Frivillig rättelse av Grovt skattebrott

En av de frågor som ofta ställs gällande frivillig rättelse är hur långt tillbaka i tiden som rättelsen bör omfatta.

I fråga om oredovisade tillgångar i utlandet bör skiljas på begäran om omprövning enligt taxeringslagen och frivillig rättelse enligt skattebrottslagen.

En begäran om omprövning ska ha inkommit till Skatteverket senast före utgången av det femte året efter taxeringsåret. Detta innebär att du kan begära omprövning från och med taxeringsåret 2006 (inkomståret 2005) om din begäran inkommer under 2011. En begäran om omprövning för exempelvis taxeringsåret 2005 och tidigare kommer således att avvisas såvida inte skäl för resning föreligger.

I samband med oredovisade tillgångar i utlandet rekommenderas dock att rättelsen omfattar tio år bakåt i tiden om undandragen skatt uppgår till minst 10 prisbasbelopp per år. Skälet härtill är preskriptionstiden för grovt skattebrott.

Vid bedömande om brottet är grovt ska enligt 4 § SkBrL bland annat särskilt beaktas om det rört mycket betydande belopp. Vad gäller rekvisitet ”mycket betydande belopp” är det vanskligt att ange någon fast beloppsgräns för när ett skattebrott ska bedömas som grovt enbart på grund av storleken på den undandragna skatten. Med en viss grad av säkerhet torde man dock kunna säga att belopp understigande tio basbelopp enligt gällande praxis sällan bedömts som annat än skattebedrägeri av normalgraden.

Genom att frivilligt vidta en åtgärd som leder till att skatten kan påföras, tillgodoräknas eller återbetalas med rätt belopp, kan straffrättsligt ansvar för skattebrott undgås.

I detta sammanhang ska även nämnas att enligt 4 kap. 21 § 2 st. TL kan fråga om eftertaxering tas upp till prövning även efter utgången av den normalt gällande tidsbegränsningen om en skattskyldig begått skattebrott från vilket han frivilligt tillbakaträtt. Innebörden av bestämmelsen är således att Skatteverket i dessa fall kan taxera längre tillbaka än det femte året efter taxeringsåret.

Till dags datum har detta dock inte skett i samband med någon frivillig rättelse av oredovisade tillgångar i utlandet. Anledningen är utformningen av den åberopade bestämmelsen i taxeringslagen. Enligt Skatteverkets mening måste nämligen myndigheten i dessa situationer göra sådana bedömningar som normalt åvilar åklagare respektive allmän domstol (Handledningen för taxeringsprocess,1989, s.348f). Som ovan framgår utgör inte belopp överstigande tio basbelopp per automatik grovt skattebrott. Om skattebelopp i denna storleksordning undandragits är emellertid beloppet i sig sällan den enda omständigheten som ska beaktas vid bedömningen om brottet är grovt. Grovt skattebrott förutsätter dessutom det subjektiva rekvisitet uppsåt som Skatteverket annars inte beaktar.

Åtalspreskriptionstiden räknas från den dag då brottet begicks. På grund av skattebrottets karaktär av farebrott fullbordas detta antingen den dag då den oriktiga uppgiften lämnas till myndigheten (aktivt brott) eller den dag då den föreskrivna uppgiften senast skulle ha lämnats (passivt brott). Den tidpunkt då myndigheten faktiskt beslutar i en skattefråga saknar således betydelse vad gäller brottsdatum.

Lämnades oriktig uppgift med deklarationen den 2 maj 2001 (då deklarationen skulle ha lämnats) så är deklarationstillfället själva brottstidpunkten för inkomståret 2000, taxeringsåret 2001. Preskriptionstiden börjar då löpa från detta datum och brottet preskriberades den 2 maj 2011. En rättelse som lämnas idag bör således omfatta taxeringsåret 2002 (inkomståret 2001) och framåt.

Om den skattskyldige har lämnat in sin deklaration med den oriktiga uppgiften för sent, exempelvis den 31 augusti 2001 börjar preskriptionstiden istället löpa från detta senare datumet och en rättelse som vidtas idag måste även omfatta taxeringsåret 2001 (inkomståret 2000).