Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden om osanna fakturor

Högsta förvaltningsdomstolen avgjorde idag den 21 november 2012 flera mål om osanna fakturor och konsekvenserna därav beträffande skatter och avgifter (Mål nr 614--618-10, 3602--3605-10, 3606--3607-10, 3856--3864-10 och 3853--3855-10). I enlighet med förväntan invände domstolen mot Skatteverkets framgångsrika processmetod att med åberopande av ”så här brukar det gå till” påföra uppdragsgivaren arbetsgivaravgifter och vägra avdrag för moms när underentreprenören uppvisar likheter med ett fakturabolag/målvaktsbolag.

Högsta förvaltningsdomstolens motiverade sina avgöranden en enligt följande.

Det saknas ofta anledning att vid beskattningen av en näringsidkare ifrågasätta riktigheten av betalda fakturor som ställts ut av en oberoende part och som bokförts i näringsverksamheten. Med det ansvar som en näringsidkare har för en korrekt bokföring och redovisning för skatteändamål är detta en naturlig utgångspunkt. Om det ändå finns anledning att ifrågasätta riktigheten av en sådan faktura kan det bli aktuellt för den som yrkar avdrag för fakturabeloppet att visa att just det som fakturan avser verkligen tillhandahållits.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening visar utredningen i målen att Skatteverket haft fog för sin uppfattning att det har förekommit osanna fakturor i underentreprenörernas verksamhet. Det betyder dock inte med automatik att samtliga dess kunder varit delaktiga i förfarandet. Varje enskilt fall måste bedömas individuellt med beaktande av omständigheterna i just det fallet.

I målen som avsåg det ordinarie förfarandet anförde Högsta förvaltningsdomstolen att för att de aktuella fakturorna skulle kunna godtas måste uppdragsgivaren visa att de överensstämmer med verkliga förhållanden.

Eftersom uppdragsgivaren inte kunde presentera skriftligt underlag eller namnge inhyrd personal trots att han varit arbetsledare ansåg Högsta förvaltningsdomstolen har uppdragsgivaren inte gjort sannolikt att fakturorna avser inhyrd arbetskraft. Vid bedömningen beaktades särskilt att det med hänsyn till uppdragets art och längd framstod som anmärkningsvärt att uppdragsgivaren inte skaffat kontrollunderlag.

Vad avser målen där fråga är om eftertaxering och efterbeskattning anförde Högsta förvaltningsdomstolen att Skatteverket har bevisbördan för att uppdragsgivaren har köpt osanna fakturor och därmed lämnat oriktig uppgift. Den omständigheten att underentreprenörerna må ha ägnat sig åt försäljning av sådana fakturor är enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte tillräcklig för att det beviskrav som gäller i målen ska vara uppfyllt.

Trots att underentreprenörerna inte visa upp något skriftligt underlag för fakturorna och inte heller kunnat namnge någon av de personer som utfört arbetet ansåg Högsta förvaltningsdomstolen det inte tillräckligt för att med de beviskrav som gäller i mål om eftertaxering och efterbeskattning underkänna fakturorna från underentreprenörerna.

Kommentar

Avgörandena är enligt med förväntan och i enlighet med EU-domstols dom den 6 september 2012, mål C-324/11. Som processförare i flera pågående mål om osanna fakturor är domarna dessutom välkomna.

Innebörden och räckvidden av domarna ska dock inte överdrivas. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att även om Skatteverket haft fog för sin uppfattning att det har förekommit osanna fakturor i underentreprenörernas verksamhet betyder det inte med automatik att samtliga dess kunder varit delaktiga i förfarandet. Varje enskilt fall måste bedömas individuellt med beaktande av omständigheterna i just det fallet.

Följaktligen kommer momentet in i processen som har karaktär av bevisning. En samlad bedömning av bevisvärdet av föreliggande omständigheter måste således göras. Av betydelse kan vara om skriftligt underlag finns, om det är rimligt att uppdragsgivaren inte känner till namnen på den inhyrda personalen, antal personer som engagerats, om uppdragsgivaren följt samma rutiner i fråga om alla underentreprenörer, den tid som uppdraget pågått, och ersättningarnas storlek, mm.

Därtill ska bevisbördans placering och de aktuella beviskraven beaktas. I ett ordinärt taxeringsförfarande åligger det uppdragsgivaren att göra sannolikt de ifrågasatta fakturorna. Vid eftertaxering och skattetillägg ligger bevisbördan på Skatteverket ensamt med de högre krav på bevisning som då gäller.

Enligt min mening blir den omedelbara effekten av domarna att Skatteverket kommer fokusera på den ordinarie taxeringen och där ändra sin argumentering något. Min förhoppning är dock att Skatteverket inte längre motiverar sina promemorior och beslut enligt utdraget nedan, som för övrigt är taget ur Skatteverkets bedömning i ett verkligt och pågående ärende.

 

 

Kammarrätten undanröjer skönsmässig avkastningsskatt

Kammarrättens i Stockholm dom den 25 oktober 2012, mål nr 1635-12

Frågan i målet var om Skatteverket haft grund för att genom ordinarie omprövning påföra Klaganden skönsmässigt beräknad avkastningsskatt avseende en utländsk kapitalförsäkring för taxeringsår 2010 samt att ta ut skattetillägg.

Kammarrätten konstaterar inledningsvis att det är Skatteverket som har bevisbördan för att det finns grund för skönsbeskattning och för vilka belopp den skattskyldige i så fall ska beskattas.

I målet får anses klarlagt att Klaganden vid ingången av år 2009 var försäkringstagare avseende en utländsk kapitalförsäkring kopplad till en svensk depå. Han har uppgett att aldrig fört över några medel till depån och att försäkringen avslutades i juli samma år.

I Skatteverkets utredning finns dokumentation om värdet av depån för 2006 och 2007 men det har inte klarlagts vem som varit innehavare vid de aktuella tidpunkterna varför de värden på depån som Skatteverket erhållit inte kan kopplas till Klaganden.

Såvitt framgår av handlingarna har inte Skatteverket på något sätt försökt inhämta kontrollmaterial för att utreda kapitalförsäkringens värde vid ingången av år 2009 utan verket har direkt lagt över bevisbördan på Klaganden.

Enligt kammarrättens mening har Skatteverket under nu angivna förhållanden inte gjort vad som ankommer på verket för att utreda kapitalförsäkringens värde vid ingången av år 2009. Tillräckliga skäl för att fastställa kapitalförsäkringens värde genom skönsbeskattning har därför inte förelegat. Kammarrätten fann mot bakgrund av det anförda att överklagandet ska bifallas och förvaltningsrättens dom samt Skatteverkets beslut upphävas.

Kommentar

Det är Skatteverket som har bevisbördan för att deklarationen eller underlaget för deklarationen innehåller sådana brister att skönstaxering är för handen (se t.ex. RÅ 1995 ref. 31). Om Skatteverket har visat exempelvis förekomsten av oredovisade intäkter så har visserligen verket uppfyllt sin bevisbörda gällande deklarationens eller underlagets brister, men en skönstaxering innebär inte en förskjutning av den bevisbörda som normalt gäller. Det är fortfarande Skatteverket som har att visa att en skattskyldig haft inkomster som denne inte har deklarerat, dvs. Skatteverket har även bevisbördan beträffande den beloppsmässiga höjningen. Beviskravet härför tycks dock vara något lägre än vad som krävs för att Skatteverket skönsmässigt ska kunna frångå deklarationen (jfr RÅ 1982 Aa 41 och RÅ 1983 1:19). Av praxis framgår emellertid att beräkningen ska utgå med försiktighet på grund av de osäkerhetsmoment som kan föreligga i dessa situtioner (jfr RÅ 2009 ref. 27).

Det är inte ovanligt att Skatteverket hävdar att det är tillräckligt att verket visat förekomsten av oredovisade intäkter för en omkastning av bevisbördan ska ske med följd att deklaranten måste visa att han inte haft de påstådda skattepliktiga inkomsterna.

I det aktuella målet synes detta vara fallet enär Skatteverket som skäl för sitt beslut uppgav att mannen var ägare till kapitalförsäkringen och att i brist på underlag som anger försäkringens kapitalbelopp ska värdet påföras skönsmässigt. Förvaltningsrätten delade Skatteverkets inställning och gick så långt att domstolen ansåg det föreligga en presumtion för att det finns ett kapitalvärde att beskatta med hänsyn till att själva innehavet var klarlagt. Eftersom mannen inte kunde prestera någon dokumentation som styrkte påståendet om att det endast rör sig om ett försäkringsskal utan kapitalvärde lämnades hans påstående därom därför utan avseende. När det gäller storleken av det av Skatteverket skönsmässigt påförda kapitalunderlaget fann förvaltningsrätten ingenting som tyder på att detta har blivit för högt.

Tingsrätt avvisar åtal pga förbud mot dubbelbestraffning

Nyköpings tingsrätt avvisade i målet B2442-09 åtal för skattebrott mot krögare som redan påförts skattetillägg på oredovisad inkomst från restaurangverksamheten. Tingsrätten motiverar beslutet enligt följande. Av Högsta domstolens avgöranden i rättsfallet NJA 2010 s. 168 I och II framgår att beslutet om skattetillägg och skattebrottsåtalet avser samma gärning eller ”brott” i den mening som avses i artikel 4. På de skäl som framgår av Högsta domstolens minoritets skiljaktiga mening i sak i rättsfallets avd. II och de skäl som i samma avseenden har utvecklats i Hovrättens för Västra Sverige dom den 23 juni 2010 i mål B 2432-09 finner tingsrätten att skattebrottsåtalet strider mot artikel 4 och att bestämmelsen i 45 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken ska ges den innebörden att rättegångshinder föreligger på grund av lis pendens.

Tingsrätten hänvisar såldes till Högsta domstolens skiljaktiga mening i rättsfallet och ställer sig därmed till raden med underrätter som går emot Regeringsrättens och Högsta domstolens ställningstaganden om att det inte föreligger något hinder mot att pröva eller bifalla ett åtal om skattebrott efter det att skattetillägg påförts.