtained through the means of mutual legal assistance may not be used, neither directly nor indirectly, in a criminal procedure concerning an offence for which assistance is not admissible.
III.
Assistance is not admissible if the criminal procedure concerns an act which, according to Swiss law, is qualified as a political or a military offence or which violates regulations concerning monetary, trade or economic policy.
IV.
Assistance is also not admissible where the criminal procedure concerns an act which, according to Swiss law, is qualified as a fiscal offence. Considered as a fiscal offence is any act which appears to be aimed at reducing fiscal duties or taxes.

Use permitted after prior consent

V. After prior consent by Switzerland, the evidence and information obtained through the means of mutual legal assistance may be used:

a) for the prosecution of acts which are qualified as tax fraud according to Swiss law, and

b) additionally for the Schengen States: for the prosecution of the offences mentioned in article 50 of the Convention on the implementation of the Schengen Agreement (indirect fiscality), under the conditions of article 51 of this Convention.

VI. Subject to prior consent by Switzerland is also:

a) any other transmission of evidence and information, in particular to a third State or an international institution;

b) any other use in a procedure other than the ones mentioned under number I., in particular in administrative or civil procedures. However, for the Schengen States, no prior consent is necessary for civil actions joined to criminal proceedings according to article 49 subparagraph d of the Convention on the implementation of the Schengen Agreement.

Conclusion
  • Direct taxes -> assistance if tax fraud / e contario: NO assistance if only tax evasion! (possible adaption in the future if the decision of the Federal Council will be implemented)
  • Indirect taxes -> assistance based on the Schengen Agreement and Cooperation Agreement with the EC (no tax fraud required, but see requirements stated there)
  • Schengen Agreement applicable regardless of the time of the criminal action
  • Cooperation Agreement with the EC applicable if time of criminal action six months after ratification
Between Sweden and Switzerland the mentioned agreements are applicable, so Switzerland can grant assistance concerning indirect taxes based on the anti-fraud agreement (above mentioned as "Cooperation Agreement between the European Community") and the Schengen Agreement.

Due to the lack of an international agreement concerning mutual legal assistance in criminal matters concerning direct taxes (the European Convention on Mutual Assistance in Criminal Matters is not applicable in fiscal matters! see art. 2) Switzerland will/can grant assistance only based on the IMAC (direct taxes: tax fraud has to be fulfilled).
  • Swedish request for mutual legal assistance concerning criminal action "direct taxes" -> requirements based on the IMAC (tax fraud necessary)
  • Swedish request for mutual legal assistance concerning criminal action "indirect taxes" -> requirements based on Schengen and Anti-fraud agreement
Limitation of liability: no warranty can be given in respect of the accuracy, reliability, up-to-dateness or completeness of this information."
Kommentar

Ovan text är ett sammandrag av flera mail. Sammanfattningsvis kan sägas att Sverige har sedan tidigare möjligheter till att begära handräckning från Schweiz i samband med en brottsutredning. För att åtgärder ska kunna vidtas i Schweiz krävs dock att den gärning som ansökan avser motsvarar ett brott enligt schweizisk lag, dvs. det ställs ett krav på dubbel straffbarhet. För att ett skattebrott ska anses utgöra ett ett brott enligt schweizisk lag krävs att skattebrottet förenats med någon form av urkundsförfalskning. I det fall skattebrottet enbart grundar sig i oredovisade inkomster anses de enligt schweizisk lag utgöra sådant ”skatteundandragande” som inte omfattas av IMAC, oavsett beloppets storlek.

Det bör även noteras att det föreligger vissa begränsningar vad gäller hur informationen får användas av den mottagande staten.