onsdag 21 november 2012

Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden om osanna fakturor

Högsta förvaltningsdomstolen avgjorde idag den 21 november 2012 flera mål om osanna fakturor och konsekvenserna därav beträffande skatter och avgifter (Mål nr 614--618-10, 3602--3605-10, 3606--3607-10, 3856--3864-10 och 3853--3855-10). I enlighet med förväntan invände domstolen mot Skatteverkets framgångsrika processmetod att med åberopande av ”så här brukar det gå till” påföra uppdragsgivaren arbetsgivaravgifter och vägra avdrag för moms när underentreprenören uppvisar likheter med ett fakturabolag/målvaktsbolag.

Högsta förvaltningsdomstolens motiverade sina avgöranden en enligt följande.

Det saknas ofta anledning att vid beskattningen av en näringsidkare ifrågasätta riktigheten av betalda fakturor som ställts ut av en oberoende part och som bokförts i näringsverksamheten. Med det ansvar som en näringsidkare har för en korrekt bokföring och redovisning för skatteändamål är detta en naturlig utgångspunkt. Om det ändå finns anledning att ifrågasätta riktigheten av en sådan faktura kan det bli aktuellt för den som yrkar avdrag för fakturabeloppet att visa att just det som fakturan avser verkligen tillhandahållits.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening visar utredningen i målen att Skatteverket haft fog för sin uppfattning att det har förekommit osanna fakturor i underentreprenörernas verksamhet. Det betyder dock inte med automatik att samtliga dess kunder varit delaktiga i förfarandet. Varje enskilt fall måste bedömas individuellt med beaktande av omständigheterna i just det fallet.

I målen som avsåg det ordinarie förfarandet anförde Högsta förvaltningsdomstolen att för att de aktuella fakturorna skulle kunna godtas måste uppdragsgivaren visa att de överensstämmer med verkliga förhållanden.

Eftersom uppdragsgivaren inte kunde presentera skriftligt underlag eller namnge inhyrd personal trots att han varit arbetsledare ansåg Högsta förvaltningsdomstolen har uppdragsgivaren inte gjort sannolikt att fakturorna avser inhyrd arbetskraft. Vid bedömningen beaktades särskilt att det med hänsyn till uppdragets art och längd framstod som anmärkningsvärt att uppdragsgivaren inte skaffat kontrollunderlag.

Vad avser målen där fråga är om eftertaxering och efterbeskattning anförde Högsta förvaltningsdomstolen att Skatteverket har bevisbördan för att uppdragsgivaren har köpt osanna fakturor och därmed lämnat oriktig uppgift. Den omständigheten att underentreprenörerna må ha ägnat sig åt försäljning av sådana fakturor är enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte tillräcklig för att det beviskrav som gäller i målen ska vara uppfyllt.

Trots att underentreprenörerna inte visa upp något skriftligt underlag för fakturorna och inte heller kunnat namnge någon av de personer som utfört arbetet ansåg Högsta förvaltningsdomstolen det inte tillräckligt för att med de beviskrav som gäller i mål om eftertaxering och efterbeskattning underkänna fakturorna från underentreprenörerna.

Kommentar

Avgörandena är enligt med förväntan och i enlighet med EU-domstols dom den 6 september 2012, mål C-324/11. Som processförare i flera pågående mål om osanna fakturor är domarna dessutom välkomna.

Innebörden och räckvidden av domarna ska dock inte överdrivas. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att även om Skatteverket haft fog för sin uppfattning att det har förekommit osanna fakturor i underentreprenörernas verksamhet betyder det inte med automatik att samtliga dess kunder varit delaktiga i förfarandet. Varje enskilt fall måste bedömas individuellt med beaktande av omständigheterna i just det fallet.

Följaktligen kommer momentet in i processen som har karaktär av bevisning. En samlad bedömning av bevisvärdet av föreliggande omständigheter måste således göras. Av betydelse kan vara om skriftligt underlag finns, om det är rimligt att uppdragsgivaren inte känner till namnen på den inhyrda personalen, antal personer som engagerats, om uppdragsgivaren följt samma rutiner i fråga om alla underentreprenörer, den tid som uppdraget pågått, och ersättningarnas storlek, mm.

Därtill ska bevisbördans placering och de aktuella beviskraven beaktas. I ett ordinärt taxeringsförfarande åligger det uppdragsgivaren att göra sannolikt de ifrågasatta fakturorna. Vid eftertaxering och skattetillägg ligger bevisbördan på Skatteverket ensamt med de högre krav på bevisning som då gäller.

Enligt min mening blir den omedelbara effekten av domarna att Skatteverket kommer fokusera på den ordinarie taxeringen och där ändra sin argumentering något. Min förhoppning är dock att Skatteverket inte längre motiverar sina promemorior och beslut enligt utdraget nedan, som för övrigt är taget ur Skatteverkets bedömning i ett verkligt och pågående ärende.


 
 

lördag 27 oktober 2012

Kammarrätten undanröjer skönsmässig avkastningsskatt

Kammarrättens i Stockholm dom den 25 oktober 2012, mål nr 1635-12

Frågan i målet var om Skatteverket haft grund för att genom ordinarie omprövning påföra Klaganden skönsmässigt beräknad avkastningsskatt avseende en utländsk kapitalförsäkring för taxeringsår 2010 samt att ta ut skattetillägg.

Kammarrätten konstaterar inledningsvis att det är Skatteverket som har bevisbördan för att det finns grund för skönsbeskattning och för vilka belopp den skattskyldige i så fall ska beskattas.

I målet får anses klarlagt att Klaganden vid ingången av år 2009 var försäkringstagare avseende en utländsk kapitalförsäkring kopplad till en svensk depå. Han har uppgett att aldrig fört över några medel till depån och att försäkringen avslutades i juli samma år.

I Skatteverkets utredning finns dokumentation om värdet av depån för 2006 och 2007 men det har inte klarlagts vem som varit innehavare vid de aktuella tidpunkterna varför de värden på depån som Skatteverket erhållit inte kan kopplas till Klaganden.

Såvitt framgår av handlingarna har inte Skatteverket på något sätt försökt inhämta kontrollmaterial för att utreda kapitalförsäkringens värde vid ingången av år 2009 utan verket har direkt lagt över bevisbördan på Klaganden.

Enligt kammarrättens mening har Skatteverket under nu angivna förhållanden inte gjort vad som ankommer på verket för att utreda kapitalförsäkringens värde vid ingången av år 2009. Tillräckliga skäl för att fastställa kapitalförsäkringens värde genom skönsbeskattning har därför inte förelegat. Kammarrätten fann mot bakgrund av det anförda att överklagandet ska bifallas och förvaltningsrättens dom samt Skatteverkets beslut upphävas.

Kommentar

Det är Skatteverket som har bevisbördan för att deklarationen eller underlaget för deklarationen innehåller sådana brister att skönstaxering är för handen (se t.ex. RÅ 1995 ref. 31). Om Skatteverket har visat exempelvis förekomsten av oredovisade intäkter så har visserligen verket uppfyllt sin bevisbörda gällande deklarationens eller underlagets brister, men en skönstaxering innebär inte en förskjutning av den bevisbörda som normalt gäller. Det är fortfarande Skatteverket som har att visa att en skattskyldig haft inkomster som denne inte har deklarerat, dvs. Skatteverket har även bevisbördan beträffande den beloppsmässiga höjningen. Beviskravet härför tycks dock vara något lägre än vad som krävs för att Skatteverket skönsmässigt ska kunna frångå deklarationen (jfr RÅ 1982 Aa 41 och RÅ 1983 1:19). Av praxis framgår emellertid att beräkningen ska utgå med försiktighet på grund av de osäkerhetsmoment som kan föreligga i dessa situtioner (jfr RÅ 2009 ref. 27).

Det är inte ovanligt att Skatteverket hävdar att det är tillräckligt att verket visat förekomsten av oredovisade intäkter för en omkastning av bevisbördan ska ske med följd att deklaranten måste visa att han inte haft de påstådda skattepliktiga inkomsterna.

I det aktuella målet synes detta vara fallet enär Skatteverket som skäl för sitt beslut uppgav att mannen var ägare till kapitalförsäkringen och att i brist på underlag som anger försäkringens kapitalbelopp ska värdet påföras skönsmässigt. Förvaltningsrätten delade Skatteverkets inställning och gick så långt att domstolen ansåg det föreligga en presumtion för att det finns ett kapitalvärde att beskatta med hänsyn till att själva innehavet var klarlagt. Eftersom mannen inte kunde prestera någon dokumentation som styrkte påståendet om att det endast rör sig om ett försäkringsskal utan kapitalvärde lämnades hans påstående därom därför utan avseende. När det gäller storleken av det av Skatteverket skönsmässigt påförda kapitalunderlaget fann förvaltningsrätten ingenting som tyder på att detta har blivit för högt.

fredag 26 oktober 2012

Tingsrätt avvisar åtal pga förbud mot dubbelbestraffning

Nyköpings tingsrätt avvisade i målet B2442-09 åtal för skattebrott mot krögare som redan påförts skattetillägg på oredovisad inkomst från restaurangverksamheten. Tingsrätten motiverar beslutet enligt följande. Av Högsta domstolens avgöranden i rättsfallet NJA 2010 s. 168 I och II framgår att beslutet om skattetillägg och skattebrottsåtalet avser samma gärning eller ”brott” i den mening som avses i artikel 4. På de skäl som framgår av Högsta domstolens minoritets skiljaktiga mening i sak i rättsfallets avd. II och de skäl som i samma avseenden har utvecklats i Hovrättens för Västra Sverige dom den 23 juni 2010 i mål B 2432-09 finner tingsrätten att skattebrottsåtalet strider mot artikel 4 och att bestämmelsen i 45 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken ska ges den innebörden att rättegångshinder föreligger på grund av lis pendens.

Tingsrätten hänvisar såldes till Högsta domstolens skiljaktiga mening i rättsfallet och ställer sig därmed till raden med underrätter som går emot Regeringsrättens och Högsta domstolens ställningstaganden om att det inte föreligger något hinder mot att pröva eller bifalla ett åtal om skattebrott efter det att skattetillägg påförts.

lördag 13 oktober 2012

Generaladvokatens utlåtande i Mål C‑617/10

Som tidigare nämnt pågår i EG-domstolen ett mål om förhandsavgörande gällande om den svenska ordningen med skattetillägg och skattebrott för ett och samma otillåtna handlande är förenligt med principen ne bis in idem och EU-rätten. Målet är fortfarande pågående men Generaladvokaten levererade den 12 juni 2012 ett förslag till avgörande där Generaladvokaten uttrycker tveksamhet till om det går att tillämpa EU-rättens förbud mot dubbelbestraffning (det område som EU-domstolen dömer inom), delvis eftersom den relevanta artikeln i EU-rätten inte ännu ratificerats av alla medlemsstater, och att EU-domstolen inte bör ta upp målet.

Dock anför Generaladvokaten i punkten 96 att han anser att artikel 50 i stadgan ska tolkas så, att den inte hindrar medlemsstaterna från att tillåta straffrättsliga förfaranden vid domstol avseende samma gärning som redan lett till ett lagakraftvunnet avgörande avseende påförande av administrativa sanktioner, dock under förutsättning att den domstol som handlägger brottmålet har möjlighet att beakta den tidigare administrativa sanktionen i syfte att lindra påföljden i brottmålet.

Generaladvokaten markerar vidare särskilt i förslaget att skillnad föreligger mellan unionsrätten och Europakonventionen. Att dubbelbestraffning strider mot Europakonventionen är Generaladvokaten övertygad om då han i punkten 79 anför, att sammanfattningsvis visar utvecklingen av Europadomstolens praxis att artikel 4 i protokoll nr 7 till Europakonventionen för närvarande utgör ett hinder för åtgärder i form av dubbla administrativa och straffrättsliga sanktioner för en och samma gärning. Det är således inte tillåtet att inleda ett andra förfarande, vare sig administrativt eller straffrättsligt, när beslutet att påföra den första sanktionen har vunnit laga kraft. Rättsläget enligt praxis är för närvarande, särskilt med hänsyn till Europadomstolens domar från och med domen i målet Zolotukhin mot Ryssland, att Europadomstolen numera intar ett fast förhållningssätt i frågan. Denna rättspraxis borde ge tingsrätten ett underlag som ur Europakonventionens perspektiv är mer än tillräckligt för att avgöra målet mellan Hans Åkerberg Fransson och svenska staten. Under punkten 104 anges vidare att Haparanda tingsrätt har redogjort för Högsta domstolens praxis, enligt vilken det måste finnas ”klart stöd”, antingen i Europakonventionen eller i Europadomstolens praxis, för att en nationell bestämmelse som strider mot nämnda konvention ska kunna åsidosättas. Högsta domstolen har tillämpat detta villkor i olika mål rörande den problematik som nu är i fråga, och den har i samtliga dessa mål funnit att Europadomstolens praxis avseende artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen inte tillhandahåller något ”klart stöd”. Nyare praxis från Europadomstolen bekräftar dock, som jag påpekat i punkterna 75–79 ovan, att Hans Åkerberg Fransson nu har ”klart stöd” för sin talan.

Det är dock inte EU-domstolens sak att döma angående brott mot Europakonventionen – den rätten tillfaller Europadomstolen, inte EU-domstolen. Generaladvokatens förslag till avgörande handlar således inte om Europakonventionen.

Oavsett om EU-domstolen beslutar i enlighet med Generaladvokatens förslag att inte ta upp det aktuella målet blir det riktigt intressant att se hur Haparanda tingsrätt hanterar utlåtandet enligt ovan om nyare praxis från Europadomstolen ger ”klart stöd” för Åkerberg-Franssons talan.

söndag 7 oktober 2012

Orion Life & Secure Capitals "Death Bond"

I ett pågående ärende om vårdslös rådgivning gällande rådgivning från en numera konkursförsatt försäkringsförmedlare introducerades undertecknad för det utländska försäkringsbolaget Orion Life och fastränteprodukten SLF ASB Bond som emitterats av Secure Capital S.A. i Luxemburg. Underliggande tillgång är begagnande livförsäkringar i USA där avkastningen är de medel som betalas ut vid försäkringsfall, dvs. dödsfall i portföljen av livförsäkringar.

Bakgrunden i ärendet är följande. Klienten kontaktades av försäkringsförmedlaren under 2008 . Trots klientens begränsade kunskap och erfarenhet av kapitalförsäkringar och finansiella instrument råddes klienten att ta upp ett tioårigt bolån om två miljoner kronor i SBAB till en sexprocentig ränta i syfte att placera lånade medel i en Orion Life kapitalförsäkring där tillgången utgjordes i en livförsäkringsobligation. Avtalad ränta på obligationen var drygt tio procent och utbetalning skulle ske kvartalsvis. Av korrespondensen mellan klienten och rådgivaren framgår att ING Bank uppgavs vara garant samt att försäkringsförmedlaren hade ansvarsförsäkring hos IF som täckte rådgivningstillfället. Efter att försäkringsförmedlaren försattes i konkurs 3 augusti 2011 skedde korrespondensen med Orion Life direkt. Den 31 augusti 2011 stoppades räntebetalningarna på grund av ”få försäkringsfall i portföljerna”. Under september 2012 erhöll klienten ytterligare information från Orion Life om att försäkringsbolaget såg tre möjliga scenarier för att lösa situationen och begärde i skrivelsen att försäkringstagarna röstade på alternativen. Alternativen var följande:
  1. En snabb avveckling där klienten kunde förvänta sig att runt 40 % av kapitalbeloppet återbetalades,
  2. en gradvis strukturerad avveckling under 12-18 månaders tid som skulle resultera i en återbetalning om uppskattningsvis 60 %, samt - det rekommenderade alternativet - 
  3. en omstrukturering av portföljen där den underliggande produkten omvandlades (?) till en aktieobligation som efter ett par år skulle medföra att uppskattningsvis 80-90 % av kapitalbeloppet kunde betalas tillbaka.
Som skäl till att den negativa utvecklingen inom marknaden för begagnade livförsäkringar angavs att den brittiska finansinspektionen FSA för två år sedan beskrev tillgångsslaget som ”dödsobligationer” och ”giftigt”.

Inledningsvis kan konstateras att trots det angivna skälet till likvidationen av obligationen så fortsätter både Orion Life och Secure Capital S.A. att tillhandahålla produkten SLF ASB Bond.

Utredningen i ärendet har dessutom visat att eftersom Orion Life har sitt säte på Brunei så är bolaget utom den svenska Finansinspektionens långa arm. Enligt försäkringsbolaget IF är inte heller ansvarsförsäkringen tillämplig eftersom ansvarsförsäkringen endast omfattar försäkringsförmedlingsverksamhet och förmedlingen av Orion Life inte anses utgöra sådan verksamhet med hänsyn till att Orion Life saknat FI:s tillstånd att bedriva försäkringsverksamhet i Sverige. Försäkringsförmedlaren har följaktligen ägnat sig åt otillåten verksamhet vid förmedlingen av den aktuella försäkringen. Av de handlingar som finns i ärendet synes inte heller ING Bank vara garant utan endast custodian, dvs. det institut som förvarar och administrerar de finansiella tillgångarna i obligationen.

För den som anser sig förfelad på grund av försäkringsförmedlaren råd att genom lånade medel placera i Secure Capitals obligation genom Orion Life finns följaktligen inte många alternativ vid handen. I första hand bör ett klagomål riktas till Allmänna reklammationsnämnden ("ARN") mot IF med åberopande att det är oskäligt mot konsumenten att ansvarsförsäkringen inte ska vara tillämplig under de aktuella förutsättningarna. Vid eventuell framgång blir nästa fråga om IF anser att rådgivningen varit vårdslös. Om inte, så blir nästa steg att anhängiggöra ett nytt ärende i ARN gällande denna fråga. Dessutom kan eventuellt klagomål framföras mot den bank (SBAB) som medverkat i upplägget genom att bevilja kredit utan att företa någon kreditbedömning. Förhoppningsvis kan ränta och eventuellt bindningstiden därigenom omförhandlas.

En ytterligare aspekt är avkastningsskatten på den utländska försäkringen. Beräkning av avkastningsskatt baseras på kapitalförsäkringens värde vid beskattningsårets ingång. Enligt de värdebesked som klienten erhållit från Orion Life motsvaras detta värde av investerat belopp, dvs. den ursprungliga premien. Med hänsyn till att avtalad ränta inte har betalats ut från försäkringen sedan augusti 2011 och en snabb avveckling av försäkringen endast medför att 40 % av insatt kapital återbetalas har sannolikt avkastningsskatten beräknats på felaktiga grunder med ett för högt kapitalunderlag.

I detta sammanhang kan även omnämnas att det framkommit att en europeisk advokat, enligt egen utsaga specialiserad på försäkringsfrågor, kontaktat flera försäkringstagare och berättat att firman förbereder en grupptalan mot Orion Life och att det är möjligt att ansluta sig till denna talan mot en förskottsvis betalning som motsvarar 20 % av kapitalbeloppet. Min rekommendation är att företa en noggrann due diligence av advokatfirman innan en sådan offert accepteras, särskilt med hänsyn till förekomsten av s.k. ”recovery scams”.

Har du mer information om denna placeringsstruktur eller själv i behov av rådgivning i ett liknande ärende, kontakta mig gärna. Dela även gärna med dig av eventuella erfarenheter i kommentarerna till inlägget och hjälp på så vis andra att inte hamna i liknande situation.

fredag 14 september 2012

EU-dom om osanna fakturor

EU-domstolen har i dom den 6 september 2012, mål C-324/11, angående en begäran om förhandsavgörande framställd av Legfelsőbb Bíróság (Ungern) uttalat sig om i vilken utsträckning principen om skatteneutralitet utgör hinder för en skattemyndighets möjlighet att neka fakturamottagare avdrag för moms p.g.a. att transaktionen misstänks ingå i ett skatteundrandragande som fakturautställaren gjort sig skyldig till.

Bakgrunden i målet var följande.

År 2007 utförde Gábor Tóth byggentreprenader på uppdrag av ett antal beskattningsbara personer. Företaget anlitade underentreprenörer för en del av detta arbete, bland annat den enskilde näringsidkaren M.L. Enligt de avtal som slöts mellan den sistnämnde och Gábor Tóth var underentreprenören skyldig att föra byggdagbok och upprätta en handling som visade att arbetet utförts. Enligt byggdagboken hade M.L. mellan 8 och 14 anställda som deltog i arbetet. Bedömningen av arbetet och dess certifiering genomfördes i samband med Gábor Tóths leverans till kunderna. M.L. hade skickat 20 fakturor för de aktuella arbetena, vilka hade accepterats av Gábor Tóth och vilka redovisats i den sistnämndes bokföring och deklarationer. Gábor Tóth har uppgett att han betalat fakturorna kontant.

M. L. hade från och med år 2003 inte uppfyllt sina skattemässiga förpliktelser M.L. hade inte heller meddelat skattemyndigheten att han hade vare sig några fast eller tillfälligt anställda. Genom slutligt beslut av den 20 juni 2007 återkallade den behöriga kommunala myndigheten M.L.:s tillstånd att utöva enskild näringsverksamhet.

Skattemyndigheten fastställde att Gábor Tóth skulle betala in överskjutande skatt på 5 600 000 HUF för år 2007, med motiveringen att han inte kunde dra av den ingående mervärdesskatt som var hänförlig till de fakturor som utställts av M.L., eftersom denne från och med den 20 juni 2007 hade upphört att vara en beskattningsbar person och därmed från och med detta datum inte kunde ställa ut giltiga fakturor. Vidare var vissa av de fakturor som utställts av M.L. daterade före datumet för införskaffande av det fakturablock dessa fakturor kom från (närmare bestämt den 7 september 2007). Slutligen angav skattemyndigheten att Gábor Tóth underlåtit att göra efterforskningar avseende i vilken funktion de personer som utförde arbetet befann sig på arbetsplatsen.

Efter att Gábor Tóth begärt omprövning av detta beslut fastställde den regionala skattemyndigheten, genom beslut av den 8 januari 2010, det beslut som fattats av den första myndighetsinstansen. Den regionala skattemyndigheten ansåg bland annat att M.L. inte längre var en beskattningsbar person när 16 av de 20 fakturorna upprättades, varför M.L. inte heller hade rätt att övervältra skatten. Det saknade betydelse att M.L.:s skatteregistreringsnummer under det aktuella året ännu inte hade strukits ur skattemyndighetens register.

Nógrád megyei bíróság (regional domstol i Nógrád) ogillade genom avgörande av den 9 juni 2010 Gábor Tóths överklagande av den regionala skattemyndighetens beslut. Domen motiverades med att M.L. den 20 juni 2007 upphört att vara en beskattningsbar person, och därmed förlorat sin rätt att övervältra mervärdesskatten. Vad gäller de fakturor som M.L. utställt före den 20 juni 2007 påpekade nämnda domstol att M.L. inte hade några redovisade anställda eller tillfälligt anställda, varför det därför inte hade visats att han faktiskt hade utfört de aktuella arbetena. Vidare hade Gábor Tóth inte kontrollerat huruvida den tjänst som angavs i fakturan verkligen hade utförts av fakturans utställare, och inte heller kontrollerat huruvida de som arbetat på byggarbetsplatsen var fast anställda eller tillfälligt anställda hos M.L.

Gábor Tóth överklagade Nógrád megyei bíróságs dom till den hänskjutande domstolen. Sistnämnda domstol hyser tvivel angående huruvida avdragsrätten kan begränsas med hänvisning till att utställaren av fakturan hade avförts från registret över enskilda näringsidkare. Vidare frågar sig den hänskjutande domstolen om det kan anses att Gábor Tóth kände till, eller borde ha känt till, att han deltog i ett undandragande av mervärdesskatt, i den mening som avses i punkt 59 i dom av den 6 juli 2006 i de förenade målen C‑439/04 och C‑440/04, Kittel och Recolta Recycling (REG 2006, s. I‑6161), med hänsyn till att han inte brytt sig om att ta reda på huruvida det fanns ett rättsligt förhållande mellan de personer som utförde arbetet och utställaren av fakturan.

Mot denna bakgrund beslutade domstolen följande.

1) Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt och principen om skatteneutralitet ska tolkas så, att de utgör hinder för att skattemyndigheten nekar en beskattningsbar person att dra av mervärdesskatt som ska betalas eller har betalats för tjänster som har tillhandahållits vederbörande, med motiveringen att fakturautställarens tillstånd att bedriva enskild näringsverksamhet återkallats innan fakturautställaren tillhandahållit de aktuella tjänsterna eller ställt ut den motsvarande fakturan. Detta gäller under förutsättning att denna faktura innehåller alla de uppgifter som anges i artikel 226 i direktivet, särskilt sådana som är nödvändiga för att identifiera den person som utfärdat fakturan och vilket slags tjänster som tillhandahållits.

2) Direktiv 2006/112 ska tolkas så, att det utgör hinder för att skattemyndigheten nekar en beskattningsbar person att dra av mervärdesskatt som ska betalas eller har betalats för tjänster som har tillhandahållits vederbörande, med motiveringen att utställaren av fakturan avseende dessa tjänster inte har deklarerat de arbetstagare som var anställda hos denne, utan att myndigheten, mot bakgrund av objektiva omständigheter, har styrkt att den beskattningsbara personen kände till eller borde ha känt till att den till stöd för avdragsrätt åberopade transaktionen ingick i ett skatteundandragande som fakturautställaren eller en annan näringsidkare i ett tidigare led i leveranskedjan gjort sig skyldig till.

3) Direktiv 2006/112 ska tolkas så, att den omständigheten att den beskattningsbara personen inte har undersökt huruvida det funnits ett rättsligt förhållande mellan de arbetstagare som arbetade på byggarbetsplatsen och fakturautställaren, och inte heller har undersökt huruvida den senare hade deklarerat dessa arbetstagare, inte kan anses utgöra en objektiv omständighet som visar att fakturamottagaren kände till, eller borde ha känt till, att denne deltog i ett undandragande av mervärdesskatt när denne inte haft kännedom om något som gett fog för misstanke om förekomst av oegentligheter eller skatteundandragande med anknytning till fakturautställaren. Om de materiella och formella villkoren i direktiv 2006/112 avseende avdragsrättens utövande är uppfyllda, kan således avdragsrätt inte nekas med hänvisning till nämnda omständighet.

4) När skattemyndigheten framlägger konkreta uppgifter som tyder på att ett skatteundandragande förekommit utgör varken direktiv 2006/112 eller principen om skatteneutralitet hinder för att den nationella domstolen, i ett mål mellan den beskattningsbara personen och skattemyndigheten avseende nekad avdragsrätt, undersöker huruvida fakturautställaren själv utfört den aktuella transaktionen och därvidlag beaktar samtliga omständigheter i det enskilda fallet. I en sådan situation som är i fråga i det nationella målet kan emellertid avdragsrätt endast nekas om skattemyndigheten, mot bakgrund av objektiva omständigheter, styrkt att fakturamottagaren kände till eller borde ha känt till att den till stöd för avdragsrätt åberopade transaktionen ingick i ett skatteundandragande som fakturautställaren eller en annan näringsidkare i ett tidigare led i leveranskedjan gjort sig skyldig till.

Kommentar

I mål om osanna fakturor är det vanligtvis ostridigt att de arbeten som de aktuella fakturorna från uppdragstagaren avser har utförts. Skatteundandragandet har vidare vanligtvis skett hos uppdragstagaren eller en annan näringsidkare i ett tidigare led i leveranskedjan genom att skatter och avgifter inte har betalats. Eftersom uppdragstagaren under dessa förhållanden vanligtvis saknar indrivningsbara tillgångar inriktar Skatteverket processen mot uppdragsgivaren genom att genom ett misstänkliggörande resonemang göra gällande att även uppdragsgivaren är oseriös. Det är inte ovanligt att Skatteverket anför att ”så här brukar det gå till”. För att styrka uppdragsgivarens insikt om skatteundandragandet presteras vanligtvis endast en rad omständigheter gällande uppdragstagaren som är kännetecknande för företag som utfärdar osanna fakturor.

Med åberopande av dessa indicier anser Skatteverket att utredning om uppdragstagaren med styrka talar för att uppdragstagaren fungerat som fakturaskrivande bolag utan någon egentlig verksamhet i förhållande till uppdragsgivaren och att de aktuella fakturorna inte motsvaras av arbete som utförts av personal anställd av eller inhyrd till uppdragstagaren. Omständigheter som ligger uppdragsgivaren särskilt till last är att uppdragstagaren inte redovisat några löner samt att uppdragsgivaren inte kan visa att anställningsförhållande förelegat mellan personalen och uppdragstagaren. Under dessa förhållanden anser Skatteverket att uppdragstagarens F-skattsedel saknar betydelse. Skyldighet för bolaget att betala skatter och arbetsgivaravgifter för utbetald lön föreligger således. Då fråga varit om osanna fakturor har Skatteverket också haft fog för att vägra uppdragsgivaren avdrag för ingående mervärdesskatt och att påföra skattetillägg.

Enligt EU-domstolen måste således Skatteverket med objektiva omständigheter styrka att fakturamottagaren kände till eller borde ha känt till att den till stöd för avdragsrätt åberopade transaktionen ingick i ett skatteundandragande. Den omständigheten att uppdragstagaren inte har deklarerat de arbetstagare som var anställda hos denne eller att uppdragsgivaren inte har undersökt huruvida det funnits ett rättsligt förhållande mellan arbetstagarna och fakturautställaren utgör enligt domstolen inte sådana objektiva omständigheter.

Domen är ett bakslag för Skatteverket som i brist på konkreta bevis eller omständigheter som objektivt sett talar för myndighetens hypoteser inriktat sig på att före ett misstänkliggörande resonemang i syfte att styrka förekomsten av osanna fakturor.

tisdag 24 april 2012

EU-domstolens förhandsbesked om dubbelbestraffning

Edit: Enligt uppgift från EU-domstolen har förslaget till avgörande i måler skjutits upp till ett senare datum. Nytt datum är 12 juni.

söndag 1 april 2012

Utredning om stärkt rättssäkerhet i skatteförfarandet

Skatteförfarandelagen, som trädde i kraft den 1 januari 2012, har samlat alla bestämmelser om skatteförfarandet som tidigare fanns utspridda i olika lagar. Genom den nya lagen har reglerna tydliggjorts och förenklats i syfte att stärka rättsäkerheten. Lagen har dock inte medfört några väsentliga materiella ändringar trots att flera brister i rättssäkerheten påtalades av samtliga remissinstanser. Regeringen har dock den 8 mars 2012 beslutat om direktiv (Dir 2012:14) till en utredning som ska lämna förslag på hur rättssäkerheten i vissa delar av skatteförfarandet och vissa förfaranden hos Tullverket kan stärkas ytterligare.

Utredningen ska bland annat annalysera följande.
  • Analysera systemet med skattetillägg och skattebrott respektive tulltillägg och tullbrott, bl.a. med beaktande av Europakonventionen, samt ge förslag på lämpliga författningsändringar i syfte att ytterligare stärka rättssäkerheten för enskilda. Regeringen konstaterar att systemet med skattetillägg och skattebrott inte har enligt Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen bedömts strida mot Europakonventionens krav när det gäller rättigheten att inte bli lagförd eller straffad två gånger, s.k. dubbelbestraffning. Då reglerna har utsatts för kritik från olika håll i Sverige finns dock skäl att se över reglerna. Det ska framhållas att översynen inte syftar till att avskaffa någon av sanktionsformerna. I direktivet framhålls att skattetillägget är ett mycket viktigt verktyg för att säkra ett korrekt uttag av skatter och avgifter, vilket i förlängningen har stor betydelse för att upprätthålla förtroendet för det svenska skatte- och avgiftssystemet. Denna administrativa sanktion ska därför finnas kvar. Även straffrättsliga sanktionsmöjligheter ska finnas kvar då de har en viktig preventiv funktion. Det handlar således om att undersöka olika alternativ för stärka rättssäkerheten och samtidigt bibehålla effektiviteten i Skatteverkets kontrollverksamhet och kvaliteten i enskildas uppgiftslämnande till Skatteverket. 
  • Analysera nivåerna på skattetillägg och, om det bedöms lämpligt, föreslå ändrade nivåer els i syfte dels att finna en rimlig balans mellan rättviseaspekter och allmänpreventiva aspekter, dels att sanktionerna ska framstå som skäliga. 
  • När det gäller skattetillägg ska utredningen även analysera frågor som rör normalt tillgängligt kontrollmaterial och risken för skatteundandragande samt, om det bedöms lämpligt, föreslå författningsändringar i uppnå bättre och enklare regler samt ökad förutsebarhet. Enligt regeringen bör utredaren skapa förtydliganden kring uttrycket normalt tillgängligt kontrollmaterial och i detta sammanhang göra överväganden när det gäller om skattetillägg ska tas ut när det inte finns risk för skatteundandragande. 
  • Analysera reglerna om tredjemansrevision och föreslå författningsändringar som ytterligare stärker rättssäkerheten. Behovet av utredning motiveras av integritetsaspekter som har att göra med att någon som inte är föremål för kontroll utsätts för revision och att den som kontrolleras inte känner till det. Skatteverket har bland annat kritiserats för att utföra tredjemansrevision där verket utan någon konkret misstanke om skatteundandragande eftersöker icke preciserade handlingar för att hitta något av intresse, ibland benämnt ”fishing expeditions”. Vidare har det ifrågasatts om insamling av stora mängder uppgifter är ett effektivt arbetssätt för Skatteverket och om det är ett proportionerligt ingrepp i relation till den som har handlingarna. Eftersom tredjemansrevision är ett mycket viktigt instrument i Skatteverkets kontrollverksamhet i strävan att var och en påförs den skatt eller avgift som han eller hon enligt de materiella reglerna ska betala bör möjligheten till tredjemansrevision finnas kvar. Utredningen ska således endast se över utformningen av de aktuella bestämmelserna. 
  • Analysera reglerna om ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning i ärenden och mål om skatt m.m. och föreslå författningsändringar som ytterligare stärker rättssäkerheten. Skatteförfarandeutredningen fann två problem med att ersättning normalt enbart beviljas om den enskilde vinner bifall till sina yrkanden i ärendet eller målet. Det första är att den enskilde inte kan få besked i ersättningsfrågan förrän ärendet eller målet har avgjorts slutligt och därför kanske avstår från att ta den ekonomiska risk som det innebär att anlita ett biträde. Det andra är att enskilda som har behövt ett biträde och som för en befogad process inte får någon ersättning vid en förlust, vilket innebär att det finns nödvändiga biträdeskostnader som inte ersätts. Eftersom den undersökning som utredningens förslag vilade på inte bedömdes ensam vara tillräcklig för att besvara de två frågorna gick det därför enligt regeringen inte att ta ställning till utredningens förslag i propositionen till skatteförfarandelagen. Regeringen anser därför att det finns skäl att ytterligare utreda utformningen av bestämmelserna.
Uppdraget ska redovisas senast den 9 september 2013.Som skattejurist och ombud i skattemål ser jag fram emot att ta del av utredningens överväganden och förslag.

onsdag 25 januari 2012

Skattetillägg och dubbelbestraffning

Sammanfattning 

EG-domstolen höll tisdagen den 24 januari 2012 muntlig förhandling i förhandsavgörandet C-617/10 i fråga om den svenska ordningen med två separata förfaranden för påföljd, skattetillägg och skattebrott, för ett och samma otillåtna handlande är förenligt med principen ne bis in idem och EU-rätten.

Förhandsbeskedet kan få långt gående konsekvenser för svenska statens påförande av skattetillägg och fällande av skattebrott. Förhandsbeskedet kan även öppna upp för de som tidigare har blivit dubbelbestraffade att kräva skadestånd från svenska staten.

Nedan följer upprinnelsen och bakgrunden till förhandsbeskedet.

Ne bis in idem 

I artikel 4 i 7:de tilläggsprotokollet till Europakonventionen stadgas principen ”ne bis in idem”, dvs. att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. Artikeln innehåller således ett förbud mot dubbelbestraffning.

Ett övervägande om skattetillägg utgör en anklagelse för brott enligt Europakonventionen och skattetillägget är följaktligen ett straff i konventionens mening.

Frågan, om en skattskyldig - utan att någon kränkning sker av Europakonventionen - kan påföras skattetillägg efter att han åtalats och fällts till ansvar för skattebrott avseende samma gärning, liksom frågan om den skattskyldige kan åtalas och fällas för skattebrott trots att han påförts skattetillägg för samma gärning, har prövats av Högsta förvaltningsdomstolen och Högsta domstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen har i RÅ 2009 ref. 94 slagit fast att det inte strider mot förbudet mot dubbelbestraffning i Europakonventionen att en skattskyldig efter en dom i allmän domstol avseende samma gärning påförs skattetillägg. Också Högsta domstolen har kommit fram till att det inte föreligger något hinder mot att pröva eller bifalla ett åtal om skattebrott efter det att skattetillägg påförts (NJA 2010 s. 168 I och II). Högsta domstolen var dock inte enig. Två justitieråd var skiljaktiga i sak, ett justitieråd i fråga om motivering och två hade tillägg.

Ståndpunkten har dock varit tvistig och de prejudicerande domstolarnas auktoriteter har utmanats av uppstudsiga underrätter.

I Hovrättens för Västra Sverige dom den 23 juni 2010, mål B 2432-09, ansåg exempelvis hovrätten att Regeringsrättens och Högsta domstolens avgöranden inte ska tillämpas med motiveringen att en hovrätt i normala fall bör betrakta Högsta domstolens avgöranden som ”en rättskälla av stor vikt” men att vid konflikt mellan Högsta domstolens och Europadomstolens praxis när det gäller konventionsrättigheternas riktiga innebörd så är det Europadomstolens linje som gäller.

I det pågående målet B 550-09 har Haparanda tingsrätt begärt EG-domstolens förhandsavgörande om huruvida ett nationellt system som omfattar två separata förfaranden för påföljd för ett och samma otillåtna handlande är förenligt med principen ne bis in idem eller om artiklarna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna medför att domstolen kan åsidosätta de nationella bestämmelserna och nationell rättspraxis.

Om EU-domstolen går emot Sverige kan det bli svårare för Skatteverket att påföra skattetillägg och för de svenska domstolarna att fälla för skattebrott. Det finns också det finns risk för att svenska staten kan krävas på skadestånd av tidigare dubbelstraffade.

För mer information kontakta mig gärna på skattejuristen.com.

tisdag 10 januari 2012

Godkänd för F-skatt

De nya bestämmelserna om ”Godkännande för F-skatt” finns i 9 kap. Skatteförfarandelagen (SFL). I propositionen "Skatteförfarandet" (Prop. 2010/11:165) behandlas bestämmelserna på sidorna 324 ff.

De grundläggande principerna för F-skatt har inte förändrats, men rättsverkningarna är inte längre knutna till ett pappersanknutet förfarande. Istället är rättsverkningarna knutna till godkännandet som sådant och åberopandet av detta.

Syftet med ändringen är bland annat att uppmuntra användning av elektronisk kommunikation eftersom det underlättar för såväl de skattskyldiga som för Skatteverket.

Utgångspunkten för Skatteförfarandelagen är alltså att uppdragstagaren ska vara godkänd för F-skatt och, om godkännandet är villkorat, skriftligen ha åberopat godkännandet för att utbetalaren ska vara befriad från skyldigheten att göra skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter. På motsvarande sätt som tidigare ska en utbetalare under vissa förutsättningar få lita på en uppgift om godkännande för F-skatt utan att behöva undersöka om den är riktig.

För att en uppgift om godkännande ska få godtas ska den lämnas i en handling som upprättas i samband med uppdraget och som innehåller nödvändiga identifikationsuppgifter. Uppgiften kan lämnas i ett avtal, en faktura eller annan handling som upprättas i samband med uppdraget. Texten ”Innehar F-skattsedel” ska fortsättningsvis ersättas med ”Godkänd för F-skatt”. Kravet på att uppgiften ska lämnas i en handling begränsar inte möjligheterna att använda elektroniska rutiner.

Om inget avtal eller liknande upprättas med anledning av uppdraget kan uppdragstagaren i stället lämna över ett registerutdrag som visar att han eller hon är godkänd för F-skatt samt som är daterat och signerat. Härigenom kan en betalningsmottagare som annars inte upprättar någon särskild handling avseende uppdraget på ett enkelt sätt lämna en uppgift om godkännande som utbetalaren kan lita på (Prop. 2010/11:165, s. 326).

I propositionen framhålls att den aktuella tidpunkten när ett godkännande för F-skatt ska finnas för att ge rättsverkningar är antingen när ersättningen bestäms eller när den betalas ut. En utbetalare som har kontrollerat att motparten var godkänd för F-skatt när ersättningen bestämdes riskerar därför inte att bli betalningsskyldig för skatteavdrag och arbetsgivaravgifter om godkännandet har återkallats vid faktureringen (Prop. 2010/11:165, s. 327). En utbetalare får givetvis inte ta en uppgift om godkännande för F-skatt för god om han eller hon känner till att den är felaktig.

Eftersom rättsverkningarna av ett godkännande för F-skatt inte längre ska vara knutna till uppvisandet av en F-skattsedel eller ett F-skattebevis, finns det ingen anledning att hålla fast vid ett förfarande med årliga beslut. Ett godkännande för F-skatt gäller därför enligt Skatteförfarandelagen tills vidare, dvs. till dess att det återkallas.

Skatteförfarandelagen är en grundlig omarbetning av bestämmelserna. I stor utsträckning handlar det om lagtekniska förändringar. Lagen innehåller uttryckliga bestämmelser om förutsättningarna för att besluta om godkännande för F-skatt (9 kap. 1 § SFL). Några hypotetiska prövningar av om en F-skattsedel skulle ha återkallats ska inte göras. Av en särskild bestämmelse framgår i vilken utsträckning förhållanden hos någon annan än den sökande ska beaktas. Ett godkännande ska återkallas om den godkände begär det eller om förutsättningarna för godkännande inte längre är uppfyllda (9 kap. 4 § SFL).

Bestämmelsen om att förhållanden i ett fåmansföretag eller fåmanshandelsbolag där den sökande har varit företagsledare kan hindra ett godkännande för F-skatt har preciserats så att det framgår att det bara är missförhållanden som kan hänföras till företagsledaren som ska beaktas (9 kap. 2 § SFL).

Förhållanden som hindrar ett godkännande för F-skatt ska i fortsättningen beaktas även om varken den sökande eller någon annan som ska prövas tidigare har varit godkänd.

I fortsättningen ska en karenstid under vilken ett godkännande för F-skatt inte får meddelas endast gälla efter återkallelse på grund av missbruk. I andra fall ska ett godkännande kunna meddelas så snart missförhållandet har undanröjts. Karenstiden ska räknas från missbrukstillfället.

Enligt Skatteförfarandelagens ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ska lagen när det gäller F-skatt, särskild A-skatt och slutlig skatt tillämpas första gången på det beskattningsår som börjar den 1 februari 2012. För att underlätta övergången från den tidigare ordningen med F-skattsedel och F-skattebevis till skatteförfarandelagens ordning med godkännande för F-skatt ska den som vid utgången av år 2011 har en F-skattsedel ska vid ingången av år 2012 anses vara godkänd för F-skatt enligt 9 kap. 1 § SFL.

torsdag 5 januari 2012

Skatteförandelagen - Ikraftträdanderegler och Översättningstabell

Allmänt

Den 1 januari 2012 trädde den nya Skatteförandelagen i kraft. Lagen gäller i stort sett hela skatteförfarandet och ersätter bland annat skattebetalningslagen (1997:483), taxeringslagen (1990:324), lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter, lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet, lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. samt lagen (2005:1117) om deklarationsombud. Även bestämmelserna om kassaregister, personalliggare och kontroll av torg- och marknadshandel tas in i lagen.

Eftersom de lagar som skatteförfarandelagen ersätter upphör att gälla vid utgången av år 2011 skulle utan övergångsbestämmelser skatteförfarandelagen tillämpas i alla ärenden och mål som avgörs efter ikraftträdandet och det oavsett om ärendet eller målet avser äldre förhållanden, dvs. i fråga om skatter och avgifter som avser tid före ikraftträdandet. Enligt propositionen (Prop. 2010/11:165) ska dock ikraftträdandet av skatteförfarandelagen ska vara rättssäkert och förutsebart, vilket innebär att frågan om nya eller äldre bestämmelser ska tillämpas i ett ärende eller mål inte ska vara beroende av tillfälliga omständigheter som om beslutet har fått laga kraft före eller efter ikraftträdandet. En annan utgångspunkt är att tillämpningsproblem bör undvikas. Det är ofta en fördel om äldre bestämmelser gäller för äldre förhållanden eftersom t.ex. äldre kontrollbestämmelser är utformade med hänsyn till de uppgiftsskyldigheter som gällde då.

Mot bakgrund av det ovan sagda ansåg regeringen att det behövs särskilda övergångsbestämmelser som anger när skatteförfarandelagen ska tillämpas för första gången. Skatter och avgifter redovisas och betalas nästan uteslutande för perioder, nämligen beskattningsår eller redovisningsperioder. Även uppgiftsskyldigheterna avser som huvudregel perioder. Regeringen anser därför att övergångsbestämmelserna bör knyta an till beskattningsår och redovisningsperioder.

Nedan följer en översiktlig redogörelse för ikraftträdandereglerna samt en översättningstabell (paragrafnyckel) för några av de ersatta lagarna.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Enligt Skatteförfarandelagens ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ska lagen när det gäller F-skatt, särskild A-skatt och slutlig skatt tillämpas första gången på det beskattningsår som börjar den 1 februari 2012. Detsamma gäller reglerna om mervärdesskattedeklaration för beskattningsår. De nya reglerna om skattedeklaration ska i övriga fall tillämpas första gången på den redovisningsperiod som börjar den 1 januari 2012.

För att underlätta övergången från dagens ordning med F-skattsedel och F-skattebevis till skatteförfarandelagens ordning med godkännande för F-skatt ska den som vid utgången av år 2011 har en F-skattsedel ska vid ingången av år 2012 anses vara godkänd för F-skatt enligt 9 kap. 1 § SFL. Ändringen innebär således inte någon praktisk skillnad, mer än att texten om F-skattsedel på fakturan ska ändras till ”Godkänd för F-skatt” (punkten 6)

En liknande övergångsbestämmelse som för F-skattsedel och F-skattebevis finns för dem som är registrerade som deklarationsombud enligt lagen (2005:1117) om deklarationsombud (punkten 5).

I fråga om skatteavdrag ska de nya reglerna tillämpas första gången på skatt som ska dras av från ersättningar som betalas ut efter utgången av år 2011.

Från och med den 1 januari 2012 ska bara skatteförfarandelagens skattekontosystem finnas. Saldon på skattekonton enligt skattebetalningslagen (1997:483) och sammanlagd skatteskuld enligt den lagen ska vid utgången av år 2011 föras över till skatteförfarandelagens skattekontosystem. Därefter ska registreringar enligt den upphävda skattebetalningslagen göras i skatteförfarandelagens skattekontosystem.

De nya bestämmelserna om ränta i skatteförfarandelagen ska tillämpas på ränta som hänför sig till tid från och med den 1 januari 2013. För ränta som hänför sig till tid dessförinnan ska bestämmelserna i skattebetalningslagen (1997:483) gälla.

Skatteförfarandelagens bestämmelser om anstånd ska gälla även för skatter och avgifter som avser beskattningsår och redovisningsperioder på vilka skattebetalningslagens bestämmelser i övrigt ska tillämpas (punkten 11). Det betyder exempelvis att vid ett överklagande av ett tidigare taxeringsår så ska taxeringslagen gälla för överklagandet men Skatteförfarandelagen för överklagandeanståndet.

Lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt upphör att gälla vid utgången av 2011. Istället tillämpas Skatteförfarandelagens 43 kap. om ersättning för kostnader för ombud, biträde och utredning. Den upphävda lagen gäller emellertid fortfarande i fråga om kostnader i ärenden och mål som har inletts före utgången av 2011. Eftersom rätten till ersättning är mer generös enligt Skatteförfarandelagens bestämmelser och omfattar samtliga ärenden och mål enligt skatteförfarandelagen så kan dock ersättning beviljas även för ett överklagande under 2012 av ett ersättningsbeslut som meddelats under 2011. Något som inte var möjligt enligt den upphävda lagen.

De lindringar som regeringen föreslår i fråga om särskilda avgifter (skattetillägg och kontrollavgifter) ska tillämpas redan från och med skatteförfarandelagens ikraftträdande (punkten 10).

Detta gäller undantaget från skattetillägg för oriktig uppgift som kan rättas med ledning av kontrollmaterial som normalt är tillgängligt för Skatteverket och som har varit tillgängligt för verket inom ett år från utgången av beskattningsåret (49 kap. 10 § 1 SFL).

Kontrollmaterial som normalt är tillgängligt för Skatteverket och som har varit tillgängligt för verket inom ett år från utgången av beskattningsåret ska även beaktas vid beräkning av skattetillägg som tas ut vid skönsbeskattning (49 kap. 15 § första stycket 1 b SFL).

Delvis befrielse från en särskild avgift ska kunna beviljas på annat sätt än till hälften eller en fjärdedel (51 kap. 1 § SFL). Även dessa lindringar bör få genomslag så snart som möjligt. 

Bestämmelsen om frivillig rättelse på eget initiativ i 49 kap. 10 § 2 SFL är också generösare än nuvarande regler. Den ska också tillämpas på rättelser som den uppgiftsskyldige vidtar efter ikraftträdandet även om rättelsen avser uppgifter som har lämnats eller skulle ha lämnats före ikraftträdandet.

Skatteförfarandelagen ska även tillämpas på skatt som ska dras av från ersättningar som betalas ut efter utgången av 2011. Det innebär att de nya bestämmelserna om skattetillägg på grund av att skatteavdrag inte har gjorts ska tillämpas på skatt som skulle ha dragits av från och med den 1 januari 2012. Även för skatt som skulle ha dragits av tidigare ska den nya bestämmelsen om befrielse tillämpas.

Bestämmelsen i 49 kap. 10 § 2 SFL om undantag från skattetillägg för den som på eget initiativ har lämnat uppgift om att skatteavdrag inte har gjorts, ska också tillämpas om åtgärden vidtas efter den 1 januari 2012.

Vitesförelägganden som meddelas efter ikraftträdandet enligt någon av de upphävda lagarna ska få överklagas.

Bestämmelserna i taxeringslagen (1990:324) om skattenämnd och dess medverkan i skatteärenden ska inte gälla efter utgången av år 2011. I stället ska bestämmelserna i skatteförfarandelagen om särskilt kvalificerad beslutsfattare gälla.


Ikraftträdande Skatteförfarandelagen



Översättningstabell



Paragrafnyckel Skatteförfarandet -