Generaladvokatens utlåtande i Mål C‑617/10

Som tidigare nämnt pågår i EG-domstolen ett mål om förhandsavgörande gällande om den svenska ordningen med skattetillägg och skattebrott för ett och samma otillåtna handlande är förenligt med principen ne bis in idem och EU-rätten. Målet är fortfarande pågående men Generaladvokaten levererade den 12 juni 2012 ett förslag till avgörande där Generaladvokaten uttrycker tveksamhet till om det går att tillämpa EU-rättens förbud mot dubbelbestraffning (det område som EU-domstolen dömer inom), delvis eftersom den relevanta artikeln i EU-rätten inte ännu ratificerats av alla medlemsstater, och att EU-domstolen inte bör ta upp målet.

Dock anför Generaladvokaten i punkten 96 att han anser att artikel 50 i stadgan ska tolkas så, att den inte hindrar medlemsstaterna från att tillåta straffrättsliga förfaranden vid domstol avseende samma gärning som redan lett till ett lagakraftvunnet avgörande avseende påförande av administrativa sanktioner, dock under förutsättning att den domstol som handlägger brottmålet har möjlighet att beakta den tidigare administrativa sanktionen i syfte att lindra påföljden i brottmålet.

Generaladvokaten markerar vidare särskilt i förslaget att skillnad föreligger mellan unionsrätten och Europakonventionen. Att dubbelbestraffning strider mot Europakonventionen är Generaladvokaten övertygad om då han i punkten 79 anför, att sammanfattningsvis visar utvecklingen av Europadomstolens praxis att artikel 4 i protokoll nr 7 till Europakonventionen för närvarande utgör ett hinder för åtgärder i form av dubbla administrativa och straffrättsliga sanktioner för en och samma gärning. Det är således inte tillåtet att inleda ett andra förfarande, vare sig administrativt eller straffrättsligt, när beslutet att påföra den första sanktionen har vunnit laga kraft. Rättsläget enligt praxis är för närvarande, särskilt med hänsyn till Europadomstolens domar från och med domen i målet Zolotukhin mot Ryssland, att Europadomstolen numera intar ett fast förhållningssätt i frågan. Denna rättspraxis borde ge tingsrätten ett underlag som ur Europakonventionens perspektiv är mer än tillräckligt för att avgöra målet mellan Hans Åkerberg Fransson och svenska staten. Under punkten 104 anges vidare att Haparanda tingsrätt har redogjort för Högsta domstolens praxis, enligt vilken det måste finnas ”klart stöd”, antingen i Europakonventionen eller i Europadomstolens praxis, för att en nationell bestämmelse som strider mot nämnda konvention ska kunna åsidosättas. Högsta domstolen har tillämpat detta villkor i olika mål rörande den problematik som nu är i fråga, och den har i samtliga dessa mål funnit att Europadomstolens praxis avseende artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen inte tillhandahåller något ”klart stöd”. Nyare praxis från Europadomstolen bekräftar dock, som jag påpekat i punkterna 75–79 ovan, att Hans Åkerberg Fransson nu har ”klart stöd” för sin talan.

Det är dock inte EU-domstolens sak att döma angående brott mot Europakonventionen – den rätten tillfaller Europadomstolen, inte EU-domstolen. Generaladvokatens förslag till avgörande handlar således inte om Europakonventionen.

Oavsett om EU-domstolen beslutar i enlighet med Generaladvokatens förslag att inte ta upp det aktuella målet blir det riktigt intressant att se hur Haparanda tingsrätt hanterar utlåtandet enligt ovan om nyare praxis från Europadomstolen ger ”klart stöd” för Åkerberg-Franssons talan.