EU:s nya avtal om utbyte av skatteinfo med Schweiz

Schweiz och EU ingick den 19 mars 2015 ett nytt avtal om automatiskt informationsutbyte. Från och med 2018 kommer de nationella skattemyndigheterna i EU-länerna få en bred uppsättning av uppgifter om sina konton från Schweiz (information om år 2017 och framåt). 

I juli 2014 antog OECD-rådet en ny global standard för automatiskt utbyte av information i skatteärenden internationellt. Cirka 100 länder, inklusive alla de större finansiella instituten, har förbundit sig att införa den nya standarden. Det nya avtalet om automatiskt utbyte av information i skatteärenden mellan Schweiz och EU kommer att till fullo omfattar OECD: s globala standard ("Common Reporting Standard"). Sparskatteavtalet mellan Schweiz och EU som bygger på Sparandedirektivet och som har varit i kraft sedan 2005, kommer att ersättas av det nya avtalet. Det nya avtalet kommer att ha en större räckvidd än det tidigare avtalet, både när det gäller definitionen av finansiella institut (banker, förvaltare, försäkringsbolag, etc.) och den information som omfattas. De uppgifter som kommer att utbytas på årsbasis inkluderar: namn, adress, födelsedatum och skattenummer på skattebetalarna, kontonummer, intressen, utdelningar, kvitton från vissa försäkringar, avyttring av finansiella tillgångar och kontobalanser. 

De som fortfarande har odeklarerade utländska konton i Schweiz, bör därför överväga självrättelse.

Oredovisade kontantinnehav

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder, för att vinna en process fordras det rikligt med pengar, ett oändligt tålamod, en rättfärdig sak, en skicklig advokat, en överväldigande bevisning, en klarsynt domare och en otroligt tur. 

En sådan process var Kammarrättens i Göteborg mål 5116—5117-13, där den skattskyldige fick delvis upprättelse efter ett svidande nederlag i förvaltningsrätten. 

Bakgrunden i målet var att den skattskyldige den 28 juni 2011 blev stoppad på Kastrups flygplats med 36 630 euro. Eftersom han inte rapporterat utförseln av kontanterna påfördes han dagsböter av danska tullmyndigheten, som dessutom rapporterade händelsen till svenska Skatteverket.

I detta sammanhang ska framföras att det finns en gräns för hur mycket kontanter som får föras in i eller ut ur EU utan att anmäla detta vid gränsen (artikel 2 i EC 1889/2005, ”Cash-control Regulation”). Rapporteringsskyldigheten aktualiseras vid 10 000 euro och omfattar inte endast valutor utan även resecheckar, checkar, reverser, skuldebrev, obligationer, aktier och postanvisningar samt värdepapper. 

Med anledning av rapporten upprättade Skatteverket en kontantkalkyl som uppvisade att underskott, bland annat på grund av kontantinnehavet. Den skattskyldige förklarade beloppet med att fråga var om ett privatlån från utlandet som han skulle betala tillbaka. Till stöd för förklaringen uppvisade han ett intyg från långivaren och underlag som visade att långivaren haft tillgång till motsvarande belopp i kontanter. Dessutom påpekade den skattskyldige att han fram till den 28 juni haft en fast heltidsanställning som snickare och att det var osannolikt att han vid sidan om en fast anställning kunde sätta undan 325 000 kr på sex månader. Av Skatteverkets egen statistik framgick det att svartpriset för en snickare kunde beräknas till 170 kr i timmen 2010. Beloppet motsvarade således 1 857 timmar efter justering för KPI 2011 +3%, vilket t.o.m. översteg en heltidstjänst 2011. 

Skatteverket lämnade förklaringarna utan avseende och beslutade den 16 november 2012 att höja den skattskyldiges inkomst av näringsverksamhet för taxeringsåret 2012 med 195 000 kronor, att höja mervärdesskatten med 65 000 kronor samt att påföra honom skattetillägg med 40 % på den skatt som ska betalas på överskottet av näringsverksamhet och med 20 % på mervärdesskatten. 

Den skattskyldige överklagade varvid verket vid obligatorisk omprövning vidhöll det överklagade beslutet. Inte heller ansågs utgången i målet så tveksam att anstånd kunde medges med skatten.

Förvaltningsrätten avslog överklagandet och fastställde Skatteverkets beslut. Som skäl anfördes i huvudsak att det inte fanns några konkreta spår som visade att pengarna kunde härledas till långivarens uttag samt att lånehandlingarna hade lågt bevisvärde då de upprättats mellan närstående. Dessutom hade den skattskyldige lämnat motstridiga uppgifter till danska tullmyndigheten och Skatteverket om pengarnas ursprung. 

Den skattskyldige överklagade till kammarrätten som slutligen ändrade förvaltningsrättens dom genom att sätta ner skönstaxeringen till 60 000 kr och utgående mervärdesskatt till 15 000 kr. 

Kammarrätten anförde bland annat att det visserligen var sannolikt att den skattskyldige haft oredovisade inkomster men att det inte var sannolikt att han har kunnat tjäna in ytterligare inkomster om 325 000 kr under första halvåret av 2011 vid sidan om sin anställning. 

Att kammarrätten inte biföll överklagande helt följer av att den skattskyldige efter den 28 juni avslutade sin anställning och registrerade en enskild firma samt att kontantberäkningen för tiden efter den 28 juni utvisade ett underskott även exklusive kontantbeloppet. I processen argumenterade dock undertecknad som ombud att fråga var om två sakfrågor, dels hur klaganden bestridit sina levnadskostnader (exklusive kontantbeloppet), dels ursprunget till det påträffade beloppet. Kammarrättens beslut att delvis vidhålla skönstaxeringen framstår mot denna bakgrund inte som helt ogrundat. Detta kan jämföras med förvaltningsrättens inställning i anståndsmålet där förvaltningsrätten ansåg att inkomstförhållanden under hela beskattningsåret skulle ska beaktas vid bedömningen även av beloppets ursprung (!) – en inställning som inte ens vinner stöd i fysikens lagar. 

Varje år rapporterar danska tullmyndigheten ett 100-tal ”valutasmugglare” till svenska Skatteverket som sedan med kontantkalkyler som grund vidtar skönstaxering/beskattning. Eftersom fråga dessutom är om kontanta medel är utgångsläget för Skatteverket fördelaktigt då det normalt är svårt att styrka betalningsströmmen av kontanter.

Skattetillägget på förbjudet lån utgör dubbelbestraffning (?)

När ett lån har lämnats i strid mot bestämmelserna i Aktiebolagslagen (21 kap ABL) ska låntagaren beskattas för beloppet om det inte finns synnerliga skäl mot detta. Om låntagaren är en fysisk person eller dödsbo tas lånebeloppet upp som inkomst av tjänst (IL 11 kap 45 §). Arbetsgivaravgifter ska inte betalas. Beskattning sker som inkomst av tjänst också om en fysisk person är delägare i ett handelsbolag som är låntagare. För juridiska personer utom dödsbon beskattas beloppet i näringsverksamhet (IL 15 kap 3 §).

Sedan 2009 gäller ett generellt undantag från beskattning i det fall låntagaren är ett aktiebolag. Eftersom syftet med reglerna om beskattning av penninglån är att motverka att medel tas ut från bolagssektorn saknas det skäl att beskatta lån mellan aktiebolag. 

Det framgår ibland av revisionsberättelsen om bolaget lämnat ett lån i strid mot ABL. Dock kan även debetsaldon på avräkningskonto och fordringar pga av avbetalningsköp behandlas som förbjudna lån. Skatterättsligt har det utvecklats en praxis som innebär att finansiering av privat konsumtion som skett med bolagets medel och som inte motsvaras av ett löneuttag eller en bokförd återbetalning av delägarens fordran på bolaget normalt beskattas som förbjudet lån. 

I uttrycket synnerliga skäl ligger att undantag endast kan göras i extraordinära fall. Enligt praxis så är tillämpningen av detta undantag mycket restriktiv. Det bör närmast vara fråga om sådana fall där en beskattning av lånebeloppet mot bakgrund av omständigheterna framstår som oskälig eller rent av stötande. 

Om beskattningen av förbjudet lån sker ska dock inte någon ytterligare beskattning vid ett senare efterskänkande av lånet inte ske (jfr prop. 1999/2000:15 s. 97 samt RÅ 2003 not. 119 och RÅ85 1:52). 

Genom att inte lämna uppgift om det förbjudna lånet har man dessutom lämnat sådan oriktig uppgift som föranleder skattetillägg om 40 %. 

Kammarrättens i Jönköping har i dom den 8 december 2010, mål nummer 1749-10 ansett att skattetillägget i dessa fall utgör dubbelbestraffning. Kammarrätten konstaterade att beskattningen av förbjudet lån har närmast straffrättslig karaktär. Det kan därför sättas i fråga om inte uttag av skattetillägg i ett fall som detta medför dubbelbestraffning. Detta kan strida mot Europakonventionens förbud mot straff eller lagföring två gånger för samma gärning. Kammarrätten ansåg därför i målet att ytterligare sanktion i form av skattetillägg i vart fall var oskäligt med befrielse som följd. Avgörandet har inte överklagats av Skatteverket till Högsta förvaltningsdomstolen. 

Skatteverket är visserligen inte är bundet av kammarrättens praxis men kammarrättens avgörande har karaktären av vägledande domar med hänsyn till det fåtal mål som tas upp i Högsta förvaltningsdomstolen. Har en kammarrätt dömt på ett visst sätt i ett likadant mål, utgör det ett visst stöd för den åberopande partens argumentation, särskilt om avgörandet har gått Skatteverket emot men inte överklagats. 

Kammarrätten i Jönköping har åter i dom den 10 februari 2014, mål nummer 1779-12 undanröjt påfört skattetillägg på förbjudet lån eftersom rätten ansett det utgöra dubbelbestraffning. I avgörandet hänvisar kammarrätten till mål 1749-10. Skatteverket invände att verket inte tillämpar denna dom, men kammarrätten, som noterar att verket inte överklagat dom 1749-10, ansåg att skattetillägget ska undanröjas.

"Group requests" & "Fishing expeditions"

Bestämmelserna om informationsutbyte bygger i de flesta fall på artikel 26 i OECD:s modellavtal. Informationsutbytet kan enligt modellavtalet ske i ett antal olika former som är mer eller mindre ingripande. I kommentaren till modellavtalet anges tre former för informationsutbyte: utbyte av information på begäran, spontant informationsutbyte och automatiskt informationsutbyte. 

I fråga om informationsutbyte på begäran ska myndigheterna utbyta information som kan antas vara relevant vid tillämpningen av bestämmelserna i det aktuella skatteavtalet. Kriteriet ”kan antas vara relevant” (“foreseeably relevant”) avser bland annat att klargöra att det inte står en avtalsslutande stat fritt att genomföra s.k. ”fishing expeditions”. 

Den 18 juli 2012 meddelade dock OECD att sådan begäran även kan göras för en viss grupp av skattebetalare (”group reqests”), utan att namnge dem för sig, så länge ansökan inte är en "fishing expeditions". Uppdateringen har även godkänts av Schweiz som tillmötesgått grupp begäran sedan den 1 februari 2013. 

Vad innebär då begreppet ”group request” och hur särskiljs en grupp begäran från ”fishing expeditions”? 

Första gången begreppet användes var den 16 juli 2008 när den amerikanska skattemyndigheten IRS presenterade en begäran om informationsutbyte till Schweiz gällande en grupp av UBS-klienter där skattebetalarna i fråga var okända för IRS. Den schweiziska förvaltningsdomstolen (TAF) bekräftade i beslut den 5 mars 2009, att det i sig inte utgjorde ett hinder för informationsutbyte att skattebetalarna inte kunde namnges, så länge de kunde identifieras på annat sätt. I det aktuella målet kunde skattebetalarna identifieras av ett beteende som var en typiskt för skatteundandragande. Fråga var om offshorebolag med schweiziskt konton där den officiella företagsledningen utgjordes av personer som inte var skattskyldig i USA men där banken hade uppgift om att skatteskyldiga amerikanska medborgare var de faktiska betalningsmottagarna (”beneficial owners”). 

I de uppdaterade kommentarerna till modellavtalet gällande artikel 26 anges att det ibland kan vara svårt att särskilja ”group requests” från "fishing expeditions" eftersom inte någon officiell utredning behöver ha inletts för att information ska lämnas ut. Flera exempel på när informationsutbyte ska ske ges under punkt 8 e-h. 

Ett typexempel är att den begärande staten har, genom att bearbeta information om transaktioner som inbegriper utländska kreditkort som utförs på statens territorium under ett visst år, identifierat kreditkortsnummer där frekvens och mönster av transaktioner tyder på att kortinnehavarna var obegränsat skattskyldiga i staten. Ett annat exempel är att en finansiell aktör marknadsför en produkt till den begärande statens invånare som syftar till att undanhålla skatt och trots att staten informerat sina invånare om att eventuell avkastning ska deklareras så har staten funnit flera fall när så inte har skett. 

Under punkten 8.1 a-b anges dock att en avtalsslutande stat inte är skyldigt att lämna ut information till en begärande stat om denna stat endast begränsat sin begäran till kontohavare som är invånare i den begärande staten, eller att en förteckning över ett bolags aktieägare förfrågas där det enda kriteriet är att aktieägarna är invånare i den begärande staten. 

Sammanfattningsvis innebär ändringen  ett steg mot ytterligare transparens och ökad risk för skattebetalare med oredovisade inkomster i utlandet.

Schweiziska UBS lämnar ut uppgifter om avkastning

Ändringar av skatteavtalet mellan Sverige och Schweiz enligt det protokoll som undertecknats den 28 februari 2011 bröt den schweiziska banksekretessen och gav därmed Skatteverket ökade möjligheter att få ut bankinformation och annan information. Informationsutbytet är dock begränsat till information på begäran. Alltjämt gäller mellanstatligt att Schweiz inte behöver utbyta information om ränteinkomster årligen enligt Sparandedirektivet så länge Schweiz i stället innehåller källskatt på ränteinkomsterna och överför viss del av denna till den medlemsstat där den faktiska betalningsmottagaren har sin hemvist. För närvarande uppgår denna EU-källskatt till 35 %.

Under veckan (v. 50) framkom dock i media att den schweiziska storbanken UBS skickat ut ett brev, som är daterat den 24 oktober 2013, där kontoinnehavaren uppmanas där att skriva under en fullmakt som ger banken rätt att automatiskt lämna ut information till myndigheter om tillgångar och avkastning. Om inte fullmakt inges fram till mitten av 2014 kommer kontot istället att avslutas. Likande brev har tidigare skickats även till Jyske Banks schweiziska kunder.

Även om det fortfarande är möjligt att fortsätta gömma tillgångarna någon annanstans, är inkomståret 2014 ett ypperligt tillfälle att vidta rättelse. Eftersom en frivillig rättelse endast innebär beskattning av avkastningen på det aktuella kapitalet så blir skattebelastningen under normala förhållanden för samtliga år tillsammans inte mer än ett några procent, vilket ofta undertiger kostnaderna för att behålla tillgångarna i utlandet. Erfarenheten av de åtskilda rättelser som jag har biträtt ger vid handen att banker som UBS har haft en undermålig förvaltning med höga avgifter. Förvaltningen har därtill varit transaktionsintensiv och för banken courtagegenerarenade.

En ytterligare fördel med att vidta rättelse under 2014 är att rättelsen ska göras för 2008 och framåt. Inkomståret 2007 var toppen av högkonjunkturen och generellt sett ett bra år för aktiemarknaden. Under 2008 kulminerade dock finanskrisen och av de som haft aktierelaterade tillgångar så kan majoriten uppvisa stora (avdragsgilla) förluster detta inkomstår. Under de följande inkomståren (2009-2013) har marknaden i huvudsak gått sidled och de rättelser som jag biträtt uppvisar under denna tid endast marginella vinster som omintegjorts av bankernas höga avgifter. Enligt min mening kommer därför skattebelastningen för rättelser som görs under 2014 bli synnerligen låg. Om man istället väljer att vänta ytterligare ett år till 2015 kommer denna avdragsmöjlighet att försvinna eftersom rättelse då ska företas från och med 2009.

Redovisningens skick

En av de rubriker som ska finnas med i en revisionspromemoria enligt Skatteverkets handledning är redovisningens skick. Under denna rubrik ska skatterevisorn lämna en redogörelse för allvarliga brister i redovisningen som kan ha betydelse för bedömningen av beskattningen. 

Syftet med dessa påpekanden är dels att sänka bevisvärdet av bokföringen, dels att utgöra underlag för Skatteverkets brottsanmälan.

Enligt vedertagen praxis tillerkänns annars en formellt riktig bokföring  ett högt bevisvärde. Om bokföringen dessutom har granskats och godkänts av bolagets auktoriserade revisor så förstärks bokföringens bevisvärde ytterligare.

En extern bokföringsbyrå kan nämligen inte utan vidare okritiskt bokföra i strid med bokföringslagens regler eller bara förlita sig på företagsledarens uppgifter och godta vilka påståenden som helst utan att riskera ansvar för medhjälp till bokföringsbrott (jfr Svea Hovrätts dom den 15 maj 2004 i mål B 4213-03 och NJA 2008 s. 697). Det kan därför förutsättas att bokföringen innefattat bland annat en granskning av underliggande fysiska verifikationer, fakturor och liknande.

Med det ansvar som en näringsidkare har för en korrekt bokföring och redovisning för skatteändamål är det därför en naturlig utgångspunkt att bokföringen ska ligga till grund för beskattningen. Om det dock visar sig att bokföringen innehåller brister tappar denna betydligt bevisvärde.

Med allvarliga brister avses i regel

• brister som medför att redovisningen inte kan ligga till grund för beskattningen (skönstaxering enligt 4 kap. 3 § TL eller skönsmässig beskattning enligt 11 kap. 19 § SBL)
• brister som medför att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte i huvudsak kan bedömas eller att det ger upphov till att skattekontrollen allvarligt försvåras.

Begreppen rörelsens förlopp, ställning och resultat är hämtade från bokföringslagen och avser rörelsens resultat- och ställningsutveckling som redovisas i den löpande bokföringen (grundbok och huvudbok) samt årsbokslutet. Bokföringsskyldigheten kan åsidosättas genom att tillgångar, skulder eller affärshändelser inte bokförs. Samma sak gäller om en post betecknas oriktigt eller upptas med oriktigt värde. Även underlåtenheten att bevara räkenskapsmaterial är hänförlig till bokföringsbrott.

Begreppet ”i huvudsak” är taget från 11 kap. 5 § brottsbalken (bokföringsbrott). Genom huvudsakskriteriet har lagstiftaren medgivit ett större fel/brist innan ett bokföringsbrott föreligger, än vad som krävs innan en revisor avger en s.k. oren revisionsberättelse. Man kan säga att avvikelsen i huvudsaklighetskriteriet är lika med väsentlighetskriteriet enligt BFN:s definition, men större. Enligt praxis har godtagits en avvikelse med upp till 30 % från det ”verkliga” värdet, dvs. det värde som utredningen visat.

I BRN:s motivering till BFNAR 2002:2 p. 7 sägs att Redovisningsrådets rekommendationer inte behöver tillämpas på oväsentliga poster. En post är enligt vägledningen väsentlig om ett utelämnande eller en felaktighet kan ha betydelse för de beslut som användarna fattar på basis av den information som lämnas i de finansiella rapporterna. Avgörandet måste ske på basis av en professionell bedömning som i det enskilda fallet tar hänsyn till de aktuella förhållandena. Dvs. om effekten blir att en professionell bedömare med vetskap om de rätta förhållandena skulle fatta ett annat beslut än det han eller hon skulle fattat på basis av den information som lämnas i t.ex. årsredovisningen. Här måste bedömaren verkligen förstå den effekt avvikelsen medför vid en bedömning av företaget.

Revisorpromemorian har ofta en stor betydelse i brottmålsoprocessen eftersom det i rätten ingår nämndeledamöter som saknar kännedom om den utredning som Skatteverket gjort. Till svårigheterna hör också att mål om ekonomisk brottslighet förhållandevis sällan bedöms av tingsrätterna varför många nämndemän och domare har liten erfarenhet av sådana mål. Det är därför viktigt att skatterevisorns redogörelse är fullständig och objektiv, eftersom den ska ligga till grund för åklagarens beslut att inleda förundersökning respektive vidta straffprocessuella åtgärder.

JO har 1984/84 s 299 uttalat sig om på vilket sätt revisorerna hade presenterat sitt material. JO var kritisk till att skatterevisorn varvat bedömningar med faktauppgifter. Detta ökar risken för att promemorian kommer att uppfattas som tendentiös, eftersom det för läsaren inte alltid genast är klart när revisorn ”tycker” och när han ”redovisar”. JO var också kritiskt till att man i promemorian endast citerat de delar ur hållna förhör som talade för skatterevisorernas uppfattning. Det gav den som läste promemorian en felaktig bild.

Erfarenhetsmässigt kan jag dock konstatera att Skatteverket sällan kvantifierar bristerna utan varje brist framförs som ”allvarlig”. Dessutom brukar även de tvistiga skattefrågorna tas med i redogörelsen för bristerna, vilket ter sig märkligt då bristerna i redovisningen samtidigt utgör bevis för verkets bedömningar. Det kan därför vara en god idé att fästa uppmärksamhet vid verkets bedömning av redovisningen samt bemöta de synpunkter som där framförs mot bokföringens skick.

Grovt skattebrott/bokföringsbrott

Vid bedömningen av om ett skattebedrägeri är grovt eller inte ska särskilt beaktas om det rört mycket betydande belopp eller annars varit av synnerligen farlig art. 

Vad gäller rekvisitet ”mycket betydande belopp” är det vanskligt att ange någon fast beloppsgräns för när ett skattebrott ska bedömas som grovt enbart på grund av storleken på den undandragna skatten. Med en viss grad av säkerhet torde man dock kunna säga att belopp understigande tio basbelopp enligt gällande praxis sällan bedömts som annat än skattebedrägeri av normalgraden. 

Av synnerligen farlig art kan gärningen vara om den exempelvis planerats så att den är svårupptäckt, om den pågått systematiskt i flera år, om falska eller osanna handlingar använts eller om bokföringen varit vilseledande. 

Även frågan om grovt bokföringsbrott föreligger ska avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter. I Skatteverkets handledning anges följande beträffande bedömningen av det grova bokföringsbrottet. Av betydelse är om bokföringsskyldigheten åsidosatts helt eller till stora delar. Av stor vikt är bristernas karaktär och betydelsen i ekonomiskt eller annat hänseende. Självfallet inverkar graden av förslagenhet och planering. Exempel på omständigheter som kan föranleda att brotten bedöms som grova är att åsidosättande av bokföringsskyldigheten skett systematiskt under en följd av år eller att det skett i en rörelse varsverksamhet är av stor omfattning och omsätter höga belopp. Ansvar enligt den svårare graden torde i praktiken komma i fråga endast vid uppsåtligt brott. Är bokföringsbrotten av sådan beskaffenhet att även skattekontrollen försvårats kan detta föranleda att bokföringsbrotten anses allvarligare. 

Svårigheten att dra gränsen för grovt bokföringsbrott framgår av Hovrättens över Skåne och Blekinge mål nr B 1513-11. Målet gällande en företagare som bland annat hade åsidosatt sin bokföringsskyldighet under ett och ett halvt års tid. Förutom den saknade bokföringen hade ett antal betalningar av privat karaktär gjorts ur bolaget. Företagaren dömdes för bokföringsbrott av normalgrad i tingsrätten. Hovrätten fastslog dock att fyra miljoner i omsättning nog måste betraktas som i vart fall på gränsen till ett så stort belopp att brottet per automatik bör klassas som grovt. Domen blev fängelse i åtta månader samt näringsförbud i tre år för företagaren.

Straffrättsliga risker

Som ombud i ärenden och mål om skatt får jag ofta frågor om de straffrättsliga riskerna med felaktigheter och brister i bokföringen.

Skatteverket har en generell skyldighet att anmäla brottsmisstankar inom skatteområdet.  Anmälan ska göras så snart det finns anledning att misstänka att ett sådant brott har begåtts. Något om rutinen för brottsanmälan. Enligt EBM kommer närmare 80 procent av alla anmälningar från Skatteverket och konkursförvaltare.

Under 2012 anmäldes enligt Brå (Brottsförebyggande rådet) 17176 brott mot skattebrottslagen (inklusive grovt skattebrott) och 11 805  bokföringsbrott. Enligt samma källa är uppklaringsprocenten för denna typ av brottslighet hög, vilket beror på att det nästan alltid finns en misstänkt när anmälan görs. Under 2012 klarades 51 % av bokföringsbrotten upp. Dock ledde endast 17 % av anmälningarna till åtal. Under samma period klarades 43 % av skattebrotten upp och 16 % ledde till åtal. Omkring 90 procent av alla väckta åtal leder till fällande dom.

Straffpåföljden för bokföringsbrott och skattebrott av normalgraden är fängelse upp till två år medan grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott kan ge påföljder upp till 6 år.

Enligt statistik från Brå är det vanligaste straffet för bokföringsbrott villkorlig dom med dagsböter. 2012 dömdes endast 7 % till fängelse. Av dem som blev fällda för grova bokföringsbrott dömdes hela 71 % till fängelse. Vid normala skattebrott dömdes 6 % till fängelse och resten till villkorlig dom och böter. C:a 76 % dömdes till fängelse vid grovt skattebrott.

Den genomsnittliga strafflängden för de som fick fängelse för normalgradens bokföringsbrott eller skattebrott var under 2012 7 månader respektive 4 månader. För bokföringsbrottet var det vanligaste fängelsestraffet 6 månader (20 %), följt av 1-3 månader (43 %). För grova bokföringsbrott och grova skattebrott var fängelsestraffen 15 respektive 20 månader. För grovt bokföringsbrott dömdes 86 % till 6-24 månader och för grovt skattebrott 82 % till 6-48 månader.

Skenbolag och "Ond tro"

Bakgrund

 

”Facilitation of illegal immigration; trafficking in human beings; counterfeit goods with an impact on public health and safety, missing trader intra-community (MTIC) fraud; synthetic drug production and poly drug; trafficking in the EU; cybercrime; money laundering”.

 

Ovanstående är de främsta hoten mot EU:s medlemsstater som Europol kunnat identifiera enligt rapporten ”Serious and Organised Crime Threat Assessment”, publicerad i mars 2013. Av dessa hot utgör MTIC-bedrägerier (gemenskapsinterna mervärdesskattebedrägerier) en påtaglig skatterättslig risk för serösa företagare som kan mista rätten till avdrag för den ingående mervärdesskatten om företagaren kände till eller borde ha känt till att företaget genom sitt inköp deltog i en transaktion som utgjorde ett mervärdesskattebedrägeri (”ond tro”).

 

Med ett förflutet inom Skatteverkets specialgranskning av denna typ av bedrägeri samt som ombud i ett antal mål där Skatteverket hävdat skenbolag och ond tro vill jag särskilt belysa problematiken och den aktuella skatterisken.

 

Vad är ett MTIC bedrägeri?

 

Gemenskapsinterna mervärdesskattebedrägerier förekommer i olika former, varav förvärvsbedrägerier är den typ där den serösa företagaren omdevetet kan medverka i transaktioner som innebär mervärdesskattebedrägerier, och där frågan om ond eller god tro beträffande deltagandet är av avgörande betydelse för rätten till avdrag för den ingående mervärdeskatten.

 

Förvärvsbedrägeriet bygger i princip på att målvaktsbolag (”Missing traders" eller "MT-bolag") förvärvar varor från annat EU-land utan mervärdesskatt i enlighet med reglerna om unionsförvärv. Vid försäljning till det företag som slutligen avyttrar varorna på svenska marknaden (”Brokern”) tas mervärdesskatt ut, eftersom det då är fråga om försäljningar inom landet. Ibland förekommer det att mellanliggande bolag (”Buffers”) sätts in före försäljningen till Brokern, och/eller att varorna först köps in av företag i andra medlemsstater (”Conduit-bolag”) och sedan slussas vidare till MT-bolaget, i syfte att försvåra upptäckten av bedrägeriet. För MT-bolagens försäljningar redovisas och betalas inte mervärdesskatten in till staten. Förfarandet medför att MT-bolagen tillskansar sig moms som staten därigenom förlorar.

 

Eftersom MT-bolag ibland benämns som ”skenbolag” händer det att Skatteverket felaktigt sammanblandar ond tro-begreppet med "genomsyn", där fråga istället är om transaktioner som inte uppfyller de kriterier som uppställs i mervärdesskattelagen för skattepliktiga omsättningar. I genomsynsfallet förutsätts att säljaren inte bedrivit annan lagenlig verksamhet vid sidan av att utfärda osanna fakturor.

 

Konsekvensen av att delta i transaktionen

 

Högsta Förvaltningsdomstolen (HDF) har den 15 mars 2013 i mål nr 5686-11 och 5687-11 prövat om rätten till avdrag för ingående skatt kan förloras, även om skatten avser en formellt sett rättsligt korrekt transaktion, i sådana fall där köparen kände till eller borde ha känt till att han genom sitt inköp deltog i en transaktion som utgjorde ett mervärdesskattebedrägeri (s.k. ond tro).

HFD menade att det är möjligt att neka momsavdrag i missbrukssituationer, även utan någon särskild nationell reglering om detta. Eftersom kammarrätten kommit fram till motsatt slut så återförvisade HFD målet till kammarrätten för förnyad prövning. Bara om det skulle visa sig att det klagande bolaget var i god tro kommer bolaget - med HFD:s synsätt - vara berättigat till de yrkade avdragen, annars inte.

 

Bevisprövningen i mål om ond tro

 

Eftersom HDF återförvisade målet till kammarrätten för prövning i enlighet med domskälen ges inte någon vägledning i avgörandet beträffande HDF:s bevisvärdering. Dock kan viss vägledning hämtas från förvaltningsrättens avgörande i målet, Länsrättens i Skåne län dom den 1 december 2008, mål nr 6814-08 och 6816-08. Även kammarrätternas mål KRNS 2011-05-12, mål nr 5856-09 samt KRSU 2011-07-01, mål nr 1457−1459-10 innefattar till stor del flera bevisrättsliga frågeställningar gällande "ond tro" och ger därigenom  vägledning om domstolarnas bevisvärdering i frågan.

 

Sammanfattningsvis är bevistemat i målen om avdrag kan vägras beror därför på om förvärvaren inte kan anses ha varit i god tro vid sina inköp, d v s att det kände till eller borde ha känt till att det genom sina inköp deltog i transaktioner som utgjorde mervärdesskattebedrägeri. Eftersom åberopade mål avser ordinarie omprövning så är kravet ”sannolikt”.

 

I målen är tydligt att bevisbördan ålagts Skatteverket att visa på förhållanden som i det enskilda fallet inger misstankar om bedrägeritransaktioner och därmed medför ett utökat kontrollbehov. Motsatsvis är utgångspunkten att en viss grundläggande kontroll alltid ska genomföras. 

 

I samtliga mål har den skatteskyldige invänt leverantörernas F-skattsedel och registrering av mervärdesskatt har kontrollerats. Företagens uppgifter har tagits för god, förutom i KRSU 2011-07-01, mål nr 1457−1459-10 där den skattskyldige lämnat oklara uppgifter om kontrollen som dessutom vederlagts av bolagets revisor.

 

Faktorer som haft avgörande betydelse i domstolarnas bevisprövning är följande

 

• att priset varit lågt och eventuellt understigit leverantörernas inköpspris har beaktats men inte ensamt tillmätts någon avgörande betydelse med hänsyn till att Skatteverket inte vederlagt klagandens uppgifter om varierande priser på samma varor. Det ska framhållas att utgångspunkten följaktligen inte har varit att leverantörernas eget inköpspris varit marknadsvärdet.
• att leverantörerna under den aktuella perioden har avlöst varandra men ändå haft samma företrädare och samma adress samt sedermera försatts i konkurs har varit en omständighetet som Skatteverket lyft fram. Domstolarna synes emellertid ha lagt större vikt vid om företrädarna framstått som målvakter. Samtidigt har det förhållandet att klaganden haft andra affärer med leverantörerna vilka inte ifrågasatts av Skatteverket talat emot ond tro.
• att affärerna med leverantörerna skiljer sig från bolagets andra affärer eller branschstandard i sig har utgjort en för klaganden belastande omständighet i de aktuella målen.

 

I detta sammanhang ska framföras att Skatteverket i KRSU 2011-07-01, mål nr 1457−1459-10 i första hand åberopat skenföretag och genomsyn men att både förvaltningsrätt och kammarrätt lämnat verkets talan i denna del utan avseende och därvid framfört att tillräckliga skäl inte framkommit för att frånkänna leverantörerna ställning som mervärdeskattetpliktiga. Detta trots att Skatteverket i målet åberopat flera ”belastande” omständigheter till stöd för sin talan.

 

Sammanfattning

 

Mot ovan bakgrund bör alltid en grundläggande kontroll av företagens leverantörer göras beträffande F-skattsedel och registrering av mervärdesskatt. Det kan dessutom vara en god idé att dokumentera kontrollerna.

 

För det fallet att leverantörerna håller ett avsevärt lägre pris i förhållande till andra leverantörer, eller omständigheter tyder på att de legala företrädarna framstår som okunnig om verksamheten eller inte kan nås, eller att affärerna skiljer sig från vad som annars gäller i branschen eller företagets övriga verksamhet så bör en utökad kontroll genomföras. En sådan kontroll kan vara en inspektion av leverantörernas lokaler, en enklare bakgrundskontroll av de legala företrädarna, samt att ytterligare underlag inhämtas avseende skatter etc., exempelvis kontoutdrag från leverantörens skattekonto.

 

Vid ytterligare frågan är ni välkomna att kontakta mig för en konsultation i det enskilda ärendet.

Om gåva enligt stämpelskattelagen vid fastighetsöverlåtelse ("kattrumpa")

Frågan i målet HD Ö 5529–12 rör när ett aktiebolags förvärv av fastighet ska anses vara en gåva i stämpelskattelagens mening. HD bedömer att gåvoavsikt har saknats när ett bolag förvärvade fastigheter av en person som ägt den största aktieandelen i moderbolaget i en transaktion som syftade till att underlätta ett generationsskifte. Bolagets förvärv bedöms som tillskott som är stämpelskattepliktiga.

 

En person överlät två fastigheter till ett bolag mot en ersättning som understeg 85 procent av fastigheternas taxeringsvärde. Vid den aktuella tiden ägde överlåtaren 51,5 procent av aktierna i bolagets moderbolag. Övriga aktier i moderbolaget ägdes av överlåtarens maka och barn. Frågan i målen var om bolagets förvärv är stämpelskattepliktiga eller om de är att anses som en gåva.

 

HD framför att 5 § stämpelskattelagen stadgar att om ett förvärv av fast egendom som har betecknats som gåva sker mot att förvärvaren övertar ansvaret för en skuld för vilken en borgenär har säkerhet i form av pant eller annars mot ersättning, är förvärvet skattepliktigt om ersättningen uppgår till minst 85 procent av egendomens värde. Förvärvet är i dessa fall inte att betrakta som en gåva i stämpelskattelagens mening. Frågan i målet är därför vad som gäller när ersättningen vid förvärvet understiger 85 procent av fastighetsvärdet och förvärvaren är ett aktiebolag.

 

HD konstaterar därvid att det i allmänhet krävs en förmögenhetsöverföring från givare till gåvotagare som är frivillig samt att det föreligger en gåvoavsikt för att en rättshandling ska bedömas som gåva. Kravet på gåvoavsikt innebär att transaktioner som dikteras av affärsmässiga intressen inte kan betraktas som gåvor i stämpelskattelagens mening. Ett tillskott till ett aktiebolag innebär normalt en förmögenhetsöverföring som är frivillig. Tillskottet uppfyller då två av de krav som ställs på en gåva. Vid prövningen är det därför avgörande oftast som det finns gåvoavsikt. HD framför också att det mera sällan finns anledning att anta att en mot ett aktiebolag riktad transaktion har skett med gåvoavsikt även om det kan förekomma, exempelvis om affärsmässiga motiv saknas och syftet istället är att stödja välgörenhet som bolaget ägnar sig åt. Utgångspunkten bör därför vara att det tillskott till ett aktiebolag inte utgör en gåva utan ska föranleda stämpelskatt.

 

Eftersom överlåtaren i förutvarande mål överlät fastigheterna till bolaget mot en ersättning som understiger 85 procent är 5 § stämpelskattelagen inte tillämplig. Avsikten med den aktuella fastighetsöverlåtelsen var att underlätta ett generationsskifte i bolaget. Det uppgivna syftet innebär inte att det kan anses ha förelegat en gåvoavsikt i förhållande till bolaget. Genom att gåvoavsikt saknats är det inte nödvändigt att gå in på frågan om transaktionen annars uppfyller kraven för gåva. Bolagets förvärv ska betraktas som tillskott som är skattepliktiga enligt stämpelskattelagen.

 

Kommentar

 

Gåva i stämpelskattelagens mening bedömdes tidigare med avseende på bland annat gåvo- och realisationsvinstbeskattningen där gåvoavsikt presumeras vara för handen om inte speciella omständighet talar emot detta om aktiebolaget i vart fall ägs till 40 % av någon annan än givaren. HD framför i domen att det tidigare fanns ett befogat intresse av ett enhetligt gåvobegrepp men att något sådant intresse inte lägre finns eftersom gåvoskatten är avskaffad. Genom avgörandet har nu HD vänt på bevisbördan och framfört att presumtionen (utgångspunkten) är att ett tillskott till ett aktiebolag inte utgör en gåva utan ska föranleda stämpelskatt. Därtill kan konstarteras att generationsskifte inte innebär att det kan anses ha förelegat en gåvoavsikt i förhållande till bolaget, i vart fall om givaren direkt eller indirekt äger den största aktieandelen i moderbolaget.

 

Rättsfallet har därmed väsentligen ökat osäkerheten och risken att påföras stämpelskatt i en fastighetspaketering betecknad som ”kattrumpa”.

 

Se även:HD Ö 5529–12, pdf i original.

Betänkande angående dubbelbestraffning

Utredningen Rättssäkerhet i skatteförfarandet (RIS-utredningen), har överlämnat sitt betänkande Förbudet mot dubbla förfaranden och andra rättssäkerhetsfrågor i skatteförfarandet, SOU 2013:62. 

Utredningens uppdrag har varit att analysera systemet med skattetillägg och skattebrott ur ett rättssäkerhetsperspektiv, bl.a. med beaktande av Europakonventionen och lämna ett förslag inklusive författningsreglering i syfte att ytterligare stärka rättssäkerheten och samtidigt bibehålla effektiviteten i Skatteverkets kontrollverksamhet och kvaliteten i enskildas uppgiftslämnande till Skatteverket. Syftet är att reglerna som föreslås ska vara så enkla, tydliga och lätthanterliga som möjligt, både för enskilda och tillämpande myndigheter. Reglerna ska inte ge utrymme för den enskilde att manipulera systemet, t.ex. så att han eller hon kan undkomma ett administrativt eller straffrättsligt förfarande helt. 

Utredningen föreslår i korthet följande: 

- När en oriktig uppgift kan leda till både en administrativ och en straffrättslig sanktion, ska sanktionerna samordnas genom att åklagaren i allmän domstol, i samband med att åtal väcks för skattebrottet eller det tullrättsliga brottet, yrkar att skattetillägg eller tulltillägg tas ut. Åklagaren kan i ett strafföreläggande påföra skattetillägg eller tulltillägg. 

- Det som nu kallas normalt tillgängligt kontrollmaterial av- gränsas på ett tydligare sätt och benämns tillgängliga avstämningsuppgifter. Skattetillägg ska inte tas ut om en oriktig upp- gift framgår av tillgängliga avstämningsuppgifter. 

- Skälig ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning ska, förutom under de förutsättningar som finns i dag, även kunna medges om sökandens förvärvsinkomst/nettoomsättning inte överstiger vissa belopp. Vid bedömningen av hjälpbehovet ska särskilt beaktas om frågan rör ett obetydligt skattebelopp, om prövningen är enkel och om den sökande själv genom sitt handlande har förorsakat ärendet eller målet. 

- Termerna tredjemansföreläggande och tredjemansrevision definieras i lag. Att generella tredjemanskontroller är tillåtna före- slås framgå uttryckligen av lagtexten. Beslut om sådan kontroll omgärdas dock av vissa krav. Den som tredjemanskontrollen avser ges möjlighet att begära att vissa uppgifter och handlingar undantas från att läggas till grund för beskattning eller tull- taxering. Vid revision ska den reviderande myndigheten inte få söka efter handlingar och uppgifter som inte omfattas av revisionsbeslutet. 

Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2014 i vissa fall kombinerat med en övergångsreglering. 

Utredningen finns att ladda ner på följande länk.

Högsta domstolens beslut om i frågan om skattetillägg och skattebrott

Högsta domstolen har idag meddelat beslut i frågan om skattetillägg och skattebrott [Mål nr B 4946-12 / 2013-06-11] och därvid fastslagit att den som har fått ett skattetillägg därför att han eller hon har lämnat en oriktig uppgift i skatteförfarandet får inte, mot bakgrund av att den enskilde har ett skydd mot att en och samma gärning prövas i två olika förfaranden, därefter åtalas för skattebrott på grund av samma oriktiga uppgift.

Beslutet innebär en ändring av domstolens praxis. Det har fattats av Högsta domstolen i dess helhet och är enhälligt. Högsta domstolen har bland annat tagit hänsyn till en dom som EU-domstolen meddelade tidigare i år. Den domen gäller mervärdesskatt. Högsta domstolens beslut innebär att skyddet mot dubbla förfaranden gäller även andra skatter, exempelvis inkomstskatt.

Det innebär också att det svenska systemet att en oriktig skatteuppgift kan leda till både skattetillägg och ansvar för skattebrott strider mot Europakonventionen och av EU:s rättighetsstadga.

Exit via utflyttning

Att göra en exit är en dröm för många entreprenörer och innebär att företagaren säljer sitt innehav i ett företag. Uttrycket används ofta om entreprenörer som har sålt sitt bolag och därigenom nått ekonomisk oberoende. Om bolagsförsäljningen kombineras med en utflyttning finns dessutom goda möjligheter att tillgodogöra sig upparbetade vinstmedel skattefritt och på så vis öka förutsättningarna för ekonomiskt oberoende.

Det som möjliggör denna typ av skatteplaneringstransaktioner är olikheterna i ländernas interna skatteregler och den brygga av möjligheter som vissa skatteavtal kan skapa, samt EU:s generella regler rörande fri rörlighet för kapital, etableringsfrihet och skattefria utdelningar mellan moder- och dotterbolag samt de svenska reglerna om skattefrihet vid näringsbetingade överlåtelse och underprisöverlåtelser.

Sverige har med flertalet länder en utflyttningsregel som är begränsad i förhållande med den svenska interna s.k. ”tioårsregeln” i 3 kap. 19 § inkomstskattelagen. Tioårsregeln, som syftar till att förhindra denna typen av skatteplaneringstransaktioner, innebär att vinster beskattas i upp till tio år efter det att utflyttning skett och en individ erhållit status som begränsat skattskyldig. Skattskyldigheten omfattar delägarrätter enligt IL 48 kap. 2 §, andelar i svenska handelsbolag och i utlandet delägarbeskattade juridiska personer. Från och med den 1 januari 2008 omfattas även utländska aktier som förvärvats under tid som individen varit obegränsat skattskyldig i Sverige. Andelar i investeringsfonder omfattas dock inte. Konsekvensen av 10-årsregeln är således att en person är skattskyldig för exempelvis en aktieförsäljning i Sverige även om denne är begränsat skattskyldig i Sverige om denne vid något tillfälle under det kalenderår då avyttringen sker eller under de föregående tio kalenderåren har varit obegränsat skattskyldig i Sverige.

Vissa skatteavtal föreskriver dock en väsentligt kortare tid än tio år eller att Sverige får beskattningsrätten enbart på svenska akter vilket innebär att den svenska utflyttningsregeln kan kringgås genom att inneha utländska aktier i en utländsk depå.

Uppläggen variera från att sälja aktierna direkt, till att låta utländska holdingbolag göra det. Däremellan finns också möjligheter att tillgodogöras medel skattefritt genom utdelning, genom omstruktureringar, etc.

Om försäljning av ett svensk fåmansföretag efter flytt skulle innebära skatteplikt för vinsten i Sverige kan exempelvis ett utländskt holdingbolag läggs mellan den fysiska ägare och det svenska fåmansföretaget. Blir den fysiska personen därefter begränsat skattskyldig i Sverige och det fria egna kapitalet slussas till det utländska holdingbolaget, kan den fysiska ägaren i utvandringslandet tillgodogöra sig kapitalvinstens från det utländska holdingbolaget skattefritt, eller med mycket låg skatt (det s.k. holdingbolagsupplägget).

Populära utvandringsländer vid aktierelaterade flyttningar är Österrike, Thailand, Schweiz, Cypern, Malta, Spanien och Portugal. Gemensamt för dessa är att de antingen har s.k. ”step-up-regler” vilket innebär att landet beskattar värdeökningar som inträffat från och med inflyttningen i landet, eller s.k. remitteringsregler vilket innebär att landet enbart beskattar kapitalvinster på aktier med källa i annat land om vinsterna tas hem till landet.

En exit via utflyttning förutsätter att vinsten är tillräckligt stor för att rättfärdiga en utflytt och medför dessutom flera risker, exempelvis ekonomisk risk, valutarisk, etc. En sådan exit kräver därför ett noggrant övervägande innan handlingsplanen verkställs.

En av de risker som kan få mycket stor konsekvens, men som ofta bortses från, är processrisken. En skatteplaneringstransaktion kan vara fullt förenlig med gällande rätt men ändå underkännas av Skatteverket och förvaltningsdomstolarna på grund en för den skattskyldige ofördelaktig tillämpning av bevisreglerna – eller i vissa fall skatteflyktslagen. Det är väsentlig skillnad mellan att ha rätt och att få rätt och en ofördelaktig tillämpning av de processuella reglerna eller underlåten bevissäkring kan leda till motgång trots en rättfärdig sak.

Eftersom det förekommer att skattskyldiga försöker utnyttja skatteavtalen för att undgå beskattning genom skenbosättning eller kort bosättning i utvandringslandet innan vidareflytt nagelfar Skatteverket som regel den utflyttades (väsentliga) anknytning till Sverige och hemvisten enligt skatteavtalet.

 Om den utflyttande har kvar väsentlig anknytning av vilket skäl det vara må och samtidigt får bosättning i den andra staten, uppkommer dubbel bosättning. Denna dubbla bosättning enligt vardera statens interna rätt avgörs regelmässigt enligt artikel 4 punkt 2 av avtalen. På engelska kallas denna artikel för ”the residence tie-breaker”.

I den nämnda artikelpunkten sägs att, om den aktuella personen har dubbel bosättning, dvs. anses bosatt i båda de avtalsslutande staterna enligt dessa staters interna rättsordning, så skall han anses ha hemvist enligt avtalet

”i den avtalsslutande stat där han har en bostad som stadigvarande står till hans förfogande. Om han har en sådan bostad i båda avtalsslutande staterna, anses han ha hemvist i den avtalsslutande stat, med vilken hans personliga och ekonomiska förbindelser är starkast (centrum för levnadsintressena)” 

Frågan om vad som menas med en bostad som stadigvarande står till någons förfogande eller vederbörandes centrum för levnadsintressena är dock sparsamt behandlat i svensk domstolspraxis och därför öppna för en något godtycklig bedömning. Bristen på rättspraxis är besynnerlig av det skälet att frågorna är vitala vid en skatteplanering där syftet är att den utflyttande ska få hemvist enligt avtalet i den andra avtalsslutande staten.

Som processförare dels för Skatteverkets räkning, dels för enskildas räkning har jag sett åtskilliga processer med varierande utgång där tvistefrågan avsett just den skattskyldiges hemvist. Trots att den skattskyldige betalat dyrt för att stora och välrenommerade skattebyråer ska biträda flytten har Skatteverket i vissa fall vunnit tvistefrågan och beskattningsrätten till aktieförsäljningen. Följderna för den skattskyldige kan vara långtgående och med det skattillägg som följer grusas vanligtvis drömmarna om ett ekonomiskt oberoende. Eftersom gällande rätt har följts har dock skattrådgivaren kunnat friskriva sig från ansvar. Min rekommendation är därför att söka kvalificerad vägledning och särskilt beakta processrisken inför en dylik flytt. Ni är även välkomna att kontakta mig för en second opinion.

Fritidshus på franska Rivieran via SCI

Ett sommarhus på franska Rivieran är en dröm för många. Vid paketerade förvärv kan dock drömmen övergå i en skattemässig mardröm.

Den franska bolagsformen SCI, ”Société Civile Immobilière”, utgör en juridisk person vars huvudsakliga ändamål är att förvärva, äga och förvalta fastigheter i Frankrike. Bolagsformen rekommenderas ofta av mäklare och konsulter vid köp av fastighet i Frankrike, bland annat anses det indirekta ägandet förenkla samägande vid flera delägare samt överföringen av en ärvd fastighet.

Eftersom beskattning av SCI i Frankrike sker normalt på delägarnivå - i vart fall när fråga är om fysiska delägare och fastigheten används för privat bruk – ska den som är obegränsad skattskyldig i Sverige och som innehar sådan andel beskattas för inkomster från andelarna löpande i inkomstslaget näringsverksamhet.

Nyttjande av fastigheten för privat bruk föranleder därför uttagsbeskattning; värdering av uttaget ska ske till ett belopp motsvarande de hyrespriser (marknadsvärdet) som gäller på den ort där fastigheten är belägen (22 kap 7 § IL). Av Högsta förvaltningsdomstolens avgörande RÅ 2002 ref. 53 följer dessutom att förmånsbeskattningen ska beräknas på grundval av dispositionsrätten. Att även fastigheter utomlands kan förmånsbeskattas i Sverige har bekräftats av Kammarrätten i Stockholm den 11 mars 2011 i mål nummer 3494–3496-10.

På semesterorter finns normalt inga svårigheter att avgöra vad som är marknadsvärdet. På sådana orter ska de priser som semesterbostaden betingar på hyresmarknaden användas, och detta kan avse såväl uthyrning direkt av turistföretag, enskilda ägare som via förmedling.

I detta sammanhang ska framhållas att om även andra privata tjänster tillhandahålls i samband med bostadsförmånen, t.ex., fritt larm och fri kabel-TV så ska dessa tjänster behandlas som särskilda förmåner och värderas till marknadsvärdet.

Underlåtenhet att redovisa förmånen medför risk för skattetillägg om det uppmärksammas av Skatteverket.

Eftersom ett SCI med en svensk företagsledare kan anses ha fast driftställe i Sverige på grund av platsen för företagsledningen finns även risk för att bokföringsskyldighet bedöms vara vid handen. Saknas bokföring kan därför fråga vara om bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § Brottsbalken. Det ska särskilt uppmärksammas att bokföringsbrottet inte kan rättas frivilligt.

För dig som indirekt äger oredovisad fastighet i utlandet kan det vara värt undersöka konsekvenserna av ägandet. Ta gärna kontakt med mig för en konsultation i ärendet

Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden om osanna fakturor

Högsta förvaltningsdomstolen avgjorde idag den 21 november 2012 flera mål om osanna fakturor och konsekvenserna därav beträffande skatter och avgifter (Mål nr 614--618-10, 3602--3605-10, 3606--3607-10, 3856--3864-10 och 3853--3855-10). I enlighet med förväntan invände domstolen mot Skatteverkets framgångsrika processmetod att med åberopande av ”så här brukar det gå till” påföra uppdragsgivaren arbetsgivaravgifter och vägra avdrag för moms när underentreprenören uppvisar likheter med ett fakturabolag/målvaktsbolag.

Högsta förvaltningsdomstolens motiverade sina avgöranden en enligt följande.

Det saknas ofta anledning att vid beskattningen av en näringsidkare ifrågasätta riktigheten av betalda fakturor som ställts ut av en oberoende part och som bokförts i näringsverksamheten. Med det ansvar som en näringsidkare har för en korrekt bokföring och redovisning för skatteändamål är detta en naturlig utgångspunkt. Om det ändå finns anledning att ifrågasätta riktigheten av en sådan faktura kan det bli aktuellt för den som yrkar avdrag för fakturabeloppet att visa att just det som fakturan avser verkligen tillhandahållits.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening visar utredningen i målen att Skatteverket haft fog för sin uppfattning att det har förekommit osanna fakturor i underentreprenörernas verksamhet. Det betyder dock inte med automatik att samtliga dess kunder varit delaktiga i förfarandet. Varje enskilt fall måste bedömas individuellt med beaktande av omständigheterna i just det fallet.

I målen som avsåg det ordinarie förfarandet anförde Högsta förvaltningsdomstolen att för att de aktuella fakturorna skulle kunna godtas måste uppdragsgivaren visa att de överensstämmer med verkliga förhållanden.

Eftersom uppdragsgivaren inte kunde presentera skriftligt underlag eller namnge inhyrd personal trots att han varit arbetsledare ansåg Högsta förvaltningsdomstolen har uppdragsgivaren inte gjort sannolikt att fakturorna avser inhyrd arbetskraft. Vid bedömningen beaktades särskilt att det med hänsyn till uppdragets art och längd framstod som anmärkningsvärt att uppdragsgivaren inte skaffat kontrollunderlag.

Vad avser målen där fråga är om eftertaxering och efterbeskattning anförde Högsta förvaltningsdomstolen att Skatteverket har bevisbördan för att uppdragsgivaren har köpt osanna fakturor och därmed lämnat oriktig uppgift. Den omständigheten att underentreprenörerna må ha ägnat sig åt försäljning av sådana fakturor är enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte tillräcklig för att det beviskrav som gäller i målen ska vara uppfyllt.

Trots att underentreprenörerna inte visa upp något skriftligt underlag för fakturorna och inte heller kunnat namnge någon av de personer som utfört arbetet ansåg Högsta förvaltningsdomstolen det inte tillräckligt för att med de beviskrav som gäller i mål om eftertaxering och efterbeskattning underkänna fakturorna från underentreprenörerna.

Kommentar

Avgörandena är enligt med förväntan och i enlighet med EU-domstols dom den 6 september 2012, mål C-324/11. Som processförare i flera pågående mål om osanna fakturor är domarna dessutom välkomna.

Innebörden och räckvidden av domarna ska dock inte överdrivas. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att även om Skatteverket haft fog för sin uppfattning att det har förekommit osanna fakturor i underentreprenörernas verksamhet betyder det inte med automatik att samtliga dess kunder varit delaktiga i förfarandet. Varje enskilt fall måste bedömas individuellt med beaktande av omständigheterna i just det fallet.

Följaktligen kommer momentet in i processen som har karaktär av bevisning. En samlad bedömning av bevisvärdet av föreliggande omständigheter måste således göras. Av betydelse kan vara om skriftligt underlag finns, om det är rimligt att uppdragsgivaren inte känner till namnen på den inhyrda personalen, antal personer som engagerats, om uppdragsgivaren följt samma rutiner i fråga om alla underentreprenörer, den tid som uppdraget pågått, och ersättningarnas storlek, mm.

Därtill ska bevisbördans placering och de aktuella beviskraven beaktas. I ett ordinärt taxeringsförfarande åligger det uppdragsgivaren att göra sannolikt de ifrågasatta fakturorna. Vid eftertaxering och skattetillägg ligger bevisbördan på Skatteverket ensamt med de högre krav på bevisning som då gäller.

Enligt min mening blir den omedelbara effekten av domarna att Skatteverket kommer fokusera på den ordinarie taxeringen och där ändra sin argumentering något. Min förhoppning är dock att Skatteverket inte längre motiverar sina promemorior och beslut enligt utdraget nedan, som för övrigt är taget ur Skatteverkets bedömning i ett verkligt och pågående ärende.

 

 

Kammarrätten undanröjer skönsmässig avkastningsskatt

Kammarrättens i Stockholm dom den 25 oktober 2012, mål nr 1635-12

Frågan i målet var om Skatteverket haft grund för att genom ordinarie omprövning påföra Klaganden skönsmässigt beräknad avkastningsskatt avseende en utländsk kapitalförsäkring för taxeringsår 2010 samt att ta ut skattetillägg.

Kammarrätten konstaterar inledningsvis att det är Skatteverket som har bevisbördan för att det finns grund för skönsbeskattning och för vilka belopp den skattskyldige i så fall ska beskattas.

I målet får anses klarlagt att Klaganden vid ingången av år 2009 var försäkringstagare avseende en utländsk kapitalförsäkring kopplad till en svensk depå. Han har uppgett att aldrig fört över några medel till depån och att försäkringen avslutades i juli samma år.

I Skatteverkets utredning finns dokumentation om värdet av depån för 2006 och 2007 men det har inte klarlagts vem som varit innehavare vid de aktuella tidpunkterna varför de värden på depån som Skatteverket erhållit inte kan kopplas till Klaganden.

Såvitt framgår av handlingarna har inte Skatteverket på något sätt försökt inhämta kontrollmaterial för att utreda kapitalförsäkringens värde vid ingången av år 2009 utan verket har direkt lagt över bevisbördan på Klaganden.

Enligt kammarrättens mening har Skatteverket under nu angivna förhållanden inte gjort vad som ankommer på verket för att utreda kapitalförsäkringens värde vid ingången av år 2009. Tillräckliga skäl för att fastställa kapitalförsäkringens värde genom skönsbeskattning har därför inte förelegat. Kammarrätten fann mot bakgrund av det anförda att överklagandet ska bifallas och förvaltningsrättens dom samt Skatteverkets beslut upphävas.

Kommentar

Det är Skatteverket som har bevisbördan för att deklarationen eller underlaget för deklarationen innehåller sådana brister att skönstaxering är för handen (se t.ex. RÅ 1995 ref. 31). Om Skatteverket har visat exempelvis förekomsten av oredovisade intäkter så har visserligen verket uppfyllt sin bevisbörda gällande deklarationens eller underlagets brister, men en skönstaxering innebär inte en förskjutning av den bevisbörda som normalt gäller. Det är fortfarande Skatteverket som har att visa att en skattskyldig haft inkomster som denne inte har deklarerat, dvs. Skatteverket har även bevisbördan beträffande den beloppsmässiga höjningen. Beviskravet härför tycks dock vara något lägre än vad som krävs för att Skatteverket skönsmässigt ska kunna frångå deklarationen (jfr RÅ 1982 Aa 41 och RÅ 1983 1:19). Av praxis framgår emellertid att beräkningen ska utgå med försiktighet på grund av de osäkerhetsmoment som kan föreligga i dessa situtioner (jfr RÅ 2009 ref. 27).

Det är inte ovanligt att Skatteverket hävdar att det är tillräckligt att verket visat förekomsten av oredovisade intäkter för en omkastning av bevisbördan ska ske med följd att deklaranten måste visa att han inte haft de påstådda skattepliktiga inkomsterna.

I det aktuella målet synes detta vara fallet enär Skatteverket som skäl för sitt beslut uppgav att mannen var ägare till kapitalförsäkringen och att i brist på underlag som anger försäkringens kapitalbelopp ska värdet påföras skönsmässigt. Förvaltningsrätten delade Skatteverkets inställning och gick så långt att domstolen ansåg det föreligga en presumtion för att det finns ett kapitalvärde att beskatta med hänsyn till att själva innehavet var klarlagt. Eftersom mannen inte kunde prestera någon dokumentation som styrkte påståendet om att det endast rör sig om ett försäkringsskal utan kapitalvärde lämnades hans påstående därom därför utan avseende. När det gäller storleken av det av Skatteverket skönsmässigt påförda kapitalunderlaget fann förvaltningsrätten ingenting som tyder på att detta har blivit för högt.

Tingsrätt avvisar åtal pga förbud mot dubbelbestraffning

Nyköpings tingsrätt avvisade i målet B2442-09 åtal för skattebrott mot krögare som redan påförts skattetillägg på oredovisad inkomst från restaurangverksamheten. Tingsrätten motiverar beslutet enligt följande. Av Högsta domstolens avgöranden i rättsfallet NJA 2010 s. 168 I och II framgår att beslutet om skattetillägg och skattebrottsåtalet avser samma gärning eller ”brott” i den mening som avses i artikel 4. På de skäl som framgår av Högsta domstolens minoritets skiljaktiga mening i sak i rättsfallets avd. II och de skäl som i samma avseenden har utvecklats i Hovrättens för Västra Sverige dom den 23 juni 2010 i mål B 2432-09 finner tingsrätten att skattebrottsåtalet strider mot artikel 4 och att bestämmelsen i 45 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken ska ges den innebörden att rättegångshinder föreligger på grund av lis pendens.

Tingsrätten hänvisar såldes till Högsta domstolens skiljaktiga mening i rättsfallet och ställer sig därmed till raden med underrätter som går emot Regeringsrättens och Högsta domstolens ställningstaganden om att det inte föreligger något hinder mot att pröva eller bifalla ett åtal om skattebrott efter det att skattetillägg påförts.

Generaladvokatens utlåtande i Mål C‑617/10

Som tidigare nämnt pågår i EG-domstolen ett mål om förhandsavgörande gällande om den svenska ordningen med skattetillägg och skattebrott för ett och samma otillåtna handlande är förenligt med principen ne bis in idem och EU-rätten. Målet är fortfarande pågående men Generaladvokaten levererade den 12 juni 2012 ett förslag till avgörande där Generaladvokaten uttrycker tveksamhet till om det går att tillämpa EU-rättens förbud mot dubbelbestraffning (det område som EU-domstolen dömer inom), delvis eftersom den relevanta artikeln i EU-rätten inte ännu ratificerats av alla medlemsstater, och att EU-domstolen inte bör ta upp målet.

Dock anför Generaladvokaten i punkten 96 att han anser att artikel 50 i stadgan ska tolkas så, att den inte hindrar medlemsstaterna från att tillåta straffrättsliga förfaranden vid domstol avseende samma gärning som redan lett till ett lagakraftvunnet avgörande avseende påförande av administrativa sanktioner, dock under förutsättning att den domstol som handlägger brottmålet har möjlighet att beakta den tidigare administrativa sanktionen i syfte att lindra påföljden i brottmålet.

Generaladvokaten markerar vidare särskilt i förslaget att skillnad föreligger mellan unionsrätten och Europakonventionen. Att dubbelbestraffning strider mot Europakonventionen är Generaladvokaten övertygad om då han i punkten 79 anför, att sammanfattningsvis visar utvecklingen av Europadomstolens praxis att artikel 4 i protokoll nr 7 till Europakonventionen för närvarande utgör ett hinder för åtgärder i form av dubbla administrativa och straffrättsliga sanktioner för en och samma gärning. Det är således inte tillåtet att inleda ett andra förfarande, vare sig administrativt eller straffrättsligt, när beslutet att påföra den första sanktionen har vunnit laga kraft. Rättsläget enligt praxis är för närvarande, särskilt med hänsyn till Europadomstolens domar från och med domen i målet Zolotukhin mot Ryssland, att Europadomstolen numera intar ett fast förhållningssätt i frågan. Denna rättspraxis borde ge tingsrätten ett underlag som ur Europakonventionens perspektiv är mer än tillräckligt för att avgöra målet mellan Hans Åkerberg Fransson och svenska staten. Under punkten 104 anges vidare att Haparanda tingsrätt har redogjort för Högsta domstolens praxis, enligt vilken det måste finnas ”klart stöd”, antingen i Europakonventionen eller i Europadomstolens praxis, för att en nationell bestämmelse som strider mot nämnda konvention ska kunna åsidosättas. Högsta domstolen har tillämpat detta villkor i olika mål rörande den problematik som nu är i fråga, och den har i samtliga dessa mål funnit att Europadomstolens praxis avseende artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen inte tillhandahåller något ”klart stöd”. Nyare praxis från Europadomstolen bekräftar dock, som jag påpekat i punkterna 75–79 ovan, att Hans Åkerberg Fransson nu har ”klart stöd” för sin talan.

Det är dock inte EU-domstolens sak att döma angående brott mot Europakonventionen – den rätten tillfaller Europadomstolen, inte EU-domstolen. Generaladvokatens förslag till avgörande handlar således inte om Europakonventionen.

Oavsett om EU-domstolen beslutar i enlighet med Generaladvokatens förslag att inte ta upp det aktuella målet blir det riktigt intressant att se hur Haparanda tingsrätt hanterar utlåtandet enligt ovan om nyare praxis från Europadomstolen ger ”klart stöd” för Åkerberg-Franssons talan.

Orion Life & Secure Capitals "Death Bond"

I ett pågående ärende om vårdslös rådgivning gällande rådgivning från en numera konkursförsatt försäkringsförmedlare introducerades undertecknad för det utländska försäkringsbolaget Orion Life och fastränteprodukten SLF ASB Bond som emitterats av Secure Capital S.A. i Luxemburg. Underliggande tillgång är begagnande livförsäkringar i USA där avkastningen är de medel som betalas ut vid försäkringsfall, dvs. dödsfall i portföljen av livförsäkringar.

Bakgrunden i ärendet är följande. Klienten kontaktades av försäkringsförmedlaren under 2008 . Trots klientens begränsade kunskap och erfarenhet av kapitalförsäkringar och finansiella instrument råddes klienten att ta upp ett tioårigt bolån om två miljoner kronor i SBAB till en sexprocentig ränta i syfte att placera lånade medel i en Orion Life kapitalförsäkring där tillgången utgjordes i en livförsäkringsobligation. Avtalad ränta på obligationen var drygt tio procent och utbetalning skulle ske kvartalsvis. Av korrespondensen mellan klienten och rådgivaren framgår att ING Bank uppgavs vara garant samt att försäkringsförmedlaren hade ansvarsförsäkring hos IF som täckte rådgivningstillfället. Efter att försäkringsförmedlaren försattes i konkurs 3 augusti 2011 skedde korrespondensen med Orion Life direkt. Den 31 augusti 2011 stoppades räntebetalningarna på grund av ”få försäkringsfall i portföljerna”. Under september 2012 erhöll klienten ytterligare information från Orion Life om att försäkringsbolaget såg tre möjliga scenarier för att lösa situationen och begärde i skrivelsen att försäkringstagarna röstade på alternativen. Alternativen var följande:

1. En snabb avveckling där klienten kunde förvänta sig att runt 40 % av kapitalbeloppet återbetalades,
2. en gradvis strukturerad avveckling under 12-18 månaders tid som skulle resultera i en återbetalning om uppskattningsvis 60 %, samt - det rekommenderade alternativet - 
3. en omstrukturering av portföljen där den underliggande produkten omvandlades (?) till en aktieobligation som efter ett par år skulle medföra att uppskattningsvis 80-90 % av kapitalbeloppet kunde betalas tillbaka.

Som skäl till att den negativa utvecklingen inom marknaden för begagnade livförsäkringar angavs att den brittiska finansinspektionen FSA för två år sedan beskrev tillgångsslaget som ”dödsobligationer” och ”giftigt”.

Inledningsvis kan konstateras att trots det angivna skälet till likvidationen av obligationen så fortsätter både Orion Life och Secure Capital S.A. att tillhandahålla produkten SLF ASB Bond.

Utredningen i ärendet har dessutom visat att eftersom Orion Life har sitt säte på Brunei så är bolaget utom den svenska Finansinspektionens långa arm. Enligt försäkringsbolaget IF är inte heller ansvarsförsäkringen tillämplig eftersom ansvarsförsäkringen endast omfattar försäkringsförmedlingsverksamhet och förmedlingen av Orion Life inte anses utgöra sådan verksamhet med hänsyn till att Orion Life saknat FI:s tillstånd att bedriva försäkringsverksamhet i Sverige. Försäkringsförmedlaren har följaktligen ägnat sig åt otillåten verksamhet vid förmedlingen av den aktuella försäkringen. Av de handlingar som finns i ärendet synes inte heller ING Bank vara garant utan endast custodian, dvs. det institut som förvarar och administrerar de finansiella tillgångarna i obligationen.

För den som anser sig förfelad på grund av försäkringsförmedlaren råd att genom lånade medel placera i Secure Capitals obligation genom Orion Life finns följaktligen inte många alternativ vid handen. I första hand bör ett klagomål riktas till Allmänna reklammationsnämnden ("ARN") mot IF med åberopande att det är oskäligt mot konsumenten att ansvarsförsäkringen inte ska vara tillämplig under de aktuella förutsättningarna. Vid eventuell framgång blir nästa fråga om IF anser att rådgivningen varit vårdslös. Om inte, så blir nästa steg att anhängiggöra ett nytt ärende i ARN gällande denna fråga. Dessutom kan eventuellt klagomål framföras mot den bank (SBAB) som medverkat i upplägget genom att bevilja kredit utan att företa någon kreditbedömning. Förhoppningsvis kan ränta och eventuellt bindningstiden därigenom omförhandlas.

En ytterligare aspekt är avkastningsskatten på den utländska försäkringen. Beräkning av avkastningsskatt baseras på kapitalförsäkringens värde vid beskattningsårets ingång. Enligt de värdebesked som klienten erhållit från Orion Life motsvaras detta värde av investerat belopp, dvs. den ursprungliga premien. Med hänsyn till att avtalad ränta inte har betalats ut från försäkringen sedan augusti 2011 och en snabb avveckling av försäkringen endast medför att 40 % av insatt kapital återbetalas har sannolikt avkastningsskatten beräknats på felaktiga grunder med ett för högt kapitalunderlag.

I detta sammanhang kan även omnämnas att det framkommit att en europeisk advokat, enligt egen utsaga specialiserad på försäkringsfrågor, kontaktat flera försäkringstagare och berättat att firman förbereder en grupptalan mot Orion Life och att det är möjligt att ansluta sig till denna talan mot en förskottsvis betalning som motsvarar 20 % av kapitalbeloppet. Min rekommendation är att företa en noggrann due diligence av advokatfirman innan en sådan offert accepteras, särskilt med hänsyn till förekomsten av s.k. ”recovery scams”.

Har du mer information om denna placeringsstruktur eller själv i behov av rådgivning i ett liknande ärende, kontakta mig gärna. Dela även gärna med dig av eventuella erfarenheter i kommentarerna till inlägget och hjälp på så vis andra att inte hamna i liknande situation.

EU-dom om osanna fakturor

EU-domstolen har i dom den 6 september 2012, mål C-324/11, angående en begäran om förhandsavgörande framställd av Legfelsőbb Bíróság (Ungern) uttalat sig om i vilken utsträckning principen om skatteneutralitet utgör hinder för en skattemyndighets möjlighet att neka fakturamottagare avdrag för moms p.g.a. att transaktionen misstänks ingå i ett skatteundrandragande som fakturautställaren gjort sig skyldig till.

Bakgrunden i målet var följande.

År 2007 utförde Gábor Tóth byggentreprenader på uppdrag av ett antal beskattningsbara personer. Företaget anlitade underentreprenörer för en del av detta arbete, bland annat den enskilde näringsidkaren M.L. Enligt de avtal som slöts mellan den sistnämnde och Gábor Tóth var underentreprenören skyldig att föra byggdagbok och upprätta en handling som visade att arbetet utförts. Enligt byggdagboken hade M.L. mellan 8 och 14 anställda som deltog i arbetet. Bedömningen av arbetet och dess certifiering genomfördes i samband med Gábor Tóths leverans till kunderna. M.L. hade skickat 20 fakturor för de aktuella arbetena, vilka hade accepterats av Gábor Tóth och vilka redovisats i den sistnämndes bokföring och deklarationer. Gábor Tóth har uppgett att han betalat fakturorna kontant.

M. L. hade från och med år 2003 inte uppfyllt sina skattemässiga förpliktelser M.L. hade inte heller meddelat skattemyndigheten att han hade vare sig några fast eller tillfälligt anställda. Genom slutligt beslut av den 20 juni 2007 återkallade den behöriga kommunala myndigheten M.L.:s tillstånd att utöva enskild näringsverksamhet.

Skattemyndigheten fastställde att Gábor Tóth skulle betala in överskjutande skatt på 5 600 000 HUF för år 2007, med motiveringen att han inte kunde dra av den ingående mervärdesskatt som var hänförlig till de fakturor som utställts av M.L., eftersom denne från och med den 20 juni 2007 hade upphört att vara en beskattningsbar person och därmed från och med detta datum inte kunde ställa ut giltiga fakturor. Vidare var vissa av de fakturor som utställts av M.L. daterade före datumet för införskaffande av det fakturablock dessa fakturor kom från (närmare bestämt den 7 september 2007). Slutligen angav skattemyndigheten att Gábor Tóth underlåtit att göra efterforskningar avseende i vilken funktion de personer som utförde arbetet befann sig på arbetsplatsen.

Efter att Gábor Tóth begärt omprövning av detta beslut fastställde den regionala skattemyndigheten, genom beslut av den 8 januari 2010, det beslut som fattats av den första myndighetsinstansen. Den regionala skattemyndigheten ansåg bland annat att M.L. inte längre var en beskattningsbar person när 16 av de 20 fakturorna upprättades, varför M.L. inte heller hade rätt att övervältra skatten. Det saknade betydelse att M.L.:s skatteregistreringsnummer under det aktuella året ännu inte hade strukits ur skattemyndighetens register.

Nógrád megyei bíróság (regional domstol i Nógrád) ogillade genom avgörande av den 9 juni 2010 Gábor Tóths överklagande av den regionala skattemyndighetens beslut. Domen motiverades med att M.L. den 20 juni 2007 upphört att vara en beskattningsbar person, och därmed förlorat sin rätt att övervältra mervärdesskatten. Vad gäller de fakturor som M.L. utställt före den 20 juni 2007 påpekade nämnda domstol att M.L. inte hade några redovisade anställda eller tillfälligt anställda, varför det därför inte hade visats att han faktiskt hade utfört de aktuella arbetena. Vidare hade Gábor Tóth inte kontrollerat huruvida den tjänst som angavs i fakturan verkligen hade utförts av fakturans utställare, och inte heller kontrollerat huruvida de som arbetat på byggarbetsplatsen var fast anställda eller tillfälligt anställda hos M.L.

Gábor Tóth överklagade Nógrád megyei bíróságs dom till den hänskjutande domstolen. Sistnämnda domstol hyser tvivel angående huruvida avdragsrätten kan begränsas med hänvisning till att utställaren av fakturan hade avförts från registret över enskilda näringsidkare. Vidare frågar sig den hänskjutande domstolen om det kan anses att Gábor Tóth kände till, eller borde ha känt till, att han deltog i ett undandragande av mervärdesskatt, i den mening som avses i punkt 59 i dom av den 6 juli 2006 i de förenade målen C‑439/04 och C‑440/04, Kittel och Recolta Recycling (REG 2006, s. I‑6161), med hänsyn till att han inte brytt sig om att ta reda på huruvida det fanns ett rättsligt förhållande mellan de personer som utförde arbetet och utställaren av fakturan.

Mot denna bakgrund beslutade domstolen följande.

1) Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt och principen om skatteneutralitet ska tolkas så, att de utgör hinder för att skattemyndigheten nekar en beskattningsbar person att dra av mervärdesskatt som ska betalas eller har betalats för tjänster som har tillhandahållits vederbörande, med motiveringen att fakturautställarens tillstånd att bedriva enskild näringsverksamhet återkallats innan fakturautställaren tillhandahållit de aktuella tjänsterna eller ställt ut den motsvarande fakturan. Detta gäller under förutsättning att denna faktura innehåller alla de uppgifter som anges i artikel 226 i direktivet, särskilt sådana som är nödvändiga för att identifiera den person som utfärdat fakturan och vilket slags tjänster som tillhandahållits.

2) Direktiv 2006/112 ska tolkas så, att det utgör hinder för att skattemyndigheten nekar en beskattningsbar person att dra av mervärdesskatt som ska betalas eller har betalats för tjänster som har tillhandahållits vederbörande, med motiveringen att utställaren av fakturan avseende dessa tjänster inte har deklarerat de arbetstagare som var anställda hos denne, utan att myndigheten, mot bakgrund av objektiva omständigheter, har styrkt att den beskattningsbara personen kände till eller borde ha känt till att den till stöd för avdragsrätt åberopade transaktionen ingick i ett skatteundandragande som fakturautställaren eller en annan näringsidkare i ett tidigare led i leveranskedjan gjort sig skyldig till.

3) Direktiv 2006/112 ska tolkas så, att den omständigheten att den beskattningsbara personen inte har undersökt huruvida det funnits ett rättsligt förhållande mellan de arbetstagare som arbetade på byggarbetsplatsen och fakturautställaren, och inte heller har undersökt huruvida den senare hade deklarerat dessa arbetstagare, inte kan anses utgöra en objektiv omständighet som visar att fakturamottagaren kände till, eller borde ha känt till, att denne deltog i ett undandragande av mervärdesskatt när denne inte haft kännedom om något som gett fog för misstanke om förekomst av oegentligheter eller skatteundandragande med anknytning till fakturautställaren. Om de materiella och formella villkoren i direktiv 2006/112 avseende avdragsrättens utövande är uppfyllda, kan således avdragsrätt inte nekas med hänvisning till nämnda omständighet.

4) När skattemyndigheten framlägger konkreta uppgifter som tyder på att ett skatteundandragande förekommit utgör varken direktiv 2006/112 eller principen om skatteneutralitet hinder för att den nationella domstolen, i ett mål mellan den beskattningsbara personen och skattemyndigheten avseende nekad avdragsrätt, undersöker huruvida fakturautställaren själv utfört den aktuella transaktionen och därvidlag beaktar samtliga omständigheter i det enskilda fallet. I en sådan situation som är i fråga i det nationella målet kan emellertid avdragsrätt endast nekas om skattemyndigheten, mot bakgrund av objektiva omständigheter, styrkt att fakturamottagaren kände till eller borde ha känt till att den till stöd för avdragsrätt åberopade transaktionen ingick i ett skatteundandragande som fakturautställaren eller en annan näringsidkare i ett tidigare led i leveranskedjan gjort sig skyldig till.

Kommentar

I mål om osanna fakturor är det vanligtvis ostridigt att de arbeten som de aktuella fakturorna från uppdragstagaren avser har utförts. Skatteundandragandet har vidare vanligtvis skett hos uppdragstagaren eller en annan näringsidkare i ett tidigare led i leveranskedjan genom att skatter och avgifter inte har betalats. Eftersom uppdragstagaren under dessa förhållanden vanligtvis saknar indrivningsbara tillgångar inriktar Skatteverket processen mot uppdragsgivaren genom att genom ett misstänkliggörande resonemang göra gällande att även uppdragsgivaren är oseriös. Det är inte ovanligt att Skatteverket anför att ”så här brukar det gå till”. För att styrka uppdragsgivarens insikt om skatteundandragandet presteras vanligtvis endast en rad omständigheter gällande uppdragstagaren som är kännetecknande för företag som utfärdar osanna fakturor.

Med åberopande av dessa indicier anser Skatteverket att utredning om uppdragstagaren med styrka talar för att uppdragstagaren fungerat som fakturaskrivande bolag utan någon egentlig verksamhet i förhållande till uppdragsgivaren och att de aktuella fakturorna inte motsvaras av arbete som utförts av personal anställd av eller inhyrd till uppdragstagaren. Omständigheter som ligger uppdragsgivaren särskilt till last är att uppdragstagaren inte redovisat några löner samt att uppdragsgivaren inte kan visa att anställningsförhållande förelegat mellan personalen och uppdragstagaren. Under dessa förhållanden anser Skatteverket att uppdragstagarens F-skattsedel saknar betydelse. Skyldighet för bolaget att betala skatter och arbetsgivaravgifter för utbetald lön föreligger således. Då fråga varit om osanna fakturor har Skatteverket också haft fog för att vägra uppdragsgivaren avdrag för ingående mervärdesskatt och att påföra skattetillägg.

Enligt EU-domstolen måste således Skatteverket med objektiva omständigheter styrka att fakturamottagaren kände till eller borde ha känt till att den till stöd för avdragsrätt åberopade transaktionen ingick i ett skatteundandragande. Den omständigheten att uppdragstagaren inte har deklarerat de arbetstagare som var anställda hos denne eller att uppdragsgivaren inte har undersökt huruvida det funnits ett rättsligt förhållande mellan arbetstagarna och fakturautställaren utgör enligt domstolen inte sådana objektiva omständigheter.

Domen är ett bakslag för Skatteverket som i brist på konkreta bevis eller omständigheter som objektivt sett talar för myndighetens hypoteser inriktat sig på att före ett misstänkliggörande resonemang i syfte att styrka förekomsten av osanna fakturor.